Michelle McNamara

Bra sak: Att möta sin rädsla

av

Förra året vid den här tiden gav jag mig på att läsa vad som på förhand verkade vara en rätt skräckig bok, Thomas Olde Heuvelts Hex. Jag trodde och tillät med berått mod att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex var en av förra läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…

En version av det här inlägget publicerades första gången förra hösten på Kulturkollo. Du kan läsa det här.

 

Bild från Pixabay

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

av

När jag läst ut I’ll be gone in the dark skrev jag något på instagram om att jag aldrig skulle kunna sova igen. Sanningen var den att boken redan stulit nattryggheten från mig flera veckor tidigare. Jag började läsa den, gjorde paus och läste sen ut större delen av boken i ett svep. Redan från första sidan åt den sig in i det undermedvetna och väldigt medvetna. Redan från första ordet förde den med sig märkliga ljud om natten och en oförmåga att stänga dem ute.

Michelle McNamara la en stor del av sin tid och, skulle det visa sig, sitt liv åt att gräva ner sig i den serieförbrytare hon benämnde Golden state killer. Det är väldigt sorgligt (inte det mest sorgliga i allt, men ändå sorgligt) att hon avled innan polisen slutligen knackade på rätt dörr och förde den så länge eftersökte och gäckande mot rättvisan. Hon drömde om det, inte att själv vara den som ”fångade”, men att vara med och veta att det blev gjort och att hon spelat en liten roll. Det tror jag att hon gjorde, genom att sätta ljuset på brotten och vända lite på stenarna en gång till. Genom att inte låta hans brott och offer falla i glömska.

I’ll be gone in the dark är en av de allra mest skrämmande böcker jag läst, för att Golden state killer var så särdeles ohotad. Hur kan man våldta över 50 kvinnor och döda mer än 10 människor utan att lämna avslöjande bevis efter sig? Det skrämmande ligger förstås också i att han tog sig in i människors hem, förgrep sig, sökte igenom, mördade par, gick över alla gränser till vad vi tror att vi vet. Det är svårt att inte tänka sig hur det skulle vara att väckas av en ficklampas ljus i ögonen…

Det bästa med den här boken är verkligen inte beskrivningen av morden (och mördaren är ointressant i sig eftersom han inte fanns annat än som en skugga när boken skrevs och eftersom han är det nu också), det är Michelle McNamaras självreflekterande. Hur hon ser likheter mellan sitt och andras sökande med mördarens stalkande av sina offer. Hur hon känner och beskriver passionen som blir besatthet, och kanske framförallt tror jag hur hon aldrig låter sig eller mig se den som något negativt, något att trycka undan. Jag blir också titt som tätt besatt av saker, sånt jag utforskar eller gör (inte så till den milda grad som Michelle, men det kanske också är en fråga om att låta det hända och vad man blir besatt av), men jag drabbas alltid av ett mått dåligt samvete när det händer. Visst finns det väl viktigare saker som jag borde ägna mig åt? Men Michelle McNamara lär mig att det kanske faktiskt inte finns det. Det ska jag bära med mig långt efter att jag förträngt den där smygande, mördande, vidriga ynkryggen till mördare. Jag ska minnas Michelle McNamara och glömma honom, det känns som en passande hedersbetygelse till en kvinna som gick ur tiden allt för tidigt.

I’LL BE GONE IN THE DARK
Författare: Michelle McNamara
Förlag: Faber & Faber(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker, Marcus på Bokhora, Beroende av böcker

Bäst bland brottsligt och sant

av

Veckans utmaning på Kulturkollo går ut på att lista topp 3 verkliga brottsskildringar. Jag har själv hittat på utmaningen, men kan förstås inte hålla mig till spelreglerna. Här kommer mina 7 (eller 10 om vi ska räkna rätt…) allra bästa filmer och böcker inom genren true crime (utan inbördes ordning):

Paradise lost 1-3 (The child murders of Robin Hood hills, Revelations, Purgatory)
Jag har skrivit en hel temadag av inlägg tillsammans med Beroende av böcker om de här filmerna och West Memphis 3. Jag kommer skriva ännu mer under veckan som kommer. De här filmerna saknar egentligen motstycke när det kommer till hur drabbande de är och hur mycket de bidrog med. Det är ingen lätt sak att ta sig igenom dem (vilket framgår med all önskvärd tydlighet här), men det är värt det.

I skuggan av ett brott av Helena Henschen
Jag har alltid läst mycket om historiska brott och det här är nog den skildring jag tycker allra mest om. Helena Henschen skrev om ett uppmärksammat mord i den egna familjen och hur det påverkat flera generationer.

Med kallt blod av Truman Capote
Den här klassikern har jag läst först i sommar. Den är en fantastisk upplevelse och jag kommer utveckla mina tankar kring den på söndag här och på Kulturkollo.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara
Ännu en bok som jag skriver om den här veckan och som lämnade mig sömnlös i sommar. Oerhört fascinerande och bra.

Min vän Dahmer av Derf Backderf
Handlar inte mycket om brott, men om en brottsling. Den är ett försök att förstå att en människa man växt upp med blev en av världens mest omskrivna seriemördare. Läs min recension här.

The Jinx
För mig är det här, och inte Making a murderer (som jag sett först nu och skriver om här i veckan), den ultimata true crime-tv-serien. När Robert Durst tror att mikrofonen är avstängd där på slutet… ”Blodet isar sig” är ett uttryck som jag förstod innebörden av först i det ögonblicket. Läs min text om serien här.

Fallet Mary Bell och Ohörda rop av Gitta Sereny
Egentligen är väl hennes bok om en annan brottsling, krigsförbrytaren Albert Speer hennes magnum opus, men berättelserna om Mary Bell är också oförglömligt. Hon berättar alltid helt utan att förenkla och försjunka i sentimentalitet. Jag är fortfarande lite sur över att hon inte hann få nobelpriset i litteratur.

Det är mina favoriter – vilka är dina?