Kräftor kräva denna bok!

Så här i kräftskivetider – vi hade vår numer nästan traditionsenliga med mina föräldrar förra helgen, komplett med stissiga barn och harkrankar – kommer jag varje år  (och inte så osökt) att tänka på en gammal omläsningsklassiker som jag gärna ger mig på igen. Det handlar ju naturligtvis om en av favoriterna i Maria Langs i det närmaste outsinliga produktion. Hon gav ut en bok per år från 1949 fram till 1990… Allt är verkligen inte bra och de senaste årens böcker glömmer man helst som Langfrälst men det finns några höjdpunkter och en av dem är Mörkögda augustikväll. Den utgåva jag har pryds av en kräftlampa som jag minns det. Tyvärr verkar det omöjligt att uppbåda en bild till bloggen och min bok finns sorgligt inlåst i stugan och kan inte nås för fotografering.

Varför ska man då läsa en gammal mossig deckare när det finns så många nya? Ja, säg det. Personligen läser jag ju hellre Lang än de nutida men det är ju en smaksak. Det finns något skönt nostalgiskt, något vardagligt och efterlängtansvärt hos Lang som är mindre komplicerat där än i många av de mer aktuella deckarna. Och så kan man känna sig rätt säker på att barn inte råkar illa ut och att man får låtsas i slutet att allt blir bra – Lang svänger sig sällan med tvetydiga slut. Att bara läsa Lang vore troligen detsamma som att förtvina men att blanda hennes enkla självklarhet med lite mer komplexitet från annat håll är receptet för mig i alla fall. Så om det inte vore för att den står i stugan så skulle jag läsa Mörkögda augustinatt just nu – det är ju en av de sista böckerna med Puck och Eje också, bara det…