Fangirl

Jag var helt oförberedd på att bli fullkomligt knockad av Fangirl. Visst lite mysigt men småtungt som Eleanor & Park skulle det väl säkert vara, men hopbryt, gråt och kärlek ända djupast i hjärtat väntade jag mig inte alls. 

fangirlCath är jag i samma ålder. Min mamma lämnade mig inte och min pappa brottas inte med psykisk sjukdom men själva Cath är jag. Den där socialt fobiska instängdheten. Att inte gå in i skolmatsalen på flera år för att det bara inte går. Att stänga inne och stänga ute. Att inte släppa in, för att det faktiskt inte går. När jag läser om Cath minns jag mer, och jag förstår kopplingarna. Och jag kan släppa lite av den där skulden jag burit på, kanske var inte alla mina konstigheter fri vilja, kanske satt jag fast. Kanske hängde det ihop med depressionerna. Kanske var det inte så konstigt att jag, likt Cath, började föredra den uppdiktade verkligheten framför den verkliga…

Tänk om jag fått läsa Fangirl som 16-åring och om jag därigenom kunnat inse att det fanns andra. Att det fanns ett sätt. Jag har hittat fram någonstans idag, men det har kostat och det har tagit tid. Färdig blir jag aldrig, det blir ingen.

En annan bieffekt av Fangirl är att jag nu är galet sugen på att skriva (för att Cath och jag älskar det, inte för de där fanfic-texterna i boken, de läste jag inte ens). Jag ska nog gräva fram det där gamla manuset igen, och kanske läsa igenom alla texter jag skrev på den tiden. Som jag gömt och inte vågat läsa. Det är kanske dags att minnas.

FANGIRL
Författare: Rainbow Rowell
Förlag: Berghs (2005)
Översättare: Carla Wiberg
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Eleanor & Park

Det har varit en väldigt dubbel upplevelse att läsa Eleanor & Park. För det första är den väldigt bra, väldigt effektiv i det växelvisa berättandet och väldigt intensivt känslomässigt naken. För det andra är den väldigt, väldigt tung. Eländet i Eleanors familj är så bedövande bedrövande och jag blir rent aggroarg på båda föräldrarna, jag vill liksom slå in tänderna på dem för att de är så dumma i huvudet. Mucho produktivt.

Kärlekshistorien mellan Eleanor och Park är av det lågmälda men himlastormande slaget och skollivet skildras i all sin vidriga rädsla och fulhet som under ytan ändå döljer både värme och kanske vänskap från håll där man minst väntade det. 

Jag tycker mycket om Eleanore & Park, men jag tycker inte riktigt att den håller lika bra ända till slutet. Första halvan är superb, andra halvan är bra och slutet är lite väl snabbt och abrupt. Och mörkret går rakt igenom på ett sätt som jag inte förväntade mig. Den där varma känslan jag får överskuggas allt som oftast av det som gör det jobbigt för mig att fortsätta läsa – misären hemma hos Eleanor. Jag blev till exempel oerhört mycket mer nedslagen av att läsa Eleanor & Park än att läsa The Fault in our stars. Det är tunga grejer det här… Och ni som känner mig vet att det inte alls är en dålig sak.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Berghs