Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Det finns så mycket här. Så mycket som väcks i mig av den här boken och så mycket att tycka om.

Först är det här en bok om att vänta barn och förhålla sig till det storslagna i det. Det är livet, det är allt. Sen är det en bok om att ställas inför en potentiellt dödlig sjukdom, en cancer som finns i kroppen samtidigt som det fortfarande ofödda barnet. Sen är det ett nytt liv, närheten till döden och hoppet om något annat.

Olivia Bergdahl har berört mig förut, med sin sonettkrans Barnet. Det här är något djupare och större. Här ställs jag inför hur nära livet och döden är just när man väntar och föder barn. Jag dog nästan när jag födde mitt första barn, jag vet ärligt talat inte om jag bearbetat det riktigt än så här 16 år senare. Det gick ju bra. Men det var. Det förändrade mig men kom nog bort lite i allt det andra omvälvande. Det tänker jag på. Jag tänker också på hur jag blev hudlös när jag blev förälder. Allt gick rakt in utan att passera något skyddande hölje först. Det är också något jag inte lärt mig att leva med än.

Och så ångesten. Här dödsångesten förstås. Om ångest skriver hon det bästa och mest användbara jag någonsin läst:

Man låter det komma. Man blir inte rädd. Man är fruktansvärt, fruktansvärt modig. Man lär sig: ibland går det inte. Hur mycket man än förbereder sig. Sen försöker man acceptera det.

Det handlar om cancern och döden, men det är också universellt för ångesten. Jag vet det. Det är precis så det är.


Om boken

Titel:Vård & omsorg
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2022)

Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Demo

demoNär Kulturkollo hade Lyrik och längtan som tema häromveckan så stiftade jag för första gången bekantskap med Olivia Berggren i Lindas oerhört inspirerande intervju (som du hittar här). Jag lånade hem massvis av poesiböcker den veckan och en av dem var Olivia Berggrens egen debut, Demo.

Demo gör inte direkt någon hemlighet av att den är skriven av en svensk mästare i estradpoesi/poetry slam. Den har ett tilltal jag känner igen från de där tävlingarna jag bevistade under studenttiden. Jag hör en röst läsa orden och jag saknar lite att inte göra det på riktigt. Som jag själv skrev i min Kulturkollotext den där veckan så tycker jag mycket om att lyssna till poesi och Demo skulle jag verkligen vilja höra framförd. Jag tror att jag skulle få mer liv i raderna då.

Jag tycker att en lyckad diktsamling är en diktsamling som har minst en text som jag verkligen fastnar för och i. I Demo är det ”En text till min son” som klistrar sig. Den beskriver den svåra balansgången i att uppfostra och älska en son utan att bli en ”feminist-aktivist-mor”. Balansgången där en undviker att göra symboler av sånt som är viktigt på riktigt för en liten individ som inte kan hjälpa att föräldrarna är såna däringa feminister (eller annat valfritt politiskt som är svårt att hålla i från sig men som måste utövas med försiktighet för att inte hålla barnen som gisslan). Där fångar hon mig och mitt angstiga föräldraskap i en perfekt liten såpbubbla. Kudos!

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DEMO
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Carlssons (2007)[/su_note]