Sagan om Isfolket

Tematrio om sex

av

I denna veckas tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker med minnesvärda sexskildringar. Tragiskt nog kommer jag först bara på riktigt dåliga exempel. Det är uppenbarligen svårt det där med sex…

Jag har läst en hel del Harlekin-böcker under min tonårstid och där finns det ju en viss mängd sex. Dessutom rätt stereotyp och trist skildrad sex. Männen styr och kvinnorna följer. Ofta var det så pinsamt dåligt att jag helt enkelt hoppade över de sidorna… Det är möjligt att det existerar bra harlekinsex också men jag kan inte minnas att jag stött på någon (vilket kanske också kan förklaras just med att jag hoppade över dem ;)).

I Philip Roths Envar störde jag mig en del på sexskildringarna. Jag tror att det var för att det var för att de kom så plötsligt och rakt på och för att det var så brutalt och naket. Jag tänker främst på bilden av huvudpersonen och hans sekreterare på kontoret. Jag störde mig som sagt men samtidigt tror jag att det var en viktig pusselbit för att förstå situationen och karaktären. Så sammanfattningsvis: jag gillar det inte men förstår dess funktion…

Mitt sista exempel avviker nog en del från ämnet för jag minns inte om det förekom sex överhuvudtaget i den här boken. Men jag måste få framhålla det erotiska i Anne Rices En vampyrs bekännelser. Hon lyckas verkligen skapa en förtätad stämning av sex och erotik genom hela boken utan att ta till riktiga sexskildringar. Vampyrer är väl per definition impregnerade av erotik (The Strain-vampyrerna undantagna) men få lyckas få till det som Anne Rice. Vore det inte för henne och hennes Lestat så hade vi nog inte haft någon våg av tonårsvampyrer inom ungdomslitteraturen och filmerna. Och det kan man ju i och för sig tycka lite allt möjligt om…

Skämsböcker

av

Läste nyss en intervju hos Bokhora där frågan om skämsböcker ställdes. Skämsboken är då som skämslåten som exempelvis kan vara att man gillar Sitting on the dock of the bay med Michael Bolton fast man vet att det är hur ocreddit som helst. Fast en bok. Något man gillar som man vet att man inte borde.

Jag har alltid läst sjuka mängder böcker (även om jag nu i tidsbristens era läser lite mindre än förr) och det säger sig självt att det inte bara blir nobelpristagare då. Jag har läst oräkneliga Harlequinromaner och Sandemoserier framförallt under tonåren. Och jag återvänder till dem – de lätt och snabblästa som inger mer trygghet än litterär upplevelse. Det är ju inte för språket man läser Sandemo – det är för tryggheten, igenkänningen och semesterkänslan. När jag läser Sagan om Isfolket för 15 gången (brukar bli några böcker varje semester) så blir jag 17 år igen och ganska bekymmerslös. Sandemo är min tidsmaskin.

Och så skäms jag. Jag skulle inte skylta med dessa semesterflykter direkt. Men värst av allt är skammen över att skämmas. Min djupt rotade uppfattning är att all litteratur är bra litteratur så länge den läses och inspirerar till att läsa mer. För mig har dussinlitteratur varit en fantastisk inkörsport till ett utbrett och allätande läseri. Det finns ingenting i det som jag kan tycka är fel. Och ändå tycker jag att det är lite pinsamt när jag sitter där med någon av de där pocketarna. Som om jag vore lite för fin för det och de lite för fula. Från och med nu ska jag sluta med det. Jag ska bli stolt istället- över att jag orkar läsa och över att det ger mig så oändligt mycket rikedom oavsett vad jag väljer att läsa. Jag ska ögonblickligen komma ur skämsgarderoben. Igår läste jag förresten en bok i Sandemoserien igen – Häxor kan inte gråta, det tog 3 timmar och var alldeles ljuvligt avslappnande. Och skäms gör jag inte det minsta!

Har du någon skämsbok eller kanske till och med en skämsgenre? Kom gärna ut ur skämsgarderoben och berätta du också!