Två år…

Det slog mig att det ikväll är precis två år sen den där kvällen, imorgon är det två år sen jag skrev det där inlägget. Och jag har inte kommit över det. Det är fortfarande så himla onödigt, och sorgligt. 

Jag nämnde honom när Alan Rickman gick bort, Philip Seymour Hoffman befinner sig i ett alldeles eget och speciellt rum i mitt hjärta (i anslutning till Freddie Mercurys naturligtvis dekadent luxuösa hjärterum). Jag får nog börja jobba på att se om hans filmer snart, har inte riktigt klarat av det sen den där kvällen (de två sista Hungerspels-filmerna var tunga att ta sig igenom). Han har ju gjort så mycket bra, det är nog dags att jag försöker låta det faktumet överskugga det där grymma i tanken på allt han aldrig hann. Men riktigt ändå fram dit kommer jag nog aldrig.

För sorgesamt till och med för februari

Idag är ingen bra dag.

Att bestämma sig för en internetfri kväll och sitta där och läsa, se lite trött tv-seriebox, låta helgen sjunka undan och den nya veckan titta fram. Känna att det är bra. Och så kommer ens man upp för trappan och säger “du har sett att Philip är död va?”, och bara fråga “vilken Philip?”. Och när han säger “Seymour Hoffman” är det något som går litegrann sönder.

Jag har verkligen försökt formulera ett inlägg. Om när jag blev förälskad, inte i Matt Damon eller Jude Law utan, i Philip SH när jag såg honom i The Talented mr Ripley för snart 15 år sen. Om hur han blev en av ytterst få “kändisar” vars död är något mer än ytligt tråkig, trist och för tidigt. Om att det är lite som en glasbit under huden. Om allt jag sett bara för att han stod i rollistan. Om blandningen – 25th hour, State & Maine, The Boat that Rocked, Magnolia, Cathing fire och Capote förstås. Om allt jag sett fram emot att se av det han gjort, om allt jag hoppats på. Om hur sorgligt och jävla onödigt det är sättet han dog på, vad livet kostar ibland. Om hur kvävande vetskapen om hur många som lever med den skiten och aldrig kommer loss är just idag. Men jag får inte till det, det blir bara smetigt och fel. Som alltid när jag inte kan separera mig från känslan i alla fall lite.

Idag är ingen bra dag, i natt var ingen bra natt – det blir bättre snart men februari kunde verkligen inte ha börjat sämre.