Jag vill inte tjäna

Det börjar likna en trend det här. Alla dessa historiska romaner jag läser och älskar. Så särskilt märkligt är det väl inte för en historiker att fascineras av det historiska men jag har nog inte haft riktigt klart för mig hur mycket jag lockas av det. Det senaste halvåret har jag besökt Koltherjahns 1910-tal och 1890-tal, Kate Mortons 1920-tal, Kristina Sandbergs 1930-tal och det är slående hur jag älskat dem allihop. Det är naturligtvis inte den historiska tiden i sig som intresserar mig utan människorna i den och hur författaren kan gestalta dem där. I Jag vill inte tjäna skildrar Ola Larsmo på ett superbt sätt Uppsala under 1880-talet men skriver framförallt en fin och träffsäker berättelse om en man som mot sin vilja drabbas av empati.

Mannen är stadsläkarens extraordinarie assistent och arbetar med de veckovisa undersökningarna som stadens offentliga kvinnor tvingas underkasta sig. Han är hela tiden motvillig att fastna i denna uppgift men sakta väcks hans engagemang för kvinnorna och mot all den utsatthet som genomsyrar deras liv.

Skildringen av läkaren är oerhört fin då läsaren hela tiden möter en kantig man med växande moraliskt ställningstagande. Det fina är hur Larsmo låter hans växande empati stå okommenterad, den blir en del av en osynlig men tydlig personlighetsutveckling. Hade jag fått önska mig någonting mer av boken så är det en utveckling av Sara Kristinas historia som läsaren nu får skymta konturerna av men som i alla fall jag vill veta mer om. Hur var det egentligen där hon växte upp? Vad ledde henne dit där hon hamnade? Och, kanske framförallt, vad hände sen?

Språket kändes till en början något ansträngt i alla sina liknelser och utbroderingar men efter en stund när historien börjar veckla ut sig känns språket självklart och som en fungerande tidsmarkör. Det här är en bok att älska och en historia att förfäras över. De bilder som Larsmo ger oss från sjukhuset  är vidriga men fungerar oerhört bra för att måla bilden av en tid och en allmän utsatthet. De prostituerade kvinnornas särskilda situation skildras ytterst empatiskt, naket och fint av Larsmo och hans läkare.

Alltså, om ni inte förstått det ännu så älskar jag den här boken. För det historiska men mest av allt för berättelsen och det mänskliga.

~Bonnier pocket, 2010~