Lewispjäserna

Ah, den där obehagliga känslan när en slår igen en utläst bok som alla älskar, som en måste älska, och inte är särskilt överväldigad alls. När sista delen i en serie kastar förminskande skuggor över seriens tidigare delar. När jag inte längre kan stämma in i Peter Mays hyllningskör och börjar misstänka att jag lurade mig själv hela tiden. För det känns så tomt. 

lewispjasernaPrecis femtio sidor in i Lewispjäserna kände jag att jag nog var ganska nöjd efter bok två ändå. Det är väl lika stämningsfullt och vildsint som i de föregående böckerna. Men jag är inte där. Kanske är det här en serie böcker jag behöver ha semester och avkoppling och tid för att sluka och älska. Kanske har jag bara slutat undra över Fins bakgrund. Och så kan det vara det där att jag har svårt för tidshopp som drivkraft i deckare (tillsammans med drömsekvenser och text i text), jag kanske bara har nått någon sorts gräns.

En sak som störde mig redan i första boken var det där berättartekniska knepet att låta huvudpersonen veta mer än mig, att liksom låta honom undanhålla information. Det är tillbaka här och det känns lite som fusk, jag tycker inte om att bli lurad på det sättet när det inte finns någon egentlig drivkraft för karaktären annat än att författaren kräver det av honom.

Svarthuset och Lewismannen tilltalade mig för stämningen och naturen. Det är platsen jag tycker om. Och platsen finns fortfarande, men det räcker inte längre för mig. Kan det vara så att Lewispjäserna inte alls är en bra trilogiavslutning och att den faktiskt drar ner min upplevelse också av tidigare böcker? Eller är det bara jag som tröttnat och är orimligt sur och tvär?

Några av mina problem: Marsaili finns knappt med längre mer än som en lite jobbig bifigur. Whistler som är typ Fins bästa vän borde ha nämnts i tidigare böcker, om han nu var så viktig. Jag gillar Whistler mer än Fin, och det är nog inte helt bra. Och så tycker jag verkligen att slutet på hela Murrayhistorien suger.

Det är en himla tur att serien är avslutad i och med detta. Jag känner ingen lust att läsa mer av Peter May, oavsett varför jag inte kunde med den här boken.

LEWISPJÄSERNA
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Del 3 i serien Lewistrilogin. Tidigare delar: Svarthuset och Lewismannen
Köp den t.ex. här eller här.

Lewismannen

lewismannenIsle of Lewis är alldeles, alldeles underbart, med det lilla förbehållet att jag aldrig skulle vilja besöka blåshålet. Eller? Det lockar samtidigt som det stöter bort det där svårmodet och ensligheten. Jag läste Svarthuset hemma i hammocken och Lewismannen på olika platser längs västkusten, lite mer utsatt för naturens element. Kanske är det det som gör att den senare känns mer, kanske är Lewismannen helt enkelt bättre?

Det är inte gåtan som är huvudsaken i de här böckerna, det är människorna, relationerna och naturen. Och jag älskar det. Jag känner förstås inte den där djupa kärleken som till exempelvis Denise Mina eller Tana French, men en liten bit påväg är det ändå. Mest tycker jag om att det är så sorgesamt och tungsint, det förgångna är här och nu och det finns ingen förlåtelse. Det är näst intill outhärdligt, men det känns också väldigt sant.

Förra boken rörde sig i gränslandet till det mänskliga medvetandet med minnesförlusten som tema (vilket störde mig), här utforskas ett dement minne (vilket jag tycker görs väldigt fint). Sammantaget tecknas en såväl intressant som vacker bild av det sköra mänskliga minnet. Jag kan knappt bärga mig för att se vilken ytterliga pusselbit höstens Lewispjäserna ska bidra med till helheten.

LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Lewis man
Del 2 i Lewis-trilogin. Del 1: Svarthuset
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Döda zonen 

Svarthuset

svarthusetÄrlighet varar längst och därför måste jag börja med att säga att jag tycker att deckargåtan i Svarthuset lämnar en del övrigt att önska. Slutet är lite abrupt och jag köper inte alla svängar handlingen tar. Och så gillar jag inte sättet vissa saker undanhålls mig.

Med det sagt kan jag fortsätta med att säga att jag älskar Svarthuset ändå. Miljön! Människorna! Alla har de levt sina liv i onödan och alla är de olyckliga som f-n. Det är kallt och blåsigt och regnigt och eländigt och inte en enda har växt upp med någon sorts kärlek i behåll. Bra föräldrar försvinner och känslokalla vårdnadshavare tar vid. Begravningar och bortglömda leksaker och skit i hörnen. Jag älskar det! Det är så eländigt som det kan bli och jag kan inte få nog av vare sig människorna eller Isle of Lewis. Det är sånt som drömmar vävs av och jag kan vara hoppas att de verkliga innevånarna på ön är några grader lyckligare. Hoppas!

SVARTHUSET
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Blackhouse
Del ett i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Den döda zonen, Lyrans noblesser, Johannas deckarhörna