Daisy in chains

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel

En mörk och förvriden flod

en mörk och förvriden flodHemligheten om böckerna om Lacey Flint är Lacey Flint. Hon är så omtyckningsbar! Jag gillade henne redan i den första boken och vår relation har bara växt sig starkare för varje bok. Jag stör mig förstås på att alla ska vara så himla vackra hela tiden men jag har lärt mig att blocka alla sådana passager i texten. Det fina med Lacey är att hon gång på gång visar att hon är vacker på insidan mitt i allt det trasiga och ganska fula som är hennes försvarsmur såväl inåt som utåt.

En sak som griper mig är hur vem som helst som gått igenom det Lacey gått igenom (och ja, det är naturligtvis för mycket för att egentligen vara trovärdigt) skulle spricka från söm till söm. Alla skulle gå sönder i sin mänsklighet, men inte Lacey. Hon kämpar igenom det och kommer för varje steg lite närmare en harmonisk plats där hon en gång ska acceptera sig själv och sitt förflutna. Jag älskar att hon är mindre trasig idag än hon var då. Mycket förstås tack vare att hon nu har ett sammanhang och människor omkring sig. Och jag älskar att det känns trovärdigt för just henne.

Jag gillar Dana också och tycker mycket om att hon tar plats i den här boken. Och att Joesbury inte gör det. Av nästa bok önskar jag mig mer Dana, en lyckligare Lacey och någon sorts lugn i relationen mellan Lacey och mannen med de turkosa ögonen. Jag vill väldigt gärna ha ett lyckligt slut för dem redan i början av nästa bok, de behöver inte krångla till det så förtvivlat längre.

EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Karl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson, originaltitel: A dark and twisted tide
Ingår i serien om Lacey Flint, jag har tidigare läst: Nu ser du mig, Dead scared, novellen If snow hadn’t fallen och Like this, forever
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Andra som skrivit om boken:  Enligt O

 

Mitt slut och min början

Jag körde novellmaraton i nyårshelgen. Mycket märkligt beteende för att vara jag men jag räknade med att släktresehelgen inte skulle bjuda så väldigt mycket lästid…

Novellen som avslutade året var Elly Griffiths kortis om jul hos Ruth Galloway – Ruth’s first christmas tree. Möjligen känner jag efter att ha läst nästa fullängdare (som kommit i dagarna) att det gav någonting men just nu, inte så mycket… Det var väl mysigt men eftersom det inte händer så mycket mer än att Ruth och Cathbad klär granen några gånger så var det en ganska mesig avslutning på läsåret.

S. J. Boltons lite längre novell om Lacey Flint, If snow hadn’t fallen, utspelar sig mellan Now you see me och Dead scared. Och den är bra. Riktigt bra hade den varit om jag inte väldigt tidigt listat ut precis allt men som det är nu så är det i alla fall bra. Och jag storgillar Lacey. Ser mycket fram emot att läsa vidare om henne i april!

Hur avslutade du 2012 och hur har du inlett 2013?

Dead Scared

December 2010, ensam hemma en dimmig, mörk och mulen söndag. Kan välja vilken läsning som helst, väljer The Woman in black… Oktober 2012, ensam hemma flera veckor, höstmörkret sänker sig. Kan välja vilken läsning som helst. Väljer Dead scared av S J Bolton… Vad säger man? Självbevarelsedrift: noll poäng.

Tack och lov skrämmer inte Dead scared riktigt lika mycket som Nu ser du mig gjorde. Men missförstå mig nu för allt i världen rätt här. Nu ser du mig skrämde mig så till den milda grad att jag knappt vågade vara ensam på övervåningen även när jag visste att resten av familjen befann sig i huset. Jag tordes nästan inte gå på toaletten på natten och en och annan mardröm kan nog också härledas till den läsningen. Dead scared drabbar mig inte riktigt lika starkt och det är jag rätt tacksam för faktiskt. Å andra sidan handlar den om precis sådant man inte bör läsa om när man är ensam och lite skör – sånt som kan hända när man är just ensam hemma och ljuden man hör som kanske faktiskt är något annat än naturliga knakningar i huset… Ja, ni fattar. Inte så smart val av läsning kanske men helt och hållet uppslukande, stundtals riktigt bra och med ett riktigt, riktigt intensivt och andhållaraktigt slut.

Jag gillar Lacey redan från början, jag gillar Joesbury, och jag gillar deras samspel. Upplägget och intrigen är också intressant om än lite väl fantasifull emellanåt. Jag har svårt att se drivkraften hos vissa individer och lite sånt. Dead scared är inte lika bra som Nu ser du mig men det är fortfarande bra och beroendeframkallande, jag hoppas att Bolton sätter sig ner och skriver en bok till om Lacey. Och så inser jag att jag trots allt måste läsa Ond skörd (som kändes så jobbig när jag försökte) och att jag egentligen borde ha läst den innan eftersom jag då fått lära känna några viktiga karaktärer redan innan de träffade Lacey.

Det är fler som läst Dead scared på slutet, kolla vad Dark places och Bokomaten tycker!

Nu ser du mig

Jag läser sällan böcker som skrämmer mig på riktigt. Dels för att jag aktivt undviker deckare och liknande, dels för att skräck sällan river tag i mig över boksidorna (film är värre men där undviker jag ännu mer). Jag gillar att bli berörd men inbillar mig att jag inte gillar att bli skrämd. Men så kan det någon enstaka gång dyka upp en bok som skrämmer för att den berör och då går det sällan att värja sig. Mot Nu ser du mig kan ingen värja sig…

Det hela började förstås med en rekommendation, från eminenta boktipsaren Bokbabbel som började skriva om Bolton för någon månad sen. Sen såg jag ungefär samtidigt att Modernista skulle ge ut denna i höst. Sagt och gjort, höstläsning it is och som det passar det förstås mycket bra.

Lacey är ung och ny som polis när hon dras in i ett fall som snabbt blir personligt. Det är Jack the Ripperrepris, London, ett polisteam att älska och en berättare man aldrig vet var man har. Jag älskar det från första sidan och nästan ända in i mål (slutet är lite för abrupt och förutsägbart för min smak men jag förlåter gärna det). Jag läser och bläddrar, drömmer mardrömmar och läser vidare. Jag läste också när jag nattade barn och tordes nästan inte gå ensam upp på övervåningen efteråt… Skitläskig, jättebra, rekommenderas till alla med nerver av stål som vill lära känna ett annat London. Själv har jag redan beställt den alldeles färska fortsättningen Dead Scared, och sen ser jag fram emot att läsa allt Bolton någonsin skrivit, utom möjligen den om de där barnen (Ond skörd) som jag försökte mig på men blev så himla ledsen av…

~Modernista, 2012 / Recensionsexemplar~