Återvunnet från Kulturkollo: Kriget som aldrig tar slut

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om krig (jag sa aldrig att det var de lättsmälta inläggen jag tänkt återpublicera…)

Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Förintelsen och andra världskriget är naturligtvis en sådan oglömbar tid. Och visst är det väl därför de är så ständigt närvarande i kulturen än idag?

När Miriam som heter Malika konfronteras med sitt förflutna i Jag heter inte Miriam blir detta hjärtskärande tydligt. För att hon inte kan leva med den hon en gång var och det som hände samtidigt som hon omöjligt kan förtränga det på riktigt och åter bli och förbli en hel människa. I Extremt högt och otroligt nära löper historien om förintelse, död och överlevnad i det förgångna parallellt med Oscars upplevelse av världen efter elfte september. Helena i Varför kom du inte före kriget försöker förstå sin mamma och vad kriget gjorde med henne. Och i Himlen i Bay city flyttar spöket av det förgångna in i källaren. Som en ständig påminnelse om att ingenting någonsin tar slut.

En författare som ingående avhandlat traumat som kriget var och är var Gitta Sereny. Hon skrev resonerande och inkännande, förfärliga, böcker om det tyska samhällets försök att minnas och gå vidare, om kommendanten i Treblinka, Franz Strangl (Vid avgrunden). Och hon skrev mastodontverket Albert Speer och sanningen som låter den nazistiske överarkitekten och rustningsministern berätta sin historia, använda sin omvittnade charm och ändå stå väldigt tydligt blottad och förstörd på slutet. Kanske för att han överlevde. Kanske för att kriget aldrig tog slut heller för förövarna.

I dessa dagar tänker jag mycket på att inte bara andra världskriget stannar för evigt, också dagens konflikter kommer att bli till minnen. Vi kommer ställas till svars av våra barnbarn på det sätt som vi ställer tidigare generationer till svars. Niklas Orrenius har beskrivit det där så smärtsamt bra i sin Drömmen om Sverige som inleds med ett samtal mellan honom och hans farmor och sen flyter in i ett framtida samtal mellan honom och hans barnbarn:

– Visste ni inte vad som hände i Syrien farfar?
– Jo.
– Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?
– Ja.
– Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?
– Nej.

Framtiden är nu. Det som komma skall bygger på det som varit, det som är och det som blir. Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Det är vårt gemensamma ansvar att minnas.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Drömmen om Sverige

Egentligen har jag ju läst det mesta i den här boken redan, som reportage i Dagens nyheter. Och redan då, första gången var det så hemskt att jag nästan inte orkade. Men jag gjorde det igen för att jag måste.

drommen-om-sverigeKanske är det för att jag läst berättelserna tidigare som för- och efterord griper mig starkast. De där funderingarna kring hur vi ska kunna stå till svars inför våra barnbarn. Hur vi ska kunna försvara murarna vi byggt kring vår klubb/union. Rakbladsstaketet… Jag orkar inte tänka på det. Men måste.

Alla dessa människor i olika stadier av flykt från en fasansfull verklighet av krig, våld, tortyr och död. Alla dessa människor som längtar till Sverige för att det är så fint och tryggt och vänligt här. Och så finns det här så väldigt mycket att jobba med, så många som röstar på ett parti som har som enda uttalad drivkraft att hålla dessa människor borta. Och all denna vardagssnålhet – rasismen, isärhållandet… Vi har så mycket att göra innan jag kan ta till mig av deras tilltro och känna stolthet. Men vi gör väl så gott vi kan antar jag, vi är många som klampar runt i vardagen och försöker balansera de där slentrianmässiga”de är alldeles för många” och ”vi kan inte ta emot hur många som helst” när vi kan och orkar. Och kanske är det det som gör det bärbart att de tror så gott om oss. Förhoppningen om att vi en dag ska bli värdiga deras förtroende.

Boken slänger tillbaka mig i den där politiska depressionen jag brottas med, men det är den värd. För att jag måste brottas. Och efterordet ger mig lite hopp, påminner om att det finns saker att vara stolt över – en politik som möjliggör att många får en fristad här och människor som kämpar för att göra Sverige till ett bättre land. Jag lägger inte ner Drömmen om Sverige med en uppgiven suck, jag gör det med någon sorts känsla av tillförsikt. En förhoppning.

