En bra sak – påsk, långsamhet och påskläsning

Lugnet sänker sig, i alla fall här. Jag kommer stänga nyheterna ute, jag tänker promenera i skogen och jag ska djupdyka in i Thomas Cromwells värld.

Vill du själv läsa lite mer påskbetonat så har jag skrivit om läsning (och tittning) kring kristen tematik en rad gånger, bland annat detta: En långfredag om tvivel och tro, En text om Pär Lagerkvists mästerliga Barabbas, Kristen tematik och myt på tv, Den gulklädde syndabocken eller förrädaren, om Judas utifrån Amos Oz roman.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bra saker: Nobelpristagare jag faktiskt vill läsa

Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit, men en sak som faktiskt är sig alldeles lik är det här med att ge priset till en gubbförfattare med unkna åsikter som inte lockar till läsning för fem öre.

Eftersom det här är en tid där jag samlar på bra saker så tänker jag inte ägna fler ord åt det jag inte lockas av, här följer istället en förteckning över nobelpristagare i litteratur som lockar alldeles särskilt:

Olga Tokarczuk. Det är så himla synd att förra årets pris delades ut samtidigt som årets så att Olga Tokarczuks författarskap hamnat i skymundan, och så att hon mot sin vilja behövde sitta på samma scen som Handke på den där presskonferensen förra veckan. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska läsa första av 2018 års pristagare, men jag tror att Styr din plog över de dödas ben ligger bra till.

Selma Lagerlöf. Förstås vill jag läsa mer av Selma Lagerlöf, särskilt efter att ha läst om henne i Anna-Karin Palms formidabla Jag vill sätta världen i rörelse. Mitt problem är bara att jag inte riktigt vet var jag ska vända mig härnäst i författarskapet. Möjligen lutar det ändå åt Jerusalem slutligen.

Elfriede Jelinek. Hennes Älskarinnorna står sen några månader i min bokhylla och viskar om uppmärksamhet. Jag är väldigt spänd och förväntansfull på vad jag ska tycka om den.

Pär Lagerkvist. Jomen visst, förstås mer Lagerkvist också. Jag står närmast inför hans Sibyllan och förväntar mig något utöver det vanliga. Som alltid.

Sigrid Undset. Jag läste ju första delen om Kristin Lavransdotter i somras och har börjat på del två, möjligen kan jag kanske vilja umgås med henne redan under julhelgen.

Doris Lessing. Hon är svår Doris Lessing, jag är lite rädd för henne och kanske är det just därför jag så gärna vill ta mig vidare in i hennes författarskap. Jag tror möjligen att Det femte barnet står näst på tur.

William Faulkner. Jag ska någon gång i mitt liv läsa ut As I lay dying som jag tycker mycket, mycket om men som jag med jämna mellanrum inte orkar läsa vidare i för att den är så mörk och tung.

Albert Camus. Som särdeles fascinerad av pestskildringar är det ju tjänstefel att inte vilja läsa Albert Camus Pesten. Så jag vill läsa Albert Camus Pesten.

Alexander Solsjenitsyn. Av honom har jag bara läst En dag i Ivan Denisovitj liv, men den var fantastiskt bra så jag vill läsa mer. Jag vet bara inte vad än.

Toni Morrison. Det här är något jag skäms över, men jag har inte läst något av Toni Morrison och så kan jag inte ha det. Jag tror att jag ska börja med hennes Älskade och jag tror att jag ska göra det snart.

Svetlana Aleksijevitj. Jag tyckte mycket om hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte när jag läste den och jag har länge vetat att Bön för Tjernobyl ska bli min nästa bok av henne.

Det var inte meningen att listan skulle bli såhär lång, det liksom bara hände. När det nu blev som det blev så ser jag naturligtvis att detta är en ypperlig läsutmaning inför 2020, att läsa nobelpristagaren nya som mer eller mindre välbekanta. Särskilt som jag tror att listan kan bli längre. Jag återkommer om detta framöver.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvists författarskap hänger så förfärligt fint ihop och om jag skulle ägna mig åt en akademisk, skönlitterär studie så skulle jag vilja ägna den åt honom. Det finns hos honom ett djup och ett mörker, en förståelse för mörkret som jag aldrig kan få nog av.

Gäst hos verkligheten är egentligen en bagatell, en kort, vardaglig skildring av en uppväxt. Glimtar av en uppväxt. Men det är också en sorts origins-berättelse, en sån som alla superhjältar har. Där i det bibeltyngda, varma och perfekta familjeköket föddes kampen och tvivlet som skulle bli till Barabbas. Där någonstans föddes, om än inte lika tydligt hur, den samhällskritik som blev till Bödeln. Där finns korn av den briljanta galenskap som blev Onda sagor och allt det andra.

Min oerhörda kärlek till Pär Lagerkvist ligger i det vi har tillsammans förstås, i mörkret och grubbleriet och tvivlen. Men det ligger också i det han ger mig som jag inte själv hittat. Hur han förstår och genomskådar sig själv och mörkret, grubbleriet och tvivlen. Hur han ser och visar mig att vi är som folk är mest i det där som rätt lätt kan bli till en självförhärligande känsla av att ha fått allt sig förklarat. Det är förstås lite tungt, men om man vill komma vidare med sig själv och livet så är det en gåva. Pär Lagerkvist är något mer än en fantastisk författare för mig, något mycket djupare.

GÄST HOS VERKLIGHETEN
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag
Låna boken på biblioteket eller köp den i ett antikvariat.

En långfredag om tvivel och tro

Jag känner att jag nog borde berätta varför jag dras till de här bibliska berättelserna. Problemet är att jag inte är riktigt säker själv. Grundhistorien, passionsdramat är förstås fulländat som berättelse, där finns allt av sorg, uppoffring, kärlek och död. Det är en aspekt. Sen blir det ofta bra böcker av de där detaljbetraktelserna som fokuserar en person i den större helheten. Det finns så många intressanta personer där. Men det räcker inte så, det är något mer som drar mig dit. Redan som barn var jag smått besatt av berättelsen om Jesus golgatavandring och allt som omslöt den. Minns ni den där tv-serien som visades varje påsk för nu ganska många år sen? Jag såg den varje år, från allt för tidig ålder. Om jag var troende? Ibland. Inte som barn men sen i tonåren trodde jag nog. I sena tonåren blev jag mycket troende vilket jag var några år och det är en historia för sig som inte är särskilt intressant för någon annan än mig. Min tro krossades på ett väldigt abrupt sätt och det är egentligen för privat och för sårigt för att vi ska ta det här men det handlade om att uppleva sig lämnad ensam och att sakna ork att stå emot tvivlet, om att ge upp något väldigt värdefullt i mitt liv. Jag tror att det är därur min fortsatta fascination kommer. Min förundran och alla dessa berättelser om tvivel. För det är det de handlar om. Bibeln beskriver tro medan de här lika skönlitterära berättelserna berättar om vantron och tvivlet hos dem som befinner sig runt Jesus, eller Jesus själv. Jag tycker mycket om att se alla dessa mekanismer och förstå att de är mänskligt maskineri precis som det tvivel och den verklighet vi tampas med idag.

Idag känner jag att jag vill berätta lite om några av de riktigt bra böcker jag läst av just den anledningen. Vi börjar med en bok jag läst ganska nyligt och fortsätter med två äldre favoriter.

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Marias testamente är en väldigt bra bok i sin nisch av passionsskildringar, det är en bra bok helt enkelt. En litterär pärla.

Marias testamente av Colm Tóibín. Norstedts

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot? Hela recensionen hittar du här.

Baksidestexten till Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren är kort och koncis – ”Det här är inte ett evangelium” står det och sen inget mer. Prick på, för det här är verkligen inget evangelium utan snarare berättelsen om en berättelse. Det är inte förkunnelsen om Jesu liv och lidande utan förkunnelsen om hur en berättelse föds, skapas och ständigt omskapas. Frågorna Pullman ställer är intressanta och viktiga, inte bara i relation till religion utan till allt som berättas och som vi hör eller läser som sanning. Hur skapas en berättelse? Vad är sanning och vem bestämmer den? Vad får det kosta att skapa den perfekta berättelsen?

Pullman ger inte själv några direkta svar utan nöjer sig med att starta en tankeprocess hos läsaren. Denna oerhört smart skrivna bok är egentligen en rak berättelse om Jesus och Kristus och de händelser vi redan läst om – liknelserna, miraklerna, korsfästelsen, uppståndelsen… Författaren argumenterar egentligen aldrig utan låter framförallt Kristus fyllas av tvivel och diskutera vissa frågor men de djupare diskussionerna lämnas till läsaren vilket gör mig glad. Jag är inte omedveten om att Pullman med all säkerhet har en agenda och att denna troligen innefattar en stor dos av religionskritik men jag upplever det ändå som att det här är en författare och en bok som tar läsaren på allvar och med tillit lämnar de stora frågorna obesvarade. Den godhjärtade Jesus… lämnar mig med en hel hög intressanta frågor som kommer att räcka länge. Hela recensionen hittar du här.

