Den sista cigaretten

Jag har ju hintat om denna recension ett tag nu men idag är det dags. Jag har en bokhylla med flera av Klas Östergrens böcker, alla inköpta av min man ska sägas, utan att tidigare ha läst en enda av dem. Sen gick jag med i höstens löscirkel där vi bland annat högg in på den senaste av Östergrens romaner – Den sista cigaretten. Bekantskapen kom att bli något ambivalent. För visst tycker jag om språket och visst är historien intressant och det finns ett driv i berättelsen som jag verkligen älskar till och med när karaktärerna bara står och stirrar ut genom något fönster någonstans. Så jag skulle nog säga att jag upplever det som en bra bok. Men det finns hela tiden i bakhuvudet en misstanke som formulerar sig till en allt mer irriterad fråga – ”Är inte det här lite väl grabbigt?”. Det finns något för mig obegripligt i karaktärernas drivkrafter – varför vill alla kvinnor ligga med huvudpersonen? Varför är det så kyligt och ensamt? Det finns det där som irriterade mig till döds (nästan…) med Milleniumtrilogin där alla (precis alla!) kvinnor vill och får ligga med Mikael Blomkvist. Varför då? (Jag upplever det som obegripligt varför de vill, varför han vill och vad det bidrar med till berättelsen) Det framstår som någon grandios dröm som vissa manliga författare måste förverkliga åtminstone i bokform. Tyvärr blir det lite verklighetsfrämmande och illussionsbrytande för mig som inte hänger med i tankegången och förstår värdet av det känslolösa sexet till höger och vänster.

Slutbetyget skulle bli lysande om det inte vore för det grabbiga så jag landar väl på godkänt. Jag tror nog inte att jag kommer läsa Östergren snart igen dock.