Per Petterssons nya bok var alltså första uppdraget för läsecirkeln. Och vi var rörande överens om att den var… frustrerande. Vissa sa dålig andra sa långsam och ytterligare andra trist. Själv landar jag nog i långsam men inte på det där positiva sättet som exempelvis Den engelske patienten som jag älskar.
Jag förbannar tidens flod består av en nutid som inte är nutid utan 1989 när huvudpersonens mor drabbades av obotlig cancer och dog(?). Där finns också ett förflutet där huvudpersoner anser sig ha blivit utstött och bortvald från familjegemenskapen och där han också mötte en flicka. Dessa nu och då kopplas aldrig riktigt samman och jag får aldrig något riktigt grepp om hur de förhåller sig tillnutiden. Och är flickan den fru han nu ska skilja sig från?
Frågorna är fler än svaren efter att ha läst boken. Det behöver inte vara negativt men är här ganska frustrerande. Positivt är dock att man överhuvudtaget bryr sig om att fundera över svar och frågor. Särskilt undrar jag om förhållandet mellan Arvid och mamman – var hon verkligen så avståndstagande eller låg det i hans ganska självömkande karaktär att uppfatta det så?
Det finns inte många människor att förälska sig i här och det är synd. Det finns dock två passager som väckte något i mig och som kändes väldigt varma och betydelsefulla. Det är båda skildringar av Arvid och hand relation till två av sina bröder. Ett av ögonblicksbilderna utspelar sig i ett sjukhusrum där Arvid finner sig oförmögen att placera in sin döende bror i sitt liv och sitt förflutna. Den andra visar hur Arvid brukade bära runt på sin lillebror och hur en stark närhet då fanns mellan dem men sedan gick förlorad. Två ögonblick är kanske inte mycket i en roman men det är ändå mer än man har rätt att begära om ögonblicken är starka nog. Och jag tycker nog att de är det. Alltså – ingen stor läsupplevelse men ändå värd läsningen. Och språket är delvis överjordiskt vackert – synd bara att det bitvis inte är så mycket mer än just vackert språk.