16. Till vampyrälskaren och skeptikern

sunshine

Den här boken är så himla bra att den kan funka både för den som redan är vampyrfrälst och för den som ställer sig synnerligen skeptisk till figurer som glittrar i solsken och ser svåra ut. I Sunshine glittrar ingen, och inte är det särskilt traditionellt heller. Det är helt enkelt en riktigt sympatiskt bok med något så ovanligt som människor en kan tycka om på riktigt (och massor av kanelbullar, bara en sån sak…). Så här tyckte jag när jag läste:

Att läsa Sunshine är som att läsa ett avsnitt, eller kanske en säsong, av Buffy the vampire slayer. Där finns den avväpnande humorn som aldrig värjer för det mörka, där finns problematiserandet av ondska, godhet, mörker och ljus. Där finns en stentuff hjältinna som kämpar med sig själv och all världens förväntningar.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Beauty

20130803-212118.jpgDet här är en sån där semestergrej. Eftersom Robin McKinley skrivit min bästa vampyrroman måste jag ju testa något annat ur produktionen och eftersom en fantasyserie känns lite oöverstigligt och ambitiöst fick det bli en semesteravslappnad version av sagan om skönheten och odjuret…

Sagan känner vi till – Skönheten (här kallas hon Beauty, mycket mot sin vilja) tvingas, för att rädda sin far från döden, lämna sitt hem och bosätta sig hos ett förtrollat odjur. Efter en tid älskar de varandra och förtrollningen bryts.

Jag vet inte hur pass intressant det skulle kunna bli men McKinleys Beauty är allt för hårt bunden till originalsagan för att bli dynamisk. Jag tycker verkligen om inledningen, innan Beauty går ut i skogen för att möta sitt öde. Familjelivet i förändring är livfullt skildrat med såväl kärlek som sorg och det är svårt att inte gripas av de tre kvinnornas utsatthet. I ensamheten på slottet blir tyvärr såväl Beauty som odjuret inte mer än pappfigurer och jag känner verkligen ingenting för eller med dem (förutom den ständig önskan att en sagoflicka ska överleva genom att göra något av sitt eget liv istället för att luta sig mot en klunsig karl men det är förstås bara naivt…).

Beauty lämnar således en del övrigt att önska men det hindrar inte att jag är ännu djupare förälskad i McKinleys väldigt speciella röst nu och jag vill gärna läsa mer, nästa gång kanske jag till och med vågar mig på den där fantasyserien…

Beauty av Robin McKinley. Random House

Sunshine

Den fråga som återkom under hela min läsning av Sunshine var inte ”är det här en bra bok” eller ”är det här en hållbar vampyrfiktion” (just det senare är väl i och för sig en fråga som aldrig hemsökt mig men ändå…) utan istället: Är det här den bästa vampyrbok jag läst? Och svaret på frågan? jo men det är möjligt att den nog är det, i konkurrens med Fledgling då.

Att läsa Sunshine är som att läsa ett avsnitt, eller kanske en säsong, av Buffy the vampire slayer. Där finns den avväpnande humorn som aldrig värjer för det mörka, där finns problematiserandet av ondska, godhet, mörker och ljus. Där finns en stentuff hjältinna som kämpar med sig själv och all världens förväntningar.

Sunshine inleds när vi möter just Sunshine i det kök där hon är tillfreds med att ta itu med sin vardag. Hon bakar och utvecklar allehanda bakverk. Och jag vill tyvärr smaka dem alla. Hungern under läsningen av den här boken är konstant… Ganska snart lämnar hon dock köket och beger sig på en ödesdiger utflykt till ensamhet och tankeplats. I mörkret väntar de andra, de hjärtlösa, de kalla. Och de glittrar minsann inte i solljuset… Sunshine förs till ett hus där hon i mörkret kedjas fast, och hon är inte ensam fånge…

Det här är en riktigt bra bok (inte bara för att vara vampyrbok alltså), en riktig bladvändare, med riktigt djup och riktiga karaktärer. Jag känner att den tappar litegrann mot slutet men likväl är den riktigt bra rakt igenom. För alla älskare av Buffy är den definitivt ett måste, enda problemet är att vi inte lär få veta hur det går i fortsättningen, McKinley verkar inte alls särskilt intresserad av att berätta det. Vilket är både en besvikelse och ganska skönt faktiskt, allt här i världen måste inte berättas i serieform…