Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Demo

demoNär Kulturkollo hade Lyrik och längtan som tema häromveckan så stiftade jag för första gången bekantskap med Olivia Berggren i Lindas oerhört inspirerande intervju (som du hittar här). Jag lånade hem massvis av poesiböcker den veckan och en av dem var Olivia Berggrens egen debut, Demo.

Demo gör inte direkt någon hemlighet av att den är skriven av en svensk mästare i estradpoesi/poetry slam. Den har ett tilltal jag känner igen från de där tävlingarna jag bevistade under studenttiden. Jag hör en röst läsa orden och jag saknar lite att inte göra det på riktigt. Som jag själv skrev i min Kulturkollotext den där veckan så tycker jag mycket om att lyssna till poesi och Demo skulle jag verkligen vilja höra framförd. Jag tror att jag skulle få mer liv i raderna då.

Jag tycker att en lyckad diktsamling är en diktsamling som har minst en text som jag verkligen fastnar för och i. I Demo är det ”En text till min son” som klistrar sig. Den beskriver den svåra balansgången i att uppfostra och älska en son utan att bli en ”feminist-aktivist-mor”. Balansgången där en undviker att göra symboler av sånt som är viktigt på riktigt för en liten individ som inte kan hjälpa att föräldrarna är såna däringa feminister (eller annat valfritt politiskt som är svårt att hålla i från sig men som måste utövas med försiktighet för att inte hålla barnen som gisslan). Där fångar hon mig och mitt angstiga föräldraskap i en perfekt liten såpbubbla. Kudos!

DEMO
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Carlssons (2007)