Arvet efter Anne Boley

Den här boken läste jag för snart ett år sedan men under läsningen av Wolf Hall har den kommit upp i medvetandet igen. Inte för att den på något sätt kan mäta sig med Mantels fina bok utan för att den naturligtvis utspelar sig under samma period och handlar om samma karaktärer. Det vore orättvist att jämföra de båda böckerna så det tänker jag inte göra – Phillippa Gregorys roman får stå för sig själv. Lite måste jag nog trots det luta den mot Den andra systern Boleyn som den är en fristående fortsättning på. Den boken tyckte jag inte så jättemycket om så man kan ju fråga sig varför jag gav mig på denna. Mitt försvar får vara influensa och hotellboende i kombination som tvingade fram ett inköp av ett styck garanterat lättläst bok. Och där gjorde den verkligen sitt jobb.

Historien känner jag redan till, språket är ok och boken lättsmält. Invändningarna gäller främst upprepningar och vissa problem att ta till sig karaktärerna – det finns ju inget riktigt djup i dem att knyta an till. Det finns tre huvudpersoner och dessa tre kvinnor har en egenskap var som karaktäriserar dem. En är galen, en är korkad och en är trevlig. Det blir ju lite tråkigt. I slutet av boken hettar det dock till (minst sagt) för två av karaktärerna och där kan jag också känna för dem. De sista scenerna är starka och delvis vackra vilket faktiskt förvånade mig. Som helhet är boken dock mest lämpad som just sjukläsning och ingen höglitterär upplevelse om än slutet ursäktar en del.