Nej, det är naturligtvis inte Pablo Neruda det är fel på, det är mig, herregud hur skulle jag våga antyda något annat? Men det är inte det att jag skulle vara oförmögen att läsa och tycka om poesi, det är det inte. Jag avgudar till exempel Bodil Malmstens Det här är hjärtat och några av mina mest omvälvande och trösterika textupplevelser har med poesi att göra (Edith Södergran och Gustaf Fröding för att nämna två älskade). Nej, det måste vara romantiken. Jag är nog inte så romantisk av mig.
Förvisso älskar jag att läsa romantik mellan varven, men om det hände i verkligheten, exempelvis att min man hade gått ner på knä och friat, hade jag typ dött. Jag är mer för samtal och överenskommelser än stora gester. Kanske är det därför jag inte riktigt tar till mig Kaptenenes verser? Det är så mycket tillbedjan och skönhet och “min älskling du är som en ros”-känsla att jag får lite utslag. Lite på gränsen till pinsamt. Det känns så intimt, som att jag inte borde läsa det här. Tydligen handlar dikterna, som först gavs ut under pseudonym, om Nerudas utomäktenskapliga affär (som sen blev ett äktenskap men ändå), och det får det att i efterhand kännas ännu mer privat och intimt. Och är det inte också väldigt kvinnan på piedestal-igt? Jag känner mig väldigt trist som inte sveps med av romantiken, men jag kan inte.
Orden är sammansatta på ett vackert sätt, bilderna som målas är vackra, allt är fint och bra och allt som kärlekslycka ska vara. Det är nog bara jag som är ohjälpligt cynisk.
Boken är en del av Lyrans Jorden runt-utmaning.
[su_note note_color=”#dafdf5″]KAPTENENS VERSER
Författare: Pablo Neruda
Förlag: Norstedts (1984)
Översättare: Lasse Söderberg, originaltitel: Los versos del capitan[/su_note]