Mina bästa påskdeckartips

Det är förstås redigt märkligt det här att det ska läsas deckare till påsk, men förstås inte så mycket märkligare än något annat. I år kanske jag inte ägnar mig så mycket åt själva deckarläsandet under helgen, men jag tänker anstränga mig rejält för att tipsa er om riktigt bra spänningsläsning. De närmaste dagarna blir det en deckartext om dagen om allt från Dorothy Sayers till Elly Griffiths och Louise Penny (den heliga treenigheten i min deckarvärld). Idag tänkte jag dessutom ägna mig åt att tipsa om riktiga favoriter från förr, sånt jag tycker att du gott kan läsa i påsk och vidare.

Vi börjar med några serier.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway
Det här är böcker som man kan läsa för arkeologin, gåtorna och mordpusslandet, men allra mest har de att ge i beskrivningen av människor och relationer. Efter fjorton lästa böcker så är Ruth, Nelson, Cathbad och de andra kära vänner, på riktigt. Det här är en serie som måste läsas i ordning eller inte alls.

Alla delar finns kommenterade här: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss och The night hawks. En text om senaste boken The locked room kommer här på söndag.

Tana French Dublin-deckare
Det här är inte den jämnaste av serier, men också när det inte glittrar så är det riktigt bra. Broken harbour är en av de bästa böcker som skrivits, men man gör klokt i att läsa de som leder en fram dit först.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Till skogs, Okänt offer, Faithful place, Broken harbour, The secret place och Inkräktare.

Louise Pennys serie om Gamache och Three Pines
Det här måste vara den jämnaste bokserie som någonsin skrivits. Alla böcker är helt unika i sitt upplägg och sina teman, men de är genomgående alldeles oerhört bra (med möjligt undantag för seriens inledning). Ju längre in man kommer desto mörkare blir det vilket jag förstås älskar.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning. Jag skriver om nästa del i serien, Glass houses imorgon.

Åsa Larssons Kiruna-deckare
Förra årets besatthet var när jag tryckte i mig hela Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson och de andra på bara någon månad. Det var tungt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart.

Alla delar i serien finns kommenterade här:Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör, Till offer åt Molok och Fädernas missgärningar.

Dessutom
Här följer några ytterligare tips, några av de bästa deckarna jag läst under de här åren med Fiktiviteter. Klicka på titeln för att komma till boktexten:
Järtecken och Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson.
Söta röda sommardrömmar av Christoffer Holst.
Flickor som skimrar av Lauren Beukes.
Dark places Gillian Flynn.
Och så var de bara en av Agatha Christie.
Brännaren av M.W. Craven.
Svart som natten av Ann Cleeves.
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel.
Någonting av Maria Lang, kanske Mördaren ljuger inte ensam eller Kung liljekonvalje av dungen, eller… Här hittar du den ultimata guiden.

Bild från Pixabay

Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Dagen är kommen av Ninni Schulman

Så tar vi då farväl av Hagfors i Ninni Schulmans tappning, efter sju böcker och mer än tio år. Det har varit en väldigt trevlig (om man nu kan säga så i sammanhanget) utflykt att göra och många gånger har det också känts väldigt konstigt (och extra skrämmande) att läsa om mord begångna i det som är mina hemtrakter.

Dagen är kommen är alltså sista boken om Magdalena, Petra, Christer och de andra. Det märks, det är mycket som ska knytas ihop och kanske blir det lite för utdraget. Men absolut inte katastrofalt på något sätt, jag vill ju förstås också ha det där ordentliga avslutet.

Mordgåtan är förfärlig och sorglig i gammal van kombination. Ett äldre par hittas mördade på sin gård bara några dagar före julafton. Vi får följa familjen i deras kamp för att förstå och vi får delta i polisarbetet. Det finns några riktigt fina bikaraktärer här, som Wilma till exempel. Det är engagerande och välskrivet och jag skulle nog säga att det är en av de bästa böckerna i serien (Vår egen lilla hemlighet är fortfarande i en klass för sig).

Jag tycker att det är fint att Ninni Schulman sätter punkt nu. Jag kommer sakna dem alla, men det finns en charm i det också. Det är långt mycket bättre än att tröttna i förtid.

DAGEN ÄR KOMMEN
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2021)
Sjunde och sista delen i Hagfors-serien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem, När alla klockor stannat.
Andra som har skrivit om Dagen är kommen: Och dagarna går.

Till Hagfors! En intervju med Ninni Schulman

När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.

Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.

Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.

När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig.  När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.

Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).

Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.

Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.

Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.

Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.

Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.

Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.

Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.

Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.

Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.

Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.

Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)

Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.

Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.

Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad

Bild: ”Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.

Flickebarn 291 av Ninni Schulman

Flickebarn 291 är Ninni Schulman när hon skrivs in i sjukhusjournalerna som nyfödd, hon har skolios och behöver ligga på sjukhus, trots att hon inte ens hunnit få ett namn.

Jag har svårt att hitta ord att sätta på den här läsningen. Kanske för att den berör så och talar till mig med ord som jag inte riktigt vill höra. Kanske för att det ibland känns som att jag sitter med på de där terapisamtalen och inser saker, om mig.

Om jag måste beskriva så får det bli med ordet tuff. Det här är en stentuff berättelse och bok, en svår på gränsen till omöjlig utmaning som jag förstår att Ninni Schulman brottats med hela livet oavsett om hon vetat om det eller inte.

Att läsa om den lilla flickan ensam på sjukhuset är förstås outhärdligt, men det finns annat som gör ännu mer ont. Som när hon tappar taget som vuxen, som när pappa dör. Jag älskar kraften i att Ninni Schulman skrivit den här boken, till sig själv och till mig.

Jag känner den här boken, den är väldigt intensiv. Tidshoppen är förvirrande ibland, men också effektiva. Jag tror att jag önskar att jag läst en tryckt bok istället för e-boken där avgränsningar helt saknas. Men som sagt, allt som flyter ihop skapar en intensiv och angelägen känsla. Flickebarn 291 är en bok att sluka och sen stanna kvar i.

FLICKEBARN 291
Författare: Ninni Sculman
Förlag: Bazar förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

När alla klockor stannat av Ninni Schulman

Jag är väldigt glad över att Ninni Schulman med När alla klockor stannat återvänder till Hagfors och till Magdalena, Christer och Petra. Jag har inte riktigt insett hur mycket jag saknat dem förrän jag nu äntligen får umgås med dem igen.

Som kommandes från dessa trakter i Värmland känns det självklart att fokus till slut skulle hamna i Ekshärad (en ort några mil från Hagfors, en motvillig del av Hagfors kommun), legenden om mäster Tinglöf är ju trots allt för lockande för att låta ligga orörd. Jag kan inte påstå att jag förutsåg det, men nu när boken finns här är det ändå rätt självklart. Jag har växt upp med de där berättelserna och de är ju väldigt, väldigt fantasieggande.

Jag gillar att fokus skiftat lite i den här boken. Petras son Hannes får ta plats till exempel och Magdalena spelar en annorlunda roll när en jobbigt välskriven depression slukar henne och gör den vanliga vardagen och nyhetshungern omöjlig att upprätthålla.

Brotten som begås i När alla klockor stannat är så särdeles vidriga, särskilt det första som vi får vara med om, inifrån så att säga. Fasansfullt! Och inte blir det bättre när upplösningen och förklaringen kommer heller. Så jag lämnar allt brottsligt därhän och säger inte mer om det.

Såna här serier växer ofta efterhand, om de är karaktärsdrivna och om de är välskrivna, som den här är. Jag tycker fortfarande att Vår egen lilla hemlighet är bäst i serien, men När alla klockor stannat lovar mycket gott inför en fortsättning på serien.

NÄR ALLA KLOCKOR STANNAT
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2019)
Detta är den sjätte delen i Hagforsserien, tidigare delar är Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, och dagarna går

Välkommen hem

valkommen-hemJag har följt med Ninni Schulman till min uppväxtbygd fyra gånger tidigare. Det har varit njutbart och rätt jobbigt. Jag är, som så många av oss, ambivalent inställd till min uppväxtort (det är vackert men jag vill inte komma i närheten, och jag känner mig ledsen över det för att det är så vackert). Det är med en blandning av trygghet och magoro jag läst om älgjakt och vinter och bränder i Hagfors.

När jag tänker på skolan så slutar jag med det rätt snabbt. Jag trivdes inte alls särskilt bra i skolan. Jag var deprimerad och angstig och allmänt jag redan då och skolan fick symbolisera mycket av det som var jobbigt. Därför är en klassåterträff (med medföljande återgång till den jag och vi var) det ultimata skräckscenariot i min värld. Hu! I Ninni Sculmans Välkommen hem är de faktiskt några som går på den där klassträffen. Av outgrundlig anledning. Herregud, varför stannar de inte bara hemma!?! För i Magdalenas klass var det inte bara tonårsangst som pågick. Och nu är en i klassen känd och ska typ skriva en bok… Ni kan ju tänka er!

