Death comes to Pemberly

Det ska sägas redan från början att jag fullkomligt älskar allt Jane Austen och samtidigt är lika fullkomligt allergisk mot alla de här sentida uppföljarna som kommit. Jag ska väl fortsätta med ärligheten och medge att jag enbart läst en sådan – Emma Tennants Pemberly – men den gjorde mig måhända orättvist allergisk mot hela företeelsen. Därför är det ganska motsägelsefullt att jag över huvud taget övervägde att läsa P. D. James nya roman om Darcy, Elizabeth och hela persongalleriet från Stolthet och fördom. Att jag dessutom skulle läsa och till en början bli handlöst förälskad kan tyckas på gränsen till absurt.

Alldeles kort om handlingen: En blåsig höstkväll kommer en oväntad gäst till Pemberly, och hon bär med sig en mycket uppskakande nyhet. Någon har blivit skjuten bara några kilometer från Darcys gods. Därpå följer sökandet efter den skadade, en polisutredning, rättegång och avslöjanden som skakar om såväl Darcys som Bingleys.

Det första jag reagerar på är hur väl skrivet det är, hur troget Austens språk det är samtidigt som det känns modernt. James har verkligen läst romanerna och lärt känna Elizabeth och de andra så som jag känner dem för deras agerande är helt i stil med vad jag förväntar mig. Till en början är det alltså frid och fröjd och jag är överraskande positiv till hela grejen, men sen, någonstans i mitten börjar det gå snett. Eller om problemet är att historien bara tuffar på rakt fram utan en enda sväng eller skumpig förvånande vändning. Det blir så himla segt och långtråkigt till slut att jag bara önskar att boken ska ta slut. När den äntligen gör det landar mitt slutomdöme i: välskriven, småtrist och sss(nark)eg.

~Faber & Faber Crime, 2011~