Det här med romantik

Romantik är en lågt värderad genre inom skönlitteraturen vilket är såväl begripligt som motsatsen. Begripligt eftersom det finns så sjukt mycket dålig romantik, obegripligt eftersom detta i sig bevisar utmaningen – det är svårt att få till bra romantik och därför borde de författare som faktiskt lyckas få mer cred än de får.

Jag har läst min beskärda del av romantik genom åren. Jag har till exempel läst säkert över hundra Harlekinromaner och kan chocka världen med konstaterandet att det faktiskt finns välskrivna sådana också, mitt i floden av olika grader krattiga utgivningar. Sen har jag haft en lång kärlekshistoria med Margit Sandemo och hennes Sagan om Isfolket. Där har jag stått ut med många språkliga otympligheter men fortfarande idag vill jag mena att Sandemo verkligen kan bygga en historia. Ibland kan jag sätta just historien framför språk.

Simona Ahrnstedt är en svensk författare som fått ihop det här med romantik, språk och historieberättande på ett snyggt sätt (i såväl Överenskommelser som Betvingade). För mig är den perfekta avslappningsläsningen den där jag kan låta mig slukas upp av en riktigt medryckande (romantisk eller inte) berättelse utan att behöva lida av irriterande språkfel (se norskan som spränger sig in i Sandemos svenska utgåvor) eller förfärliga könsroller (svårt att hitta men det finns guldkorn).

20130411-203741.jpg
Det var just min sen tonåren nedärvda (jag underhåller den inte längre särskilt ofta eftersom det trots allt krävs stora kvantiteter läsning för att hitta det njutbara) faiblesse för romantik som fick mig nyfiken på Nellie C. Lunds nya serie Völvornas gudar. Den första delen Dödens gåva kändes lite Sandemo i storyn. Romantik, historisk tid och myter. Sånt som jag behöver vissa stunder när ingenting annat funkar. Men tyvärr… Karaktärsbyggnaden fungerar inte, jag förstår dem lika lite på första sidan som på sista. Kärlekshistorien blir just på grund av detta svår att köpa, det berättas varför de dras till varandra men jag ser och känner det inte. Det finns en intressant romantikhistoria där i bakgrunden, dialogerna fungerar men kunde vara fler och beskrivningarna av folks utseenden kunde definitivt vara färre. Våldtäktsscener och förlåtelse av våldtäktsman ska en dessutom alltid vara försiktig med tycker jag. Och så vidare.

Dödens gåva fungerar inte alls för mig men jag tror ändå att serien kan växa. Om historierna byggs upp bättre och gestaltandet hamnar på plats så. Ur feministiskt perspektiv finns det också en hel del att bygga vidare på, så gott som alla huvudaktörer är kvinnor och fortsättningsvis hoppas jag de kan förstå den makt och dådkraft de besitter. Strunta lite mer i de rätt irriterande snubbarna är mitt råd. Jag tror absolut att det finns utrymme för mer romantik+historisk tid i våra bokhyllor. Möjligen är det också så att jag har blivit sur och krävande på äldre dar (knirr och knarr en är ju ändå 35…). Kanske skulle jag ha älskat det här som 15-åring. Men jag tror inte det, till och med den 15-åriga Helena kunde skilja en gott berättad historia från en god idé, även om hon aldrig i världen hade kunnat sätta ord på det. Men det kan jag ju inte riktigt nu heller å andra sidan…

Men förresten hörrni, visst finns det väl fler som gillar bra romantik? Tipsa mig gärna (jag är allergisk mot chick lit a la Bridget Jones och ser helst en historisk miljö, gärna med schyssta könsroller)!

Völvornas gudar: Dödens gåva av Nellie C. Lind. Sense förlag.