I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om det här med språk.
Läser du på andra språk än ditt modersmål? För mig är mitt första språk svenska (eller värmländska om vi ska vara noga och även om det är en dialekt och inte ett språk så är min resa från värmländska till någon sorts rikssvenska en berättelse för sig, kanske tar vi den en annan gång) och det är också på det språket jag läser mest. Idag läser jag också en hel del nöjesläsning på engelska.
Till en början läste jag bara ungdomsböcker, The Hunger games till exempel, böcker som är så enkla att det inte ens finns en kännbar språkbarriär. Sen gav jag mig på Wolf Hall av Hilary Mantel och där stötte jag på patrull. Men den var inte översatt till svenska då och jag ville verkligen läsa. Så jag satte mig med en ordlista (något jag aldrig gjort förr eller senare) och missade supermycket, fick gå tillbaka och läsa om och jag fick en fantastisk upplevelse, en helt ny förståelse för det engelska språket, hur det också kan te sig. Jag trodde nog att jag gjort min djupaste djupdykning när jag var klar med den och när Mantels tvåa, Bring up the bodies inte alls bjöd motstånd. Det var innan jag tog mig an The Wake av Paul Kingsnorth…
Förra vintern när jag var i London och såg en Shakespearepjäs var jag jättenervös innan eftersom Shakespeare-engelska är rätt långt från Hunger games-engelska och till och med Mantel-engelska. Och eftersom talat språk inte väntar på att bli förstått som det skrivna välvilligt nog gör. De första tre minuter av Richard II satt jag som stelfrusen och försökte förstå. Sen föll det på plats. Och så är det med The Wake också, med den skillnaden att det tar lite mer än tre minuter.
Problemet (och charmen) med The wake är att den inte är skriven på engelska eller ens ålderdomlig engelska, den är skriven på ett skuggspråk för att ge känslan av engelskt 1000-tal. Jag kan lugnt säga att det till en början är helt obegripligt. Jag trodde att jag fått fel bok. Efter en stunds initial panik gick jag över till att försöka tolka ord för ord för att sedan läsa texten högt för mig själv. Då föll det på plats. För många av orden är ju nordiska, som fågel, hus osv. Visst känner jag igen från basal tyska och så finns där en del latin. Kanske har jag nytta av att kunna ytterst lite av flera språk, kanske har jag nytta av att ha läst gamla domstolsprotokoll (ordbruket i 1600-tals svenskan är lika svårt som 1700-talshandstilen…) Men mest av allt tror jag att jag hade nytta av att kunna övertyga mig själv om att det bara var att slänga sig ut. Orden kan ju ändå inte slås upp så varför inte bara nöja sig med att begripa det jag begriper? Så jag läste, och insåg att jag faktiskt förstod.
Det är talspråk, det är intensivt, det är helt underbart. Att läsa The Wake är att meditera över språk och handling. Att läsa The Wake är att inse att den här läsupplevelsen kan jag aldrig få på annat sätt. Om jag inte vågade läsa böcker på engelska skulle jag aldrig ha vetat att man får göra såhär med språket, att det är ok att leka fram ett eget språk för att det passar historien. Att det blir så galet intressant i sig. För The Wake kan aldrig översättas. Den kan säkert tolkas, men det är inte riktigt samma sak. Att läsa en sådan bok på originalspråk, där språket dessutom är ett eget, det är en ynnest.
Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.
Jag hittade boken när den blev långlistad för Man booker-priset och tänkte att det här är något för mig det. Så jag fixade fram en e-bok och började läsa. Jag trodde att det var ett skämt först, ett misstag. Jag fick lov att googla boken för att inse att den faktiskt är skrivet på ett engelskt skuggspråk, som Kingsnorth i och för sig inte tänker att man någonsin talade men som tydliggör att språket förändras och förskjuts med tiden. Och det var ju helt obegripligt tills jag verkligen försökte. Med högläsning och ord för ord-taktik lossnade det och sen blev det inte ens konstigt. Annorlunda men ändå med flyt som sällan. För det är ju ett talspråk och det är mitt i prick. Just den här personen pratar såhär och jag älskar det. Det är som meditation.