Mytserien

Flicka möter pojke

av

Äntligen har jag prickat av ännu en författare i min boktolva, och äntligen har jag läst Ali Smith. Jag har hela tiden trott att jag skulle gilla henne och hennes Flicka möter pojke men föga anade jag att jag skulle gilla den såpass mycket. Det är definitivt den bästa i min mytserieläsning såhär långt och en av årets bästa över huvud taget.

Redan i inledningsmeningen fångas jag och Smith slår fast att det här kommer bli något alldeles extra. Eller vad sägs om:

nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar.

och inledningen ljuger inte för det här är en berättelse om berättelser och om tillhörighet i könsroller, familj och vardag. Boken rör sig kring Midge och Anthea, de två systrarna som är så olika och har så svårt att förstå varandra. Men som också delar en stark kärlek och delade känslominnen av den där farfar från inledningen. Likt Anthea har jag svårt att förstå Midge och ändå är det hon som berör mig djupast, henne jag bär med mig vidare. Hennes kamp, sorger och förhoppningar. Hennes förvånande (också för henne själv) styrka när det verkligen gäller.

Jag kommer utan tvekan läsa mer av Ali Smith och är just nu mest sugen på hennes senaste There bit för the som finns på longlistan (dock ej den korta) till Orange Prize. Någon som läst den än? Mytserien och boktolvan ska jag förstås fortsätta att beta av. I sinom tid.

Albert Bonniers förlag, 2008

Oerhört kort om Ragnarök

av

Ännu en mytserie-bok, ännu en stor författare som tolkar en känd myt och ännu en utmaning från boktolvan. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om boken. Är den bra? Inte på det sätt att den griper tag eller intresserar mig. Språket känns överlastat och jag känner inte att Byatt adderar något till myten om asagudarna. Är den då dålig? Nej, inte det heller. Den är mer ansträngd än dålig skulle jag säga, jag hittar ingen riktig passion i texten. Ett problem är också att jag intresserar mig mycket mer för kringberättelsens bleka flika som kämpar sig igenom krigsåren i England än jag bryr mig om Tor och Oden och gänget. Tyvärr får jag allt för lite av flickan för att bli nöjd. Efter upplevelsen med Grossmans Lejonhonung har nu mytserien alltså dippat igen. Berg- och  dalbanan fortsätter…

När det gäller Byatt så ska jag ändå ge henne en ny chans, och då blir det Possession (som väntat i bokhyllan allt för länge snart).

~Canongate, 2011~

Lejonhonung

av

I min läsning av mytserien har jag nu kommit fram till David Grossmans bok om Simsonmyten. Snarare än att vara en skönlitterär omtolkning är detta en analytisk diskussion utifrån religion, språk och psykologi. Vem var Simson, varför resonerade han som han gjorde och varför måste han vara så oustägligt ensam? Grossman skriver sin analys med vass, ofta humoristisk och samhällskritisk penna. Jag lär mig massor om hans Israel men också mycket om den bibliska och judiska myten och dess betydelse i dagens realpolitik. Det här är ett oerhört bra exempel på hur det förgånga tar plats i nuet och spelar en viktig roll. Den är också viktig för att belysa hur myter används och hur också bibelns berättelser kan ha skrivits med politiska syften, som dessutom är relevanta för många än idag.

David Grossmans Lejonhonung ger mig, efter min lite svajiga upplevelse med Jeanette Winterson, hoppet åter när det gäller mytserien.

Tyngd

av

Jeanette Wintersons omtolkningen av Atlasmyten (han som bär världsaltet på sina axlar ni vet) är min senast lästa del av mytprojektet. Efter Atwoods och Pullmans böcker kan man ju lugnt säga att mina förväntningar på resterande delar är skyhöga. Också Tyngd är intressant och jag gillar när de mytiska figurerna blir till personer vilket de i alla fall delvis blir genom Wintersons penna. Atlas är grubblaren som längtar efter sällskap och Herakles är drummeln som utan tanke på andras väl och ve rumlar runt jorden och irriterar gudarna. Det hela är naturligtvis väldigt sorgligt, med straff utan slut, oförsonliga gudar och män som missbrukar kvinnor. Det jag har svårast att förlika mig med är allt sexet (vi har ju konstaterat tidigare att jag är ganska pryd). Det är kukar och fittor (det här kommer resultera i ett gäng nya sökträffar på bloggen och ett gäng sökare som blir lite besvikna) hit och dit och rätt så naket, osentimentalt och äckligt. Delvis kan jag förstå varför men inte helt och hållet.

Det är förstås alldeles för mycket begärt att den här boken ska ge mig lika mycket som Penelopiaden och också Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren gjorde men det är lite sorgmodigt jag måste erkänna att Tyngd lämnade mig helt oberörd, om någon vecka kan den mycket väl ha fallit i glömska (med undantag för Lajka som nog stannar lite längre). Hoppas på att nästa del av mytläsningen (David Grossmans bidrag tror jag) ger mig mer.

~Albert Bonniers förlag, 2006~

Penelopiaden

av

Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskar Margaret Atwood, eller hur fascinerande jag tycker det är att jag läst fyra (på väldigt olika sätt) fantastiska böcker av henne nu och ändå har i alla fall två haussade kvar (Oryx & Crake och Rövarbruden). Jag ska inte lägga mig i den där nobelprisdiskussionen igen men en allmän nyutgivning kunde väl i alla fall vara på sin plats, en del av böckerna börjar faktiskt bli lite svåra att få tag på…

Men min senaste Atwoodläsning då, Penelopiaden. En berättelse om Penelope som gifter sig med Odyssevs och sedan lämnas på Ithaka att vänta, vänta och vänta. Utlämnad åt de som inte känner henne, åt sonen som växer ifrån henne, åt friarna som inte vill henne något gott. Och aldrig kommer den där äventyraren hem, aldrig besöker han henne i en dröm och berättar att han är död, aldrig sänder han bud.

Penelope berättar sin version av den klassiska sagan från andra sidan, från Hades, i nutid. Berättargreppet är väldigt effektivt eftersom Penelope använder sitt moderna språk för att beskriva vad som hände samtidigt som hon kan se vilka konsekvenser Odyssevs version av det hela fick. Till framställningen hör också pigornas kör som inte bara bidrar med indignerade beskyllningar och sorg utan också för in humor i tragedin.

Penelopiaden är suggestiv, spännande och intressant. Än en gång lyckas hon väva en historia som gör det feministiska anslaget självklart. Än en gång är det en riktigt god bok, det kortare formatet som kunde ha varit längre gör att jag inte riktigt vill höja den till skyarna som exempelvis Alias Grace men det är ändå en väldigt bra bok, en måsteläsning för alla som intresserar sig för myter, kvinnohistoria eller grekiska dramer. Ännu ett bevis för Atwoods förträfflighet helt enkelt.

~Albert Bonnier förlag, 2005~