Bödeln

Bödeln som kristus. Mänskligheten som blodtörstande och bödeln som lagd under ok, jag älskar glidningarna hos Pär Lagerkvist! Jag som dras mot skiftningar i ont och gott hittar alltid det jag söker hos Lagerkvist. Vad är ondska och vem är jag eller du att bestämma vem en annan människa är?

Bödeln är i den här boken den gestalt kring vilken allt kretsar, han finns där, sitter vid sidan av och blir talad om. Och runt omkring samlas mer eller mindre förtappade människor och talar om sin egen godhet och om ondskan som finns där ute och som rört vid mästermannen. Det är krypande gruvligt, förfärligt att se mänskligheten som Lagerkvist visar den. Som jag ibland i min mörkaste svartsyn ser den. Oss.

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia? Pär Lagerkvist gör det inte, Bödeln är mer en berättelse om samhället. Jag skulle önska att en historiker kunde hitta dagböcker som inte finns och skriva en bok om en bödel, en enda mästerman bland historiens hundratals. Jag vill veta mer om mannen än om idén, även om idén också jagar mig. Om Anders Gustaf Dahlman vet jag en del och det är intressant i sig men han levde i en tid då allt var mycket industrialiserat, visst var han kanske inte allas bäste vän men han var i alla fall en del av samhället. Hundra år tidigare var skarprättaren inte det. Mannen som brände häxan, avlägsnade barnamörderskans huvud och högg handen av tjuven. Jag vet att det är ett utslag av min makabra sida, som jag fick utlopp för och som drev mig under de där åren när jag forskade om mord och mördare, men jag är obönhörligt intresserad av vad det gör med en människa att avsluta en annans liv.

Bödeln är en djupt intressant bok, den berör mig mycket (men inte riktigt lika starkt som Barabas). Den är ständigt aktuell även om den rör sig i medeltid och sin egen nutid med en tydlig släng mot nazismen. Den är allmänmänsklig och tidlös, den handlar om oss. Människorna. Vi som tror att vi är så jäkla bra. Ursäkta mig, jag ska gå och gråta en liten stund nu.

Bödeln av Pär Lagerkvist. Brombergs

Onda sagor

Den stod där i bibliotekshyllan och såg så liten och lockande ut dagarna efter att jag läst ut Barabbas . Jag kunde ju inte direkt låta den stå kvar där, alldeles ensam (hm, ja eller ensam och ensam, vi har väl inte direkt en hylla per bok på mitt bibliotek men ensam från mig då, den behövde mitt sällskap…).
 
Onda sagor är en miniliten (därav denna minililla recension) novellsamling med 64 sidor text. Några berättelser är en sida lång en del lite längre. Vissa är ok medan andra är rätt fantastiska. Mina favoriter är inledande Far och jag, Frälsar-Johan (fantastisk och Barabbasig) och Hissen som gick ner i Helvete. Jag blir mer och mer förtjust i Lagerkvist, hans språk och hans syn på världen. Det är inte utan att jag väntar mig storverk av Bödeln som ska bli min nästa Lagerkvistläsning.

Barabbas

När Lyran kallade till klassikerläsning så plockade jag fram några titlar jag gärna ville ta mig an. En (Turn of the screw) har jag lagt bort pga tråkighet, en (Wuthering heights) håller jag på med och en har jag precis läst ut.

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot?

När jag var yngre, från barndomen och fram tills jag var kanske 23 var jag ganska övertygad och trygg i en tro, en övertygelse om att det fanns något som såg efter mig. Sen gick jag igenom en förlust och en sorg och upplevde nästan rent fysiskt hur den där kraften som jag känt vid min sida så många år släppte min hand och lämnade mig helt ensam. Det är en upplevelse som gjort mig arg många gånger, och ledsen men som nuförtiden mest av allt får mig att gärna brottas med mina tvivel, att resonera om den tro jag hade och inte längre har. Lagerkvist lyckas på ett fantastiskt sätt stoppa in alla mina tvivel och hela världens tvivel inför det gudomliga (hur ska vi någonsin kunna förstå något så stort, jag tror inte vi är ämnade att veta) i Barabbas (i människan och boken).

Jag älskar den här boken och skulle rekommendera den till alla som någon gång fascinerats av tro (kristen eller annan), det här är en bok som i grund och botten handlar om just det och vad tron gör och inte gör med människor.