Vem tar priset (nobelpriset i litteratur alltså) 2022?

Idag återupplivar Anna, Linda och jag en fin gammal Kulturkollo-tradition – nobelpriskonferensen.

En torsdag i oktober ska nobelpristagaren i litteratur avslöjas och den torsdagen är imorgon. Klockan 13.00 öppnar Mats Malm dörren i Börshuset, träder ut och avslöjar därefter att årets Nobelpris i litteratur tilldelas, ja vem då?

Helena: I år har jag faktiskt funderat mindre på det här med möjliga nobelpristagare i litteratur än jag brukar, jag har inte heller koll på vadslagningslistor eller så. Jag hoppas som vanligt på att årets pristagare ska vara någon som kanske är en ny bekantskap och som öppnar helt nya världar för mig, senast det hände var med Louise Glück (som jag verkligen älskar!). Om det skulle slumpa sig så att det blir en författare jag faktiskt har läst så önskar jag ett pris till Jamaica Kincaid (för att hon är tuff och bestämd som få) eller Colm Toíbín (för att han tvärtom är mjuk och inkännande och ger mig hopp om mänskligheten).

Anna på Och dagarna går: Nobelpriset är nobelpriset är ändå nobelpriset och det är spännande att fundera över vilket författarskap som kommer att komma i ropet imorgon. Jag har genom åren försökt läsa något verk av prisvinnaren och därför önskar jag lite själviskt att det blir en författare som skriver texter som lockar mig till läsning. Om jag får önska så skulle islänningen Jón Kalman Stefánsson gärna få priset eller varför inte den indiska författaren Jhumpa Lahiri? Om hon kan tänkas vara för ung så är Anita Desai ett annat tips och både hon och den turkiska Elif Shafak skriver så väldans bra. Slänger in ett sista tips och det är brittiska Jeanette Winterson. Hennes böcker är fantastiska!

Linda på Enligt O: Jag har inte heller hunnit fundera så mycket i år och faktiskt tycker jag att Nobelpriset mist något av sin glans efter alla skandaler. Trots detta kommer jag att sitta klistrad när avslöjandet kommer och sedan, mest troligt, bli besviken. Egentligen är det kanske roligast om den som vinner är en författare jag inte läst, men som verkar intressant nog att läsa något av. En sådan författare är fransyskan Annie Ernaux som brukar nämnas som en tänkbar kandidat. Det är samtidigt roligt om personliga favoriter tilldelas priset och då håller jag en extra tumme för Jamaica Kincaid, Margaret Atwood eller varför inte Nina Bouraoui. Den senare är kanske för ung för att prisas redan nu, men en fantastisk författare. Troligare är dock att Jon Fosse, Cees Nooteboom eller någon helt okänd (manlig) författare tilldelas priset.

Intet liv

Å vad hon är egen Nina Bouraoui, konstig, makaber, märklig. Och å vad jag älskar det!

Intet liv gavs ut 1992 och var då Nina Bouraouis andra bok och den kännetecknas av allt det där som fortfarande är synonymt med hennes författarskap. Mörkret, tätheten i språket, drömbilderna, kampen och den oerhörda styrkan som aldrig låter sig knäckas. Intet liv kretsar kring en flickas allra innersta, hennes fascination inför döden och allt som omger den. Det är makabert och burdust, men samtidigt vackert i all sin smuts.

Flickan i centrum är en flicka i periferin, men en människa som vägrar inordna sig och som slåss för att inte svika sitt inre liv, sin tankevärld. För mig som sen barnsben är makaber älskare av kyrkogårdar och drömvärldar finns det mycket att känna igen (även om allas fantasier är deras egna och alldeles unika) i Intet liv. Men först och främst är det en resa i poesiform, en resa jag inte är riktigt säker på var den hamnar. Det är bara att ge sig hän.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
INTET LIV
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Jonas Wicktor, originaltitel: Poing mort
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

 

Kärlekens geografi

Det finns inte så mycket att säga om den här boken egentligen men jag ska försöka. Den är kort och det är en himla tur för annars skulle man drunkna i alla orden och känslostormarna. Och ändå vill i alla fall jag ha mer – veta mer, känna mer, fortsätta finnas med dem och se hur det går, hur det slutar…

Författaren är jaget och konstnären är P. Orden är tätt skrivna och vittnar om en växande och allt överskuggande passion och åtrå. Författaren är besatt. Drömmar, mailväxling, telefonsamtal och möten blandas samman till en flod av haglande ord som tränger sig på och kräver uppmärksamhet. Och det är alldeles överväldigande och bra, en sida till hade jag inte orkat men en sida mindre hade varit alldeles för litet.

Den ser, som ofta böckerna från Elisabeth Grate, oansenlig ut på ytan men döljer därunder en vulkan av känslor och en riktigt stark läsupplevelse. Läs den, låt dig svepas bort en stund…

~ Elisabeth Grate Bokförlag, 2010~