Recension – • FIKTIVITETER •

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

…vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

Ska vi börja med det uppenbara? Redan på framsidan så syns det ju att den här boken vill vara Hungerspelen och det känns fånigt att trippa förbi det i en recension så vi hoppar väl ner i det direkt. För det är inte bara framsidan… Vi har här en trilogi där ungdomar tvingas kämpa för sin överlevnad, där kärlek uppstår, där hemliga agendor skymtar och där något riktigt stort håller på att hända utanför kulisserna. Divergent är en sorts nedkokning av de två första hungerspelsböckerna och det kan nog bli spännande att se vad som kommer dyka upp i de två kommande, kanske kan det till och med bli något eget…

Jämförelsen med Hungerspelen är naturligtvis lite elak men samtidigt kan den inte undvikas när det så oerhört tydligt peggas upp för det. Men om vi nu ska titta bara på Divergent så är det en ganska spännande historia. Inledningen är riktigt, riktigt bra och jag drogs väldigt snabbt in i berättelsen och klev in i snabbläddringsmode. Huvudpersonen, Tris, är inte allt igenom sympatisk och begriplig vilket jag gillar även om jag inte nödvändigtvis gillar henne. Jag tycker att det trycks lite för mycket på hur klen och blek och liten hon är, det är möjligt att skriva en tuff ung hjältinna utan att visa på hur absurt och annorlunda det är. Varför ska det vara så svårt att se det som en naturlig grej att en tjej kan vara stentuff? På vissa plan är boken mycket välskriven men lösningarna eller avslutningarna på vissa scener blir lite väl hoptråcklade och abrupta ibland. Den obligatoriska kärlekshistorien är lite väl inte oväntad. Det finns över huvud taget en hel del som är för lätt att räkna ut alldeles för tidigt. Men det är svagheter som jag kan överse med eftersom det genomgående är så spännande.

Divergent är en bok som gav mig en trevlig lässtund, det var en bok jag längtade hem till, en bok som jag mycket väl kan tänka mig att läsa fortsättningen på vad det lider. I del två hoppas jag på förvånande händelseutvecklingar, fortsatt egensinnighet från Tris och ännu en bladvändare.

~Modernista, 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Divergent: Bokstävlarna, Eli läser och skriver