Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Årets bästa läsning 2022

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.

Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Happy Sally av Sara Stridsberg

Det här är en jobbig bok om väldigt svåra saker. Jag är så glad att jag äntligen läst den!

Jag läste Happy Sally nu på grund av den där texten Gunnar Ardelius skrev i DN i början av året. Den texten handlade om att fäder längtar efter att få vara egna individer och därför drar iväg på egna äventyr (läs: åker Vasaloppet). Jag tyckte att det var en till hälften fin text om att längta något när man inte får och smärtan i det. Den hälft som jag inte gillade var förstås att det enligt Ardelius var en pappagrej, något manligt. Och så fick inte kvinnor känna igen sig den här gången heller. Det kom ett svar på den texten (som jag tyvärr inte minns vem som skrev) och där tipsades det om Sara Stridsbergs Happy Sally som ett exempel på en mammas längtan bort.

I Happy Sally möter vi mamman som är besatt av Sally Bauer och som likt henne ska simma över Engelska kanalen (för att klara av det men också för att slippa segla över Atlanten som maken bestämt). Vi möter dottern som är besatt av Sally Bauer och av sin mamma, hon som simmade bortåt och försvann. Vi möter Sally Bauer själv också. Det är en berättelse om dem var och en för sig och om dem vid sidan av varandra, och när de flyter ihop.

Happy Sally handlar om dottern som minns hur det var att växa upp med mamman som hela tiden simmade iväg, som sökte sitt själv och glömde (eller vägrade) vara mamma samtidigt som hon kämpade och fanns i sin mammaroll och kanske gick under på grund av det. Det är så sorgligt att läsa hennes smärta. Att inte vara nog för en förälder är den allra värsta smärtan. Men det är också svårt att se och känna igen mammans lust till något annat, eget, större. För barnet måste det förstås alltid vara att inte räcka till, för föräldern är det detsamma, att inte ens räcka till inför sig själv.

Det är så smärtsamt och det gör så ont. Det är en alldeles fantastisk debut som pekade rakt mot det som komma skulle. Sara Stridsberg är sannerligen en av våra allra bästa.


Om boken

Titel: Happy Sally
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)

Kvinnodagsafton!

Imorgon är den 8 mars och det betyder naturligtvis feminism här på bloggen. Det betyder också att idag måste vara kvinnodagsafton och att det också tarvar feminism på bloggen.

Imorgon ger jag en present till alla män som intensivt önskar en egen dag varje kvinnodag (mansdagen infaller 19 november, men det verkar inte räcka) och skriver om Bianca Kronlöfs Brev till mannen. Den är en present till de flesta av oss i och med att den är en grundkurs till feminismen så jag tycker att det känns ok att göra så. Sen följer jag upp med en text om Sara Stridsbergs Happy Sally den 9 mars, för att varje dag är en dag för feministisk kamp och ingen bok gör det så tydligt och svårt som Happy Sally.

Feminism på Fiktiviteter är förstås inget som tar plats enbart runt 8 mars. Jag läser och skriver mycket om feminism och allt som jag kategoriserat som Feminism, normkritik och HBTQI hittar ni här, nedan följer ett urval av det jag tycker är mina viktigaste feministiska texter från de senaste åren:

Att vara kvinna. Här hittar du lästips i massor samtidigt som du får följa med en bit på min feministiska resa.

Fem kvinnor. Min boktext om en av de senare årens viktigaste och bästa skildring av kvinnors vardag i historisk kontext.

Bara bra böcker: Tjänarinnans berättelse. Här ser jag tillbaka på min läsning av Margaret Atwoods feministiska klassiker och hur den påverkat och faktiskt format mig som feminist, kvinna och människa. Den som vill läsa mer om Margaret Atwood och feminismen kