Borde vara död

borde vara dödDet är roligt att hitta en genre som en inte hade en aning om att en var svag för. För mig är urban fantasy (stadsfantasi?) en sådan genre. Jag gillar Nene Ormes böcker om Udda väldigt mycket och ser fram emot mer om det udda Malmö. Och här får jag ett udda Göteborg av Pål Eggert. På ett sätt lockar det ännu mer eftersom jag faktiskt är lite bekant med staden i verkligheten. Det blir något extra att se det ovanliga i en omgivning som så mycket förknippas med grå vardag.

I en miljö befolkad av de utstötta och de övernaturliga får läsaren göra en vandring in i såväl mörker som frågor om liv och död. Och det är så himla lockande, kittlande och bra. Att jag är extra förtjust i det komplexa, den där ihopblandningen mellan ont och gott vet ni säkert och det får jag verkligen här. Vem är god, vem är ond, finns ondska och godhet? Jag älskar att det är svårt!

Om det finns något jag inte gillar? Jo då, jag tyckte verkligen inte om inledningskapitlet. Möjligen var jag inte inställd på vad som skulle komma och blev lite chockad av mörkret som slängde sig över mig redan på första sidan. Det var i alla fall på vippen att jag inte ville fortsätta… Sen tappade jag lite fokus under andra halvan av boken också. Och jag vet inte varför, det kan bero på mig, det kan bero på boken men faktum kvarstår att jag inte riktigt brydde mig lika mycket längre.

Det finns tydliga kopplingar, i form av återkommande karaktärer, till Pål Eggerts förra roman – De döda fruktar födelsen. Jag gillade också den men fastnade ibland på dialogen som ibland kändes lite obekväm. Här, i Borde vara död, är allt sådant bortarbetat. Berättandet flyter, dialogerna känns äkta och det är rakt igenom en snyggt och skickligt berättad historia. Eggert har utvecklats som författare och jag ser fram emot att läsa vad han hittar på framöver.

Summa summarum. Jag gillar urban fantasi. Borde vara död är en bra bok i genren. Läs den!

Andra som skrivit om Borde vara död: Bokstävlarna, Swedish zombie Skuggornas bibliotek, Beroende av böcker

Borde vara död av Pål Eggert. Styxx Fantasy

De döda fruktar födelsen

I höstas läste jag ju Angelologi med stigande förfäran. Den började bra men slutade mest som en irriterande gäspning. I samband med det blev jag tipsad om Pål Eggerts bok De döda fruktar födelsen som också handlar om änglar och myter men på ett helt annat sätt. På ett mer tilltalande och fantasiväckande sätt tycker jag också nu när jag läst den.

Handlingen är något komplicerad men förenklat handlar det om Susanne som söker hitta sin plats efter döden, om hennes syster Petra som försöker hjälpa henne och vännen Sebastian som utforskar och kontaktar änglar och demoner. Eggert bygger en imponerande (och ganska deprimerande…) värld i livet efter döden. Strukturen är komplicerad och ganska ofta är det lite snårigt med alla karaktärer och deras plats i det hela. 500 sidor istället för 300 hade funkat bra för mig 🙂

Bokens stora förtjänst är just det ambitiösa systembygget, förhållandet mellan de olika varelserna och ordningen, eller snarare oordningen, i livet efter detta. Jag som är svag för myter och berättelser och hur ”sanningar” skapas har verkligen en guldgruva här. Vilka är då bokens svagheter (jo, den har några sådana också)? Dialogen är inte alltid så naturlig som jag skulle vilja ha den. Samtalen blir ibland lite styltiga. En annan svaghet är just det som jag nämnde ovan – att så otroligt mycket information trycks ihop innanför bokpärmarna och att det ibland blir lite för mycket. Skildringen av Susanne och Petra och deras såriga, gemensamma bakgrund är däremot väldigt stark, där ger författaren verkligen prov på det less is more-tänkande som jag är så svag för. Vi får inte veta så väldigt mycket men vidden av konsekvenserna står ändå mycket klar. Också Sebastians bakgrund i Jehovas vittnen känns väl skildrad och ger en logisk bakgrund till hans karaktär.

En tanke som inte släpper mig under läsningen är att det här borde kunna bli ett riktigt bra spel. Eftersom jag inte är så bevandrad i spelvärlden själv så ska det väl mest betraktas som den okunniges känsla snarare än en stensäker uppmaning till upphovsmannen och förlagen 🙂

~Järnringen förlag, 2011 /Recensionsexemplar ~