När alla klockor stannat av Ninni Schulman

Jag är väldigt glad över att Ninni Schulman med När alla klockor stannat återvänder till Hagfors och till Magdalena, Christer och Petra. Jag har inte riktigt insett hur mycket jag saknat dem förrän jag nu äntligen får umgås med dem igen.

Som kommandes från dessa trakter i Värmland känns det självklart att fokus till slut skulle hamna i Ekshärad (en ort några mil från Hagfors, en motvillig del av Hagfors kommun), legenden om mäster Tinglöf är ju trots allt för lockande för att låta ligga orörd. Jag kan inte påstå att jag förutsåg det, men nu när boken finns här är det ändå rätt självklart. Jag har växt upp med de där berättelserna och de är ju väldigt, väldigt fantasieggande.

Jag gillar att fokus skiftat lite i den här boken. Petras son Hannes får ta plats till exempel och Magdalena spelar en annorlunda roll när en jobbigt välskriven depression slukar henne och gör den vanliga vardagen och nyhetshungern omöjlig att upprätthålla.

Brotten som begås i När alla klockor stannat är så särdeles vidriga, särskilt det första som vi får vara med om, inifrån så att säga. Fasansfullt! Och inte blir det bättre när upplösningen och förklaringen kommer heller. Så jag lämnar allt brottsligt därhän och säger inte mer om det.

Såna här serier växer ofta efterhand, om de är karaktärsdrivna och om de är välskrivna, som den här är. Jag tycker fortfarande att Vår egen lilla hemlighet är bäst i serien, men När alla klockor stannat lovar mycket gott inför en fortsättning på serien.

NÄR ALLA KLOCKOR STANNAT
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2019)
Detta är den sjätte delen i Hagforsserien, tidigare delar är Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, och dagarna går

Välkommen hem

valkommen-hemJag har följt med Ninni Schulman till min uppväxtbygd fyra gånger tidigare. Det har varit njutbart och rätt jobbigt. Jag är, som så många av oss, ambivalent inställd till min uppväxtort (det är vackert men jag vill inte komma i närheten, och jag känner mig ledsen över det för att det är så vackert). Det är med en blandning av trygghet och magoro jag läst om älgjakt och vinter och bränder i Hagfors.

När jag tänker på skolan så slutar jag med det rätt snabbt. Jag trivdes inte alls särskilt bra i skolan. Jag var deprimerad och angstig och allmänt jag redan då och skolan fick symbolisera mycket av det som var jobbigt. Därför är en klassåterträff (med medföljande återgång till den jag och vi var) det ultimata skräckscenariot i min värld. Hu! I Ninni Sculmans Välkommen hem är de faktiskt några som går på den där klassträffen. Av outgrundlig anledning. Herregud, varför stannar de inte bara hemma!?! För i Magdalenas klass var det inte bara tonårsangst som pågick. Och nu är en i klassen känd och ska typ skriva en bok… Ni kan ju tänka er!

Välkommen hem är spännande rakt igenom. Jag köper inte slutet och jag tycker att vissa av problemtrådarna bland de återkommande karaktärerna dragits ut lite för långt nu, men det är en bra bok. Inte så fantastiskt bra som Vår egen lilla hemlighet men helt klart läsvärd, obehaglig och spännande. Och egentligen hade inga mord behövts, bara att vara med på den där återträffen är ju skräck nog. Dessutom känns det nu ännu bättre att jag inte gick på min egen.

VÄLKOMMEN HEM
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2016)
Del fem i Hagforsserien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också min intervju med Ninni Schulman från förra våren här.

Vår egen lilla hemlighet

var-egen-lilla-hemlighetJag började naturligtvis läsa de här böckerna för att de utspelar sig på en plats som är mig väldigt nära. Läs mer om det och om Ninni Schulmans relation till Hagfors i min intervju här. Det var så det började. Och jag tror att det fortsatt är väldigt speciellt för mig att läsa. Den här gången ännu mer än tidigare. Men jag vill göra klart och tydligt att anledningen till att jag läser så girigt nu och fortfarande är att Ninni Schulman skriver väldigt bra. Hennes karaktärer är komplexa, de är aldrig någonsin okomplicerade och de är så väldigt lätta att gilla. Sen älskar jag förstås mörkret, Schulman har verkligen förmågan att se och förmedla den där stämningen som vilar över glesbygdsorter. Det uppgivna och samtidigt stolta.

Med det sagt så måste jag återgå till miljön och min relation till det bekanta. Den här gången är det närmare än någonsin eftersom vi nu tagit oss på andra sidan Hagfors, mot Uddeholm och Sjögränd – de platser där jag växte upp. Jag får rysningar i hela kroppen när vi svänger in på en avtagsväg som jag känner igen och där vi har parkerat bilen för att plocka blåbär. Och jag klarar till och med av när vi svänger in på avtagsvägar som jag vet inte finns, eftersom de skulle kunna finnas. Och Skogaforsen har alltid varit ett av mina magiska ställen, fullt av vävda sagor…

Den fjärde Hagfors-deckaren är nog den bästa och definitivt den hemskaste. Det finns ett spår i historien som jag inte klarar av. Jag läser liksom med kisande ögon för att jag inte kan med att ta in allt det hemska. Det handlar om våld i hemmet och det är så oerhört tydligt hur ensam hon är, med ansvar för barn. Så hjälplöst utlämnad till honom. Att det händer i en så familjär miljö gör det förstås än mer obegripligt. Vidrigt. Jag önskar att jag inte behövde läsa om det, men samtidigt behöver jag ju det. Om och om igen.

VÅR EGEN LILLA HEMLIGHET
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2015)
Del 4 i Hagfors-serien. Tidigare recensioner: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Missa inte min intervju med Ninni Schulman på Kulturkollo!

Svara om du hör mig

Jag tycker att Ninni Schulman producerar välskrivna och bra deckare. Det är småspännande, karaktärerna får rondör och djup genom serien och hon är verkligen inte rädd för att befatta sig med svåra och komplexa vardagsproblem som barnlöshet, missfall, relationsbekymmer, adoptioner osv. Jag uppskattar särskilt hur hon inte heller gör dessa teman till knutpunkter i huvudberättelsen utan låter dem ligga i bakgrunden så som de faktiskt gör i verkliga livet. Vi går ju omkring och bär på en massa skit allihop,  samtidigt som vi inte mördar folk och har oss. Det tycker jag väldigt mycket om i Schulmans serie.

Vad är det då som gör det så jobbigt för mig att läsa? Genom de första två böckerna (Flickan med snö i håret och Pojken som slutade gråta) så trodde jag att det var att jag kände igen mig så himla väl i böckernas Hagfors, jag är ju trots allt uppväxt där. Staden är väldigt bra beskriven, i detalj och i stämning. Väldigt, väldigt bra. Och jag har trott att mitt problem varit att jag saknat utrymme för fantasin i och med att det blivit så påtagligt alltihop. Men i och med Svara om du hör mig uppnådde jag klarhet. Här där älgjakten står i centrum och jag på riktigt kan se, känna och lukta (röklukten i jackan!) min egen pappa i det där jaktlaget. När det är mina gamla skolkamrater som nämns i avslutningstacket och när det kommer närmare än nära så vet jag. Jag har svårt att läsa böckerna för att de så väldigt väl beskriver en plats jag avskyr. Ett ställe jag genom märg och ben uppfylls av en känsla väldigt lik hat inför bara jag tänker på. Jag har flytt, kan inte begripa hur någon väljer att bli kvar eller flytta dit och jag har verkligen inte hanterat det så bra. Kanske är det helt enkelt bra för mig att läsa om mer eller mindre fungerande liv där… Kanske… Men allt jag tänker när det där vardagslivet beskrivs är “tack och lov att det inte är jag, tack och lov att det är över!”

Det är alltså med blandade känslor jag läser Svara om du hör mig men Ninni Schulman bär ingen skuld i de negativa delarna, det är en bra bok det här, kanske den bästa av de tre? Jag har väldigt svårt att distansera mig nog mycket för att bedöma det bara. Ni får läsa själva istället…

Svara om du hör mig av Ninni Schulman. Forum

Pojken som slutade gråta

Jag gillade Ninni Schulmans deckardebut, Flickan med snö i håret. Jag gillade den trots att den utspelade sig i min uppväxtstad. Trots alltså, jag hade svårt med alla detaljerna som stämmer så bra och som gjorde hela läsupplevelsen alldeles för påtaglig för mig. Jag började fundera kring om den karaktären kunde motsvara den personen i verkligheten och jag kände ett tvång att hela tiden hänga med i geografin (och jag är annars också allergisk mot kartor och liknande i romaner, tittar i princip aldrig på dem). Det kombinerat med att jag tycker synnerligen illa om den stad som utgör bakgrund till båda Schulmans deckare gjorde Flickan med snö i håret till en utmaning för mig.

Nu har bok två i serien om journalisten Magdalena Hansson och poliserna i Hagfors polishus kommit. Den heter Pojken som slutade gråta och rör sig kring en pyromanintrig som är minst sagt spännande. Min oro inför läsningen av boken handlade inte om ifall jag skulle köpa intrigen eller ej, utan gällde snarare om jag skulle kunna släppa tanken på “mitt” Hagfors och låta det bli Magdalena Hanssons Hagfors. Det kunde jag faktiskt, delvis tack vare att våra bilder av staden på i alla fall några plan är densamma, inte minst symboliserade av Ninni Schulmans skarpa och säkert för utsocknes läsare obemärkta instick i dagsaktuella debatter – storskoledebatten, kärleksrelationerna i kommunhuset osv.

Men framförallt faller jag för Pojken som slutade gråta av den anledningen att jag gillar de här personerna och deras relationer. Jag bryr mig om hur det går för Christer Berglund och hans flamma. Hur Petra klarar relationen till barnen och hur Magdalena och Petter egentligen ska hitta balansen mellan nuet och det förgångna. Alla känns väldigt jordnära och bekanta, som om de vore jag eller någon jag känner. Ett extra plus till boken också för att Schulman lyckades få mig att gråta över upplösningen, så himla sorgligt!

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

Flickan med snö i håret

Det finns många anledningar att vilja läsa en bok. Jag som inte läser så många deckare kände trots det att jag bara måste läsa Ninni Schulmans debutbok Flickan med snö i håret. Varför? För att den utspelar sig i Hagfors, i vars närhet jag växte upp, förstås. Bara tanken på att en bok skulle kunna utspela sig där får en ju att dra efter andan. Tanken på att något alls skulle kunna hända där…

En flicka, Hedda, förvinner från sitt hem på nyårsaftonen för att inte återvända och där tar historien sin början. Polisen står länge handfallen i sökandet efter Hedda och deras vardagliga kamp för att hitta ledtrådar skildras ingående i boken. En av huvudpersonerna är Magdalena som efter en tung skilsmässa flyttat med sonen från Stockholm till Hagfors för att hitta ett nytt lugn och ett nytt liv. Magdalena arbetar som enda reporter på länstidningens Hagforskontor.

En av fördelarna med Schulmans bok är att människorna får vara människor – här syns inga övermänniskor till utan alla är lite trasiga och nötta i kanten som de flesta av oss egentligen är. Däremot visar det sig att det som drog mig till boken är något som också stöter bort mig. Hagfors är en såpass verklig och närvarande plats i mitt inre att jag kan alla gator, alla hus, alla skogar och rondeller (vilket inte är så svårt, det finns två). Det problematiska i det är att jag inte får något utrymme för min fantasi. När berättelsen kryddas med detaljer för att visa att vi är i just Värmland och Hagfors känner jag mig lite kvävd tillslut och jag inser vilket behov jag har att skapa mina egna omgivningar och berättelser i berättelserna jag läser. Här blir det nästan som om berättelsen utspelar sig i ett väldigt påtagligt dockskåp utan dolda rum.

Jag tror att en läsare som aldrig satt sin fot i Hagfors, paradoxalt nog, skulle ha större behållning av boken och dess intrig än jag. För berättelsen är intressant och Schulman vill säga något viktigt, tyvärr hör jag bara delar av det. Men visst dras jag med och i slutet håller jag andan för att få veta hur det ska sluta.

Avslutningsvis måste jag få säga att Ninni Schulman målar en väldigt trogen bild av ett svinkallt Hagfors och herregud vad jag känner att jag inte längtar tillbaka dit!

~Forum, 2010~