Välkommen hem är spännande rakt igenom. Jag köper inte slutet och jag tycker att vissa av problemtrådarna bland de återkommande karaktärerna dragits ut lite för långt nu, men det är en bra bok. Inte så fantastiskt bra som Vår egen lilla hemlighet men helt klart läsvärd, obehaglig och spännande. Och egentligen hade inga mord behövts, bara att vara med på den där återträffen är ju skräck nog. Dessutom känns det nu ännu bättre att jag inte gick på min egen.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
VÄLKOMMEN HEM
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2016)
Del fem i Hagforsserien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också min intervju med Ninni Schulman från förra våren här.[/su_note]

Vår egen lilla hemlighet

var-egen-lilla-hemlighetJag började naturligtvis läsa de här böckerna för att de utspelar sig på en plats som är mig väldigt nära. Läs mer om det och om Ninni Schulmans relation till Hagfors i min intervju här. Det var så det började. Och jag tror att det fortsatt är väldigt speciellt för mig att läsa. Den här gången ännu mer än tidigare. Men jag vill göra klart och tydligt att anledningen till att jag läser så girigt nu och fortfarande är att Ninni Schulman skriver väldigt bra. Hennes karaktärer är komplexa, de är aldrig någonsin okomplicerade och de är så väldigt lätta att gilla. Sen älskar jag förstås mörkret, Schulman har verkligen förmågan att se och förmedla den där stämningen som vilar över glesbygdsorter. Det uppgivna och samtidigt stolta.

Med det sagt så måste jag återgå till miljön och min relation till det bekanta. Den här gången är det närmare än någonsin eftersom vi nu tagit oss på andra sidan Hagfors, mot Uddeholm och Sjögränd – de platser där jag växte upp. Jag får rysningar i hela kroppen när vi svänger in på en avtagsväg som jag känner igen och där vi har parkerat bilen för att plocka blåbär. Och jag klarar till och med av när vi svänger in på avtagsvägar som jag vet inte finns, eftersom de skulle kunna finnas. Och Skogaforsen har alltid varit ett av mina magiska ställen, fullt av vävda sagor…

Den fjärde Hagfors-deckaren är nog den bästa och definitivt den hemskaste. Det finns ett spår i historien som jag inte klarar av. Jag läser liksom med kisande ögon för att jag inte kan med att ta in allt det hemska. Det handlar om våld i hemmet och det är så oerhört tydligt hur ensam hon är, med ansvar för barn. Så hjälplöst utlämnad till honom. Att det händer i en så familjär miljö gör det förstås än mer obegripligt. Vidrigt. Jag önskar att jag inte behövde läsa om det, men samtidigt behöver jag ju det. Om och om igen.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
VÅR EGEN LILLA HEMLIGHET
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2015)
Del 4 i Hagfors-serien. Tidigare recensioner: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Missa inte min intervju med Ninni Schulman på Kulturkollo![/su_note]

Svara om du hör mig

Jag tycker att Ninni Schulman producerar välskrivna och bra deckare. Det är småspännande, karaktärerna får rondör och djup genom serien och hon är verkligen inte rädd för att befatta sig med svåra och komplexa vardagsproblem som barnlöshet, missfall, relationsbekymmer, adoptioner osv. Jag uppskattar särskilt hur hon inte heller gör dessa teman till knutpunkter i huvudberättelsen utan låter dem ligga i bakgrunden så som de faktiskt gör i verkliga livet. Vi går ju omkring och bär på en massa skit allihop,  samtidigt som vi inte mördar folk och har oss. Det tycker jag väldigt mycket om i Schulmans serie.

Vad är det då som gör det så jobbigt för mig att läsa? Genom de första två böckerna (Flickan med snö i håret och Pojken som slutade gråta) så trodde jag att det var att jag kände igen mig så himla väl i böckernas Hagfors, jag är ju trots allt uppväxt där. Staden är väldigt bra beskriven, i detalj och i stämning. Väldigt, väldigt bra. Och jag har trott att mitt problem varit att jag saknat utrymme för fantasin i och med att det blivit så påtagligt alltihop. Men i och med Svara om du hör mig uppnådde jag klarhet. Här där älgjakten står i centrum och jag på riktigt kan se, känna och lukta (röklukten i jackan!) min egen pappa i det där jaktlaget. När det är mina gamla skolkamrater som nämns i avslutningstacket och när det kommer närmare än nära så vet jag. Jag har svårt att läsa böckerna för att de så väldigt väl beskriver en plats jag avskyr. Ett ställe jag genom märg och ben uppfylls av en känsla väldigt lik hat inför bara jag tänker på. Jag har flytt, kan inte begripa hur någon väljer att bli kvar eller flytta dit och jag har verkligen inte hanterat det så bra. Kanske är det helt enkelt bra för mig att läsa om mer eller mindre fungerande liv där… Kanske… Men allt jag tänker när det där vardagslivet beskrivs är ”tack och lov att det inte är jag, tack och lov att det är över!”

Det är alltså med blandade känslor jag läser Svara om du hör mig men Ninni Schulman bär ingen skuld i de negativa delarna, det är en bra bok det här, kanske den bästa av de tre? Jag har väldigt svårt att distansera mig nog mycket för att bedöma det bara. Ni får läsa själva istället…

Svara om du hör mig av Ninni Schulman. Forum