Tematrio med övernaturliga inslag

Den här veckan vill Lyran att vi i tematrion berättar om tre böcker med övernaturliga inslag och det borde jag ju sannerligen vara lämpad att göra med tanke på min läsrepertoar…

En av mina absoluta favoritförfattare är John Ajvide Lindkvist och den av hans böcker som jag tycker mest om är Människohamn. Berättelsen börjar jordnära och påtagligt med att en liten flicka försvinner bort från sina föräldrar en solig vinterdag. Efter ett tag står det dock klart att det som hänt inte bara är grymt och outsägligt sorgligt utan också har med övernaturliga krafter att göra. Flickan är inte helt försvunnen men ändå borta. Pappans kamp för att nå fram till det som är verkligt bortom allt det magiska är hjärtskärande och otroligt starkt skildrad.

En annan favorit är Flickan med glasfötter av Ali Shaw. Den utspelar sig i en till synes vanlig verklighet där dock ovanligheter inträffar utan att någon egentligen noterar dem. Djur förstenas och förlorar alla färger utom det vita, människor förvandlas till glas… Det är en oerhört fin berättelse om det magiska i vardagen och vardagen i det magiska.

En av alla de vampyrböcker som jag läst de senaste åren är Den fjortonde bruden av Meredith Ann Pierce. Den utspelar sig i en annan tid och en annan värld som hela tiden förblir ganska diffus. De övernaturliga inslagen och den okända världens egenheter presenteras så varsamt att de blir naturliga. För att vara en ungdomsbok är den väldigt mörk och modig i sin vilja att visa fram komplexa sidor av personer och skeenden. Långt bättre än exempelvis Twilight-serien.

Den fjortonde bruden

Ibland är det märkligt hur man snubblar över något som kanske kan vara en guldklimp trots att det ser ut som en liten gråsten. Under läsningen av den debatt som rasade i DN förra hösten om Twilightserien stötte jag på ett tips på en bok som skulle ha ett liknande tema men vara bättre (främst ur ett genusperspektiv). I hyllan stod den, inte utlånad på länge, men nött och påtagligt åldrad till utseendet. Ann Meredith Pierces Den fjortonde bruden var helt enkelt inte mycket för världen.

Men när jag väl trädde in i Aeriels värld fann jag att den var allt annat än föråldrad. Jag mötte en flicka som utvecklades till kvinna, en Ikar (en sorts varelse som visar sig vara såväl en Ikaros som flyger allt för nära solen som en vampyr) som blir en man och en ondska som naturligtvis hotar att förgöra alltsammans. När Aeriel tillfångatas av Ikaren för att passa upp på hans tidigare hustrur (nu lämnade utan blod och själar) inleds en lång process för dem alla. Aeriel finner sig dragen till vampyren men också full av avsmak inför vad han gjort mot kvinnorna. Aariel beger sig ut på en resa för att hämta det verktyg som kan befria kvinnorna – och döda Ikaren…

Jag tycker mycket om hur Pierce har gjort en egen mytologi kring vampyren. Kanske hade det varit svårare idag – efter Rice, Meyer och Harris? Invändningar har jag dock mot att det blir lite väl mycket mytologi och saga på vissa ställen vilket ju kan vara ett problem med fantasy. Men samtidigt är stämningen fantastisk. Och viktigast av allt – läsaren får inte allt skrivet på näsan utan får sväva i viss ovisshet och dessutom utan att vara säker på att det någonsin blir uppenbarat. Där är uppfriskande att få pussla på egen hand.

Hur är det då med genusaspekten som skulle vara så överlägsen Meyers? Jo, det är den ju. När Meyers Bella ramlar och trånar och hamnar i situationer där hon behöver hjälp är Aeriel förvisso rädd och osäker och gör misstag men hon reder också upp sina egna problemhärvor. OCH hon må förvisso älska vampyren mot slutet och hon må förvisso vara beredd att dö för denna kärlek men inte till vilket pris som helst. Och äktenskapet är inte lösningen på alla problem vilket troligen utvecklas och fördjupas i de kommande delarna av trilogin.