Niklas Orrenius och fotograf Anders Hansson tilldelades nyligen Röda korsets journalistpris för reportageserien Drömmen om Sverige.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DRÖMMEN OM SVERIGE
Författare: Niklas Orrenius
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Enligt O[/su_note]

När världen behöver förändras

Ibland känner jag att det här samhället håller på att ta livet av mig. När jag ställs inför alla de här människorna som inte tycker att vi alla har samma värde (att vissa är värda mindre för att de är födda på en annan sida gränsen, att människor som tigger inte riktigt är människor och såna saker), när människor tycker sig ha rätten att döda andra människor för att de sagt (eller ritat) något obekvämt, när Boko Haram finns, nazister, IS, det är krig överallt och när extremister ur alla läger får energi och livsgnista av varandra. Då känner jag ibland att jag inte vet hur jag ska orka leva i och med den här världen.

Igår insåg jag att motståndsrörelsen kan verka i det lilla. Igår läste jag Niklas Orrenius nedtonade och i det tysta analytiska reportage från Paris och kände hur någon liten del av mig läkte, för att den problematiserade det som riskerar att göras så allt för enkelt.

AMF_7277 (341 of 376).NEFIgår såg jag Dallas buyers club och insåg att det finns de som vill säga det jag vill säga. Att världen är komplicerad, att gott och ont går ihop, att vi alla är människor och att vi faktiskt behöver varann. Dallas buyers club är ingen förenklad film om någon godhjärtad snubbe som förändrar världen, det är en film om en riktig knöl, en inskränkt homofob som på krångliga vägar kommer att förändra livet för några som han från början inte brydde sig ett skit om. Han är ingen god man som gör gott, han är en rätt ordinär i sina fasta inställning men han gör gott, som vi alla kan.

Att se människor anstränga sig, offra något och jobba hårt för att ge oss en annan bild av verkligheten, som Niklas Orrenius alltid gör och som Dallas buyers club-människorna gjorde i flera år ger mig hopp och inspiration. Samtidigt blir jag också frustrerad över min egen roll, att den är så liten i det stora. Hur kan jag förändra världen? Jag kan föra mina ändlösa samtal med mina barn, försöka skriva här om böcker som bryter normer och ifrågasätter förenklade världsbilder. Men hur kan jag göra något större, nå fler? Jag tror att det är vetskapen om att jag är helt hjälplös i den här förvridna och fula världen som gör mig så ledsen. Som gör att jag inte orkar läsa tidningarna längre, som får mig att försöka stänga av trots att jag vet att det är fel väg.

Det här världsläget krossar mig lite varje dag och jag vet inte hur jag ska slå mig fri och förändra det minsta lilla. Hur tänker ni? Vill ni förändra världen i det lilla eller stora? Hur gör ni? Lär mig!

Rasismen i Sverige

Jag drabbas väldigt ofta av samhällelig depression men helt galet nog drabbas jag av tilltro till mänskligheten när jag läser Rasismen i Sverige. Den beskriver ett Sverige som jag avskyr, det trångsynta, det kalla och det hårda men det gör det genom goda exempel. Genom att lyfta motståndet. Genom Niklas Orrenius, Alexandra Pascalidou, Lena Sundström och alla andra skribenter jag hoppas på, litar på, tycker sjukt mycket om för att de tar kampen.

Allra mest berörd blir jag nog av delen om Utøya ändå. Den gör ont. Den ger ingen styrka. Den allra värsta läsning jag någonsin ägnat mig åt var av Breiviks vidriga manifest. Ett utdrag till ett seminarium jag skulle hålla på universitetet. Sällan har jag gråtit så mycket över mänsklig dumhet och fanatism. Allt detta hat mot människor… Den läsningen har förändrat mig i grunden. Den del av boken som handlar om detta försöker reda ut händelser och tankar bakom, det är viktigt och intressant men väldigt, väldigt tungt.

Det är ett ibland hemskt land vi bor i, ett land där vi avhumaniserar och ser ner på, tycker att vi har rätt att avhysa och avsky. Det är ett kallt land. Men det är också ett land där motståndet lever, där vi reser oss. Där Kärrtorp inte passerar utan kommentar, där vi tar tillbaka ordet och gör det till en symbol för något annat. Kärrtorpsdemonstrationen jag gick i i Karlstad i vintras är en av de vackraste saker jag gjort. Tillsammans, så många. Att få visa mina barn det, att få ta alla diskussionerna med dem. Det rör på sig. Den här boken är för mig mest av allt ett bevis på just det, att vi rör på oss. Det ger mig hopp om framtiden. Jag behöver det.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
RASISMEN I SVERIGE – NYCKELTEXTER 2010-2014, Lawen Mohtadi (red)
Natur & Kultur, 2014

Andra som skrivit om boken: Bernur[/su_note]

Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

Bokbloggare mot rasism!

jag är inte rabiatIdag är det kampanjen Bokbloggare mot rasism som gäller i bloggosfären, ett försök att förutom att höja rösten mot rasismen i allmänhet också sätta ner foten och bevisa att det finns en motrörelse mot den politiska rörelse som nu är Sveriges tredje största parti så hade jag redan det här inlägget planerat till idag. Jag ser det som ett tecken:

Hur nyttig är inte den här boken? På ett sätt är Jag är inte rabiat… inte en bok till mig, jag är så övertygad om min avsky inför partiet SD och deras politik att jag inte behöver se deras dumhet i tryck för att förstå. Å andra sidan är jag då som sagt så fylld av avsky inför partiet och politiken att det här absolut är en livsviktig bok för mig. Niklas Orrenius skriver nämligen om just det, hur vi förhåller oss, hur vi bör förhålla oss och vad det är vi säger när vi tror att vi är neutrala. Hur förhåller en sig till företrädare för något som gör ont i kroppen för att det finns?

Jag gråter inte sällan när jag läser tidningen eller ser på tv om att SD ökar i opinionsmätningar. Stor idé att gråta kan en tycka och det är det inte men jag är nog rätt samhälleligt deprimerad just nu – var finns vägen ut och framåt liksom? Vi är så fångna i det här högriga och osolidariska och människofientliga. Det är så sjukt deppigt och jag känner mig dagligen som en liten unge som står och hoppar på stället av frustration. Det hjälper föga. Jag behöver hitta en strategi, oklart vilken än så länge.

Det Niklas Orrenius gör i Jag är inte rabiat… är att nyansera bilden, visa människorna bakom och faktiskt lyfta fram det där dubbla i ett samhälle som fördömer våldsamheter från högerkanten men inte alltid den som drabbar samma högerkant (lite bättre har det kanske blivit med rapporteringen om det men vi behöver alla vara totaltydliga med att våld aldrig är acceptabelt oavsett vem det drabbar). Eller det här med att SD-politiker förlorar jobben på grund av sin partitillhörighet. Så kan vi ju inte heller ha det. Jag tycker allra mest om hur Orrenius resonerar kring sin roll och sitt språk genom boken (främst i kommentarerna och efterreflektionerna). Det är definitivt något vi måste jobba med och som jag själv måste bli mycket bättre på. Kanske är det också vägen ut för mig, att hitta orden och komma bort från den ordlösa, tårsprutande ilskan. Att hitta argumenten bortom frustrationen igen. Jag hoppas och jobbar på det hörrni, för av sig själv lär det ju inte bli bättre…

Läs också Lindas inlägg om boken, det var det som påminde mig att jag måste läsa den, och inte bara nöja mig med att njuta av Niklas Orrenius smått geniala texter i DN.

Jag är inte rabiat, jag äter pizza av Niklas Orrenius. Månpocket

Sist men absolut inte minst och oerhört sorgesamt tvingas jag inflika att all rasism inte föds eller stannar inom SD (och rasism är långt ifrån det enda som är fel med SDs ideologi/budskap), den finns överallt och hela tiden och det vill vi också uppmärksamma med Bokbloggare mot rasism. Det gäller att orka ta de där diskussionerna, att orka argumentera utan att bli ilskeförblindad, att orka skapa en vardag och ett samhälle som vi kan leva i och inte behöver skämmas så himla mycket över. Just nu är jag lite ledsen och orolig inför hur jag ska klara att lotsa mina barn genom vardagsrasism, kvinnohat och annat skit. Gemensamma projekt som detta hjälper. Idag känner jag mig mycket mindre ensam.

Detta är ett inlägg i Bokbloggare mot rasism, var med du också, sprid ringarna på vattnet! På sociala medier är det #bokbloggaremotrasism och #jagärintesverigedemokrat som gäller.