Bra och mindre bra

Häromdagen skrev jag, i samband med att jag recenserade Sofia Nordins senaste, att det finns väldigt många bra ungdomsböcker just nu. Som exempel, utöver Nordin, kan nämnas Johanna Thydells och Ulrika Lidbos nya böcker som kommit ut nyligen. Och förstås Rachel Cohns fantastiska Du vet var jag finns som jag precis läst ut (recension kommer). Idag är det dags för en liten samlingsrecension av två böcker som representerar en annan sorts ungdomsböcker. Nordin, Thydell, Lidbo och Cohn skriver alla realistiska böcker om starka ämnen som berör djupt och längst där inne också på vuxna läsare. De böcker jag nu ska diskutera är något mer fantastiska (och då inte enbart i positiv mening).

Ni som känner mig vet att jag gillar vampyrerna. Jag älskar Sookies vampyrer (utom möjligen Bill då…) och är helt ok kompis med Bella och hennes killar… Nu är ju inte Sookievärlden en ungdomsvärld varför den lämnas därhän idag och istället ska jag rikta in mig på undomsvampyrerna.*

Twilight-serien är som sagt ok, Vampire Diaries är bättre som tv-serie (nu ska erkännas att jag inte orkat läsa de två sista böckerna i originalbokserien än men det säger väl i sig själv en hel del då de står i bokhyllan och väntar sen rätt länge). Min favoritungdomsserie om vampyrer är istället Vampire Academy. Den enkla anledningen till det är att det finns ett djup i den som jag saknar på många andra vampyrbefolkade platser. I VA möter vi tjejer, tjejvampyrer som dessutom är starka, bemästrar sitt eget öde och utvecklas som “människor” under seriens gång. Den tredje boken i serien, Shadow Kiss, läste jag ut för någon månad sen men den var så oerhört tung mot slutet att jag fortfarande funderar lite hur det ska gå med Rose, hur hon ska klara det… Och ändå orkar jag inte ge mig på den fjärde boken än – oklart om det beror på att det kommer att bli ännu tyngre ju längre historien löper eller om det är för att del tre faktiskt bjöd lite motstånd under första halvan, innan all action slog till. Vampire Academy är bra men det är inte lättlästa slukarböcker på samma sätt som exempelvis Twilight, de kräver något av mig och jag tror inte jag orkar med såna vampyrer nu… Som julläsning kan det nog däremot vara perfekt och vid den tiden har dessutom den sjätte och sista delen i serien, Last Sacrifice, kommit ut vilket bådar gott för sträckläsning och upplösning. Jag begriper inte hur det skulle kunna sluta lyckligt bara…

Och så till något nästan helt annat – älvorna… Jag läste ju Mer än ögat ser av Melissa Marr i våras och var inte särskilt begeistrad. Trots det måste jag ju förstås läsa ännu en bok i serien för att se om det blir bättre… Men det blir det tyvärr inte. Berusad av evigt liv är lika rörig som sin föregångare och känns inte särskilt intressant. Det är liksom tomt och ödsligt trots alla dessa väsen. Det är inte jättedåligt men inte heller särskilt bra varför jag tycker att man, om man inte hyser ett specialintresse för älvor, ska strunta i den här serien. Och nu tänker även jag släppa den och inse att om jag vill ha övernaturligt får jag nöja mig med vampyrerna och möjligen någon ängel då och då. Jag har ju exempelvis Trussonis Angelology stående, väntade i hyllan…

* För er som vill ha recensioner så hänvisar jag till “recenserat” här ovan, leta reda på mina recensioner av författarna Harris, Meyer, Mead och Smith för fullständig ungdomsvampyruppdatering.

~Shadow Kiss, Razor bill, 2008. Berusad av evigt liv B. Wahlströms, 2010~

Mer än ögat ser

Ibland måste till och med en vampyrtok som jag vidga vyerna och studera andra övernaturliga väsen.

Mer än ögat ser är den första boken i en serie om feer, alver och diverse annat oknytt. De inte bara existerar utan delar också värld med människorna som dock inte kan se dem. Deras sidoexistens är lika hemlig som den är farlig och då inte minst för de det fåtal människor som faktiskt kan se dem.

Bokens huvudperson är Aislinn som är en av dessa som kan se de övernaturliga. Hon delar förmågan med sin mormor som från barndomen lärt henne att hålla vetskapen och sina syner hemliga. En dag tar dock en av de underjordiska kontakt med Aislinn och kräver hennes sällskap vilket driver allt till sin spets.

Inledningen är väldigt suggestiv och jag sugs verkligen in i berättelsen. Jag tycker också att Marr har byggt upp en intressant mytologi kring älvorna. Men det är väldigt rörigt. Det är för många varelser, för många ritualer, för mycket historia och helt enkelt för mycket av det mesta. Enbart denna bok hade lätt kunnat bli en serie i sig. Komplexiteten är dock inte bara negativ – trots att det ibland är svårt att hänga med är det också fint att en ungdomsbok får vara något annat än svartvit. I Mer än ögat ser finns inga klara vinnare och väldigt få allt igenom och oförklarat goda eller onda varelser.

Just nu har jag inget intresse av att läsa hela serien men jag tycker att Mer än ögat ser fungerar för sig själv och inte kräver en fortsättning. Om jag ska sätta den i relation till alla dessa vampyrungdomsböcker jag läser så tycker jag att den är mer spännande än Vampire Diaries men mindre intressant än Vampire Academy. Typ. Jag föredrar ändå vampyrerna och deras mytologier framför älvornas även om jag tycker att Melissa Marr lyckas ganska bra med att teckna en “ny” värld.

~B. Wahlströms, 2008~

Läsrapport vecka 24

Ännu en vecka när den huvudsakliga läsningen bestått av mitt numera sönderlästa (och således urtråkiga) avhandlingsmanus är snart till ända. Men lite annat i litteraturväg har jag faktiskt också hunnit med, tack och lov. Emma Hambergs Baddaren var så lättläst att den näst intill läste sig själv. En verklig sommarbok perfekt för hängmattan – inget som dröjer sig kvar dock… Veckans andra utlästa bok var Melissa Marrs Mer än ögat ser. Det är en ungdomsbok om feer och annat spejsat – för ungdomar men helt ok också för den här tanten 😉 Slutet av veckan ägnar jag åt semester med familjen men lite läsning av Octavia E. Butlers intressanta vampyrroman Fledgling blir det också.

Nästa vecka börjar jag med Joyce Carol Oates Blonde