Alltså såhär. Jag började för flera år sen försöka mig på att laga mer vegetarisk mat, för att jag länge, länge känt mig obekväm i att vara en del av köttindustrin, för att de där funderingarna lett till att jag inte tyckte så väldigt mycket om smaken av kött längre och för att jag kände att jag mår bättre av att begränsa köttintaget. Senaste året har jag styrt in familjen på ett spår där vi ätit 2-3 dagar vegetariskt, resten med så lite kött som möjligt. Sen kom panikvärmesommaren med sitt oemotsägliga klimatskrämskott. Jag var livrädd hela sommaren, värmen satte en sorts ångest i kroppen på mig, men det var inte bara det. Rädslan för att skogen bakom vårt hus skulle börja brinna var förlamande, tanken på att vattnet inte är en ändlös resurs fick mig att sova illa om nätterna. Inga nyheter förvisso, men herregud vad påtagligt det var. Jag var rädd hela tiden, och jag bestämde att det inte var nog. Eftersom jag ägnat våren åt att provlaga massor av fantastiska vegetariska recept kände jag mig redo att ta ett steg till. Nu består min familj också av människor med fri vilja och just nu fixar vi inte att bli helt vegetariska, men vi har kommit väldigt mycket längre. Vi äter kött max en (eller två en dålig vecka) gång i veckan (och jag mer sällan än så). Och vi äter så himla mycket gott. Här följer en liten tipsfest för den som är intresserad (och eftersom jag är relativt ny på det här mottar jag tacksamt tips från er i kommentarerna):
Det var med de här böckerna Mera vego, Ännu mera vego och Megavego av Sara Ask och Lisa Bjärbo det började för mig. Det var här jag för första gången hittade vegetariska recept som passade mig, som blev favoriträtter. Och att en av dessa favoriträtter var en svampcanneloni bevisade för mig att det är jätteroligt att experimentera, jag trodde nämligen att jag tyckte rätt illa om svamp…
Veckans vego av Sara Begner. I det här bokreafyndet hittade jag de där snabba vardagsmiddagarna och lärdomen att vegetariskt inte alls behöver vara knöligt. Jag älskar fetaostbollarna i den här boken, verkligen älskar. Och jag har mycket som jag inte hunnit laga än. Så mycket som lockar dock.
Tidningen Vego har inneburit en sorts revolution för mig. Jag älskar lekfullheten och smakkombinationerna. Jag lagar mig igenom nästan alla recepten i alla nummer av tidningen och det är lite som julafton när det kommer ett nytt. Här har jag lärt mig ännu mer om hur jag kan utmana det där jag tror att jag inte gillar, som zucchini till exempel, det är ju visst gott i rätt sällskap. Det enda jag inte kan få mig att gilla är nog aubergine och avocado, men experimentens tid är heller inte förbi.
Som avslutning kan jag kanske tillägga att jag troligen aldrig kommer kalla mig vegetarian eller sträva mot att kunna göra det. Jag kommer aldrig sätta upp regler för vad jag får och inte får äta, det måste gå på känsla och lust. Det beror förstås på det där ätstörda som hela tiden ligger i bakgrunden hos mig. Jag får inte göra någon stor grej av det för då skulle jag kollapsa under de där gångerna jag ”misslyckas”, för att inte tala om att jag skulle tänka på maten och ätandet hela tiden och allt för mycket. Men att lägga om riktning och upptäcka en hel värld av vego som jag inte kände till är en av mina allra bästa saker från det här året. Alla bra saker hittar du här.
Tidigare har jag haft typ pannkakor och en spenatsås som förvisso är sjukt god men blir lite tråkig i längden. Jag är inte vegetarian men jag vill gärna äta vegetariskt ibland, och hitta sätt att få i mig grönsaker vilket jag är lite (läs: mycket) dålig på. 