Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

En dag att fira

Jag läste precis på Maria bokliv att det idag är prick 80 år sedan Nils Ferlin debuterade med sin diktsamling En döddansares visor. Nils Ferlin var min väg in i poesin och han finns fortfarande på en alldeles speciell plats i mitt hjärta. I hans dikter finns mycket av det jag tycker om – det mörka och allvarliga parat med det humoristiska och blicken för det vardagliga. Jag tror minsann att det får bli lite spontanläsning av poesi idag. Så grattis världen för att vi fått njuta av Nils Ferlins diktning i hela 80 år idag. Tårta på det!

För några veckor sen återgav jag en dikt av Nils Ferlin i tematrion, den är otroligt vacker men väldigt sorglig. Dagen till ära får det bli en mer lättsam dikt om än med sorgliga stänk:

Precis som förut

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

(Goggles 1938)

Och så avslutningsvis en klassiker från debutsamlingen:

Stjärnorna kvittar det lika

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

(En döddansares visor 1930)

Tematrio poesi

Efter som det nyligen var världspoesidagen handlar denna veckans tematrio hos Lyran om just poesi. Själv läser jag inte särskilt mycket poesi just nu men jag har sannerligen haft mina perioder. Här kommer tre av mina favoritdiktare/dikter:

  1. Edith Södergran är en gammal favorit som hängt med. Under de depressiva tonåren fullkomligt badade jag i Edith Södergrans lyrik. Nu är det länge sedan men jag blev plötsligt sugen att återbesöka den Södergranska världen.
  2. Gustaf Fröding är en diktare som betytt mycket för mig. Jag tycker om hans skiftningar – från vilda ordlekar till djupaste förtvivlan. Det finns allt från ömsinta kärleksskildringar till sorgliga berättelser om ensamhet hos Fröding och då inte sällan i samma dikt…
  3. Min sista diktarfavorit är också en värmlänning. Nils Ferlin är nog min lyrikfavorit om jag måste välja. Jag är svag för melankolin och sorgen i de vardagliga skildringarna. En av Ferlins dikter som följt mig länge är den sorgliga och oändligt vackra:

Inte ens

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Kanske måste jag påpeka att jag inte alls är suicidal utan bara tycker att det är en väldigt vacker och tänkvärd dikt ändå 😉