En sorts kärlek

I förra månadens pocketkedjepaket från Hanna låg, förutom deckaren som jag kommenterade i fredags också, En sorts kärlek av Ray Kluun. Bokens omslag är täckt av recensionscitat där den prisas och där det framhålls hur oerhört sorglig den är – sånt som får mig att dra öronen åt mig. Säger “alla” att något är på ett speciellt sätt blir jag automatiskt skeptisk och lite neggig. Därför hade jag troligen aldrig läst den här boken om den inte kommit till mig på det här sättet. Men så glad jag är att den gjorde det!

Ray Kluun har skrivit en självbiografisk bok där dock huvudpersonerna bytt namn. Hur självbiografisk är den? Jag vet inte men ganska mycket skulle jag tro – tyvärr. Den handlar om Sten och Carmen som nyss fått ett barn, som är jobbframgångsrika, som älskar varandra. Men så drabbas hon av cancer och hela livet ändras. I boken får vi följa med på sjukhusbesök, semestrar, samtal, avsked och oändlig sorg men framförallt få läsaren följa med på Stens inre resa.

Det är en obegripligt sorglig och smärtsam bok. Självklart gråter man när en ung kvinna tvingas dö på ett vidrigt och smärtsamt sätt, självklart gråter man hysteriskt där man sitter instängd på toaletten och läser om hur hon tar farväl av sin treåriga dotter… Men där finns annan sorg också – framförallt över Sten och hans sätt att leva.

Hela tiden återkommer Sten/Ray till sin oförmåga att leva i en monogam relation, han är “monofob” vilket upprepas och upprepas och bevisas. Och herregud hur irriterad blir jag inte på hur han beter sig genom att ligga runt, ha förhållanden och hångla upp assistenten samtidigt som hans fru ligger döende hemma. Jag känner mig väldigt fördomsfull och trångsynt ibland när jag läser och reagerar som jag gör. Jag känner mig arg, äcklad och sorgsen på en och samma gång. Det värsta är nog inte hans beteende utan att hans fru blir sårad av det – man tycker ju att han kunde försöka utöva lite självdisciplin när det bara återstår någon månad av hennes liv…

Så jag känner mig understundom äcklad av den här mannen men samtidigt är han också kapabel till stor kärlek, uppoffringar och styrka när det verkligen gäller. Han älskar verkligen sin hustru vilket han kommer fram till genom tvivlet vilket jag tycker är sympatiskt. Jag litar alltid mer på en känsla baserad på tvivel än en som man tar för självklar. Den avslutande delen i boken som handlar om Carmens döende är oerhört vacker och sorglig. Det fina med den är att jag inte bara gråter utan att jag också finner styrka i den – hennes sista dagar är inte bara fyllda av sorg och smärta utan också av kärlek, gemenskap och lycka.

Sammanfattningsvis tycker jag mycket om den här boken. Den känns och berör på alla sätt och plan och då är det för mig en riktigt bra bok. Sten må i mina ögon vara ett riktigt miffo men han är också en kärleksfylld man som underlättar sin hustrus liv och död. Boken är inte särskilt tillrättalagt utan en naken och uppriktig (hoppas jag och inte) skildring av hur det också kan vara att vara människa.