Happy Sally av Sara Stridsberg

Det här är en jobbig bok om väldigt svåra saker. Jag är så glad att jag äntligen läst den!

Jag läste Happy Sally nu på grund av den där texten Gunnar Ardelius skrev i DN i början av året. Den texten handlade om att fäder längtar efter att få vara egna individer och därför drar iväg på egna äventyr (läs: åker Vasaloppet). Jag tyckte att det var en till hälften fin text om att längta något när man inte får och smärtan i det. Den hälft som jag inte gillade var förstås att det enligt Ardelius var en pappagrej, något manligt. Och så fick inte kvinnor känna igen sig den här gången heller. Det kom ett svar på den texten (som jag tyvärr inte minns vem som skrev) och där tipsades det om Sara Stridsbergs Happy Sally som ett exempel på en mammas längtan bort.

I Happy Sally möter vi mamman som är besatt av Sally Bauer och som likt henne ska simma över Engelska kanalen (för att klara av det men också för att slippa segla över Atlanten som maken bestämt). Vi möter dottern som är besatt av Sally Bauer och av sin mamma, hon som simmade bortåt och försvann. Vi möter Sally Bauer själv också. Det är en berättelse om dem var och en för sig och om dem vid sidan av varandra, och när de flyter ihop.

Happy Sally handlar om dottern som minns hur det var att växa upp med mamman som hela tiden simmade iväg, som sökte sitt själv och glömde (eller vägrade) vara mamma samtidigt som hon kämpade och fanns i sin mammaroll och kanske gick under på grund av det. Det är så sorgligt att läsa hennes smärta. Att inte vara nog för en förälder är den allra värsta smärtan. Men det är också svårt att se och känna igen mammans lust till något annat, eget, större. För barnet måste det förstås alltid vara att inte räcka till, för föräldern är det detsamma, att inte ens räcka till inför sig själv.

Det är så smärtsamt och det gör så ont. Det är en alldeles fantastisk debut som pekade rakt mot det som komma skulle. Sara Stridsberg är sannerligen en av våra allra bästa.


Om boken

Titel: Happy Sally
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)

Kvinnodagsafton!

Imorgon är den 8 mars och det betyder naturligtvis feminism här på bloggen. Det betyder också att idag måste vara kvinnodagsafton och att det också tarvar feminism på bloggen.

Imorgon ger jag en present till alla män som intensivt önskar en egen dag varje kvinnodag (mansdagen infaller 19 november, men det verkar inte räcka) och skriver om Bianca Kronlöfs Brev till mannen. Den är en present till de flesta av oss i och med att den är en grundkurs till feminismen så jag tycker att det känns ok att göra så. Sen följer jag upp med en text om Sara Stridsbergs Happy Sally den 9 mars, för att varje dag är en dag för feministisk kamp och ingen bok gör det så tydligt och svårt som Happy Sally.

Feminism på Fiktiviteter är förstås inget som tar plats enbart runt 8 mars. Jag läser och skriver mycket om feminism och allt som jag kategoriserat som Feminism, normkritik och HBTQI hittar ni här, nedan följer ett urval av det jag tycker är mina viktigaste feministiska texter från de senaste åren:

Att vara kvinna. Här hittar du lästips i massor samtidigt som du får följa med en bit på min feministiska resa.

Fem kvinnor. Min boktext om en av de senare årens viktigaste och bästa skildring av kvinnors vardag i historisk kontext.

Bara bra böcker: Tjänarinnans berättelse. Här ser jag tillbaka på min läsning av Margaret Atwoods feministiska klassiker och hur den påverkat och faktiskt format mig som feminist, kvinna och människa. Den som vill läsa mer om Margaret Atwood och feminismen kan också läsa min text Bortom Gilead.

I händelse av min död. Här är inte min text det bästa, men den tjänar som en påminnelse om att läsa en bok jag tänker på varje dag, om en fråga (mäns dödliga våld mot kvinnor) som märkligt nog fortfarande inte får den uppmärksamhet och lösning den måste få.

Strumpstickor och feministisk vrede. När min vrede över mixtrandet med aborträtten väcks skriver jag arga texter. Jag är fortfarande arg och allt jag skriver är fortfarande sorgligt viktigt att minnas.

Just nu i februari 2022

Februari har inte börjat bra. Ett barn har brutit armen, ett barn är sjukt (men inte i covid-pesten), vi har en mus boende på vinden som försöker gnaga sig in till oss via väggarna. Jag är lite slutkörd efter all oro armbrottet medförde (och för att jag inte får sova på nätterna för att den jäkla musen gnager så högljutt!), men jag har ändå bestämt mig för att det här ska bli en bättre februari än jag brukar förvänta mig. Januari var jobbig och lång och jag orkar inte vänta till mars innan det lättar så jag klamrar mig fast vid nuet (eller snartet) och hoppas att det blir bättre. Jag tänker minsann tillåta mig att tro på en solig och på gränsen till vårig februari, i alla fall inombords. Det kostar ju inget att hoppas.

Just nu…
… läser jag: Happy Sally av Sara Stridsberg. Den är förunderlig och trollbindande. Och så har jag hittat Dorothy Sayers! I veckan läste jag ut underbara Kamratträffen och nu har jag fått hem Oskuld och arsenik (fel ordning, jag vet men det gör mig inget) och tänker slänga mig över den.
… ser jag på: det gamla vanliga. Lite På spåret, lite vintersport när OS sker på tittbar tid. Jag lider av svår handbolls-abstinens efter em, men ikväll börjar melodifestivalen så det rättar nog till sig (inte för att det är samma sak på något annat sätt än att det är underhållning). På tv-seriefronten ser vi Station eleven och den är fantastisk. Jag gjorde också ett försök med Shadow and bone efter att ha läst boken, men den är inte för mig (vare sig boken eller serien egentligen men mer om det om någon vecka).
… lyssnar jag på: det är ju tyvärr mössen (eller musen) som knaprar på väggar och tak. Jag hoppas på en mild februari så att de kan flytta ut och vi kan vidta åtgärder för att de inte ska komma tillbaka. Väldigt mycket längtar jag efter det faktiskt.
… längtar jag också efter: dagar när solen värmer och jag blir påmind om att det kommer att bli en vår snart.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg

”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Så skriver Sara Stridsberg i Dyksommar och jag har svårt att beskriva hur mycket jag älskar att hon har modet att ställa frågan genom den lilla flickan. Det är väl det vi alla undrar när det kommer till depression och svårt mörker i våra liv, ”hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

Det är inte så egentligen att jag sökt barn och ungdomslitteratur om föräldrars psykiska ohälsa och självmord, snarare tvärtom, jag försöker för det mesta undvika sånt som gör så orimligt ont. Det är något av en slump att jag ramlat över Vi skulle segla runt jorden och Dyksommar på senare tid, eller kanske mer av en utvecklad förmåga att veta vad av allt det folk framhåller som jag inte får låta bli att läsa än en slump ändå. Och det här är en augustnominerad barnbok av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg, whats not to read and like?

Någon har någonstans skrivit (förlåt att jag inte minns bättre, det är inte meningen att sno boktankar, men det var så bra) att Dyksommar är som en barnversion av Beckomberga och jag kan inte annat än hålla med. Det är samma historia, den lilla flickan som hälsar på sin sjuka pappa på en vårdinrättning och lär känna andra till själen sjuka vuxna, omstöpt så att det viktigaste, själva kärnan finns kvar. Och det är inte ens tungt, inte rakt igenom tungt. Mörkt och hemskt och sårigt och ledset förstås, men ändå med en lätthet och en vardaglighet som jag tror behövs. Delvis beror detta naturligtvis på Sara Stridsbergs text, men jag tror också att Sara Lundbergs illustrationer gör mycket för detta. Bilderna är enkla samtidigt som de är oerhört uttrycksfulla, det är ett briljant samarbete helt enkelt.

Dyksommar är också skriven med den mycket tydliga ambitionen att avdramatisera och trösta, det märks i skrivningar som ”Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus tills det går över. Det är inte farligt.” Jag har länge tyckt mycket, mycket om Sara Stridsberg som författare, nu tror jag nog att jag älskar henne. Jag hoppas att Dyksommar blir en bok som många vuxna läser, med barn naturligtvis, men också för egen skull. Dyksommar är en viktig bok på det allra bästa sätt. Alla behöver vi väl lära oss att det inte är farligt att må dåligt om man bara får hjälp, och att man får ställa de där frågorna som gör ont i en.

DYKSOMMAR
Författare: Sara Stridsberg Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Miranda bok (2019)
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskade Drömfakulteten (även om jag inte begrep hälften av den och den var väldigt jobbig) och jag älskade Darling river. Det gör det så svårt att beskriva vad jag känner inför Beckomberga: ode till min familj. Jag jätteälskar den?

Det som är så bra med Beckomberga är nog allt. Miljön är så fint beskriven, så längtande och vemodigt. Jackie och Jimmy darling, Sabina och alla andra. Jag känner dem i kroppen, även de som bara får några sidor och meningar, som Jackies mamma och Vita. Deras vikt för helheten framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

I dagar som dessa liksom alltid och hela tiden är det viktigt att det finns bra skildringar av vad depression, psykisk sjukdom och självmord är och gör. Beckomberga är en tung bok, men samtidigt också en bok om saker som är som de är. Det finns lyckostråk och skönhet också i det mörkaste. Kanske just särskilt där.

BECKOMBERGA: ODE TILL MIN FAMILJ
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag(2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Darling River

Årets första bok blev Sara Stridsbergs oerhört omtalade och (nästan sönder-) älskade Darling River som nu har kommit i pocket. Själva utgåvan med en sorts strukturerat omslag gjorde mig extrasugen att läsa den förutom alla andras hurrarop naturligtvis. Annars är jag ju barnsligt obstinat när det gäller överhyllade böcker. En sådan roman plockar jag vanligen upp med en stor dos skeptisism och en bestämd känsla av att ”jag ska minsann inte gilla det här” men det gör jag ju för det mesta. Man är ju inte så unik som man gärna vill tro… Och så inte heller i det här fallet. Såklart gillar jag Darling River.

Handlingen… Ja, det handlar om Lo som reser oändliga bilresor genom en brinnande skog med sin far, det handlar om Dolores som färdas i en bil genom Alaska på väg mot sin undergång, en mor reser genom världen i flygplan påväg bort och en man försöker få en apa i bur att rita. Allt hänger ihop även om jag inte ens såhär i efterhand är helt och hållet säker på hur…

När jag förra året läste Drömfakulteten kände jag mig som utslängd i ett okänt landskap. Stridsbergs sätt att skriva är ganska säreget och framförallt episodiskt och fragmentariskt vilket tog ett tag att komma in i och förstå sig på. Jag gillade den väldigt mycket när jag väl knäckte koden. Nu, inför Darling River är jag dessutom oerhört tacksam att jag läste Drömfakulteten först så att jag redan hade nycklarna i handen. Jag tycker om att inte få allt serverat, att inte få svaren och kopplingarna utan att själv tvingas och vilja skapa dem. Jag är väldigt svag för den sortens förtroende från en författare. Det är också det jag tycker allra bäst om med boken. Darling River är en sån där bok som växer med tiden, också efter att läsningen är avslutad. Ett förträffligt sätt att inleda läsåret 2011 med andra ord.

~Bonnier pocket 2010/ Recensionsexemplar ~

Drömfakulteten

När alla andra talar om Darling River läser jag den Sara Stridsberg-roman som alla talade om för fyra år sedan…

Det är så svårt att säga något om den här boken. Den är så märklig, så annorlunda och så oändligt gripande. Stridsberg skriver om Valerie Solanas – feministikonen som under 60-talet skrev SCUM (Society for Cutting Up Men)- manifestet och sköt Andy Warhol – bland annat. Hon tar oss på en resa till öknen där vi möter den mycket unga Valerie som våldtas av sin far, sviks av sin mor och lever i en allmänt trasig tillvaro. Vi följs åt till universitetet där Valerie är strålande intelligent men annorlunda. Hon älskar, förlorar, älskar, förlorar. Hon prostituerar sig och formulerar feministiska manifest med samma intensiva trotsighet.

Det är som sagt en märklig och väldigt, väldigt jobbig läsning. Att möta en så söndertrasad människa i en så skitig, kroppslig och fuck up-ad värld måste göra ont. Och Stridsbergs bok gör verkligen ont. Jag är glad att jag läste Drömfakulteten och jag kan varmt rekommendera den men jag är också tacksam för att ha tagit mig igenom den och för att den är slut (är den det?).

En fråga som jag blir stående med är – kommer jag att läsa Darling River? Just nu har jag inget svar men det troligaste är nog att jag kommer att göra det när jag fått lite tid att smälta den här läsupplevelsen.

Drömfakulteten är utgiven av Albert Bonniers förlag. Utgivningsår: 2006

Vecka 16: läsrapport

Jag ligger lite efter med recensionsskrivandet men här kommer i alla fall en uppdatering av vad jag läst under den gångna veckan.

Veckan har varit en aning splittrad ur lässynpunkt. Det kom ju ett efterlängtade pocketkedjepaketet innehållande två finfina böcker som jag helt enkelt inte kunde låta bli. Alltså slängde jag mig in i en av dem med full fart. Tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket om dem men jag kan säga så mycket som att den (det är den du inte läst Hanna) är väldigt fin och meditativ om det låter begripligt…

Dessutom har jag läsa en riktig boknördsbok som heter Böckerna som formade Hitler och som jag ska kommentera här i början av maj. Väldigt intressant och väldigt ovant nu när jag befinner mig mitt inne i ett ”skönlitteraturträsk”.

En bok som tog en dag att läsa men som kommer att finnas kvar i mig mycket längre är Christine Falkenlands Min skugga som jag läste i måndags. En 124 sidor lång favorit om en kvinna som inte riktigt är den man tror till en början.

En positiv överraskning är Svärmaren av Anna Bovaller som jag drogs till på grund av omslaget (!) men som visade sig vara en riktigt bra pusseldeckare – en riktig sidvändare. Kan nog inte hålla mig från att läsa klar den ikväll…

I veckan kom också den ivrigt efterlängtade Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har börjat läsa lite smått men vill spara lite på den för att kunna ge den full uppmärksamhet. Den lovar gott…

Sist men absolut inte minst har jag läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det var i sanning en märklig bok. Och gripande. Och bra. Men jag återkommer med recension av den om ett tag.