Det finns vissa författare som intar någon sorts ikonstatus med hjältegloria i min bokhylla eller måste läsa-hög. Det är alltid författare som jag ännu inte läst. För när de sedan är lästa händer det märkliga att de transformeras till helt mänskliga varelser med fel och brister. Inte en enda av de författare jag läst har hjälteglorian i behåll…
Senast plockade jag glorian av Joyce Carol Oates. Hon är ju en sådan där författare som man bör ha läst och som alla tycker något om. De flesta tycker att hon är lite ojämn men stundtals fantastisk. Och jag har länge velat läsa men samtidigt brottats med ett motstånd. Dels för att jag ofta skyr det alla andra haussar (ja, det är sjukt men jag) och dels för att jag varit lite rädd att inte alls kunna stämma in i hyllningskören.
Att det blev just Mörkt vatten som tog min Oates-oskuld beror helt enkelt på dess omfång – det är en ca 160 sidor tunn bok. Den kändes med andra ord mer lättöverkomlig än tegelstenen Blonde som sedan flera år står i bokhyllan och stirrar uppfordrande (det känns faktiskt så ibland) på mig. Förhoppningen är att jag nu när jag börjat ska våga läsa den också… För Mörkt vatten ger mersmak. Den har mycket av det som jag gissar gör Oates till en fantastisk författare. Samtidigt som den också har vissa brister som visar på den där ojämnheten.* Oates har helt enkelt blivit mänsklig efter mitt första verkliga möte med hennes text. Så som det alltid blir. Tack och lov för att det alltid blir så…
* Recension av Mörkt vatten kommer om någon vecka – när jag hunnit skriva ikapp 🙂