Mina hjältinnor. Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket tar sin utgångspunkt i ett samtal mellan författaren och hennes väninna. Där författaren förfäktar Catherine Earnshaws förträfflighet framför Jane Eyres. Där ska jag villigt erkänna att jag drar öronen åt mig lite grann. Få böcker har väckt en sån ilska (på gränsen till avsky faktiskt) som Svindlande höjder gjorde när jag läste den. Maken till osympatiska och obegripliga karaktärer liksom. Jag är fortfarande missnöjd med att inte fler förkylde sig på den där jäkla heden och dog i lungsjuka snabbare. Men nog om det kanske… Samantha Ellis börjar i alla fall i det där samtalet fundera över sina litterära hjältinnor och öppnar för en omläsning och möjligt omvärdering.
Jag gillar såna här böcker, om läsning och böcker och vad det gör med oss från barnsben. Lite för många kapitel handlar om karaktärer som jag inte har någon relation till, men jag kan strunta i de delarna eftersom Lizzie Bennet finns där och Anne Shirley, och Jane Eyre då.
Och hur landar hela Catherine vs Jane-frågan? Jo, i en omvärdering, en uppvärdering av Jane och en fortsatt kärlek till Catherine. Och en tankegång om att det är rätt onödigt att ställa dem emot varandra, att såväl Catherine som Jane behövs för att berika våra liv och lära oss något (den fiktiva världen är ju inte direkt nerlusad med envisa kvinnoförebilder, det är helt onödigt att tvinga sig att välja den ena eller den andra när en kan få gilla alla på olika sätt. Och till och med jag kan ju se att Catherne är något utöver det vanliga, någon att vara tacksam över). Det tycker jag är en väldigt sympatiskt slutsats och slutpunkt.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
MINA HJÄLTINNOR: ELLER VAD JAG LÄRT MIG AV ATT LÄSA FÖR MYCKET
Författare: Samantha Ellis
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2015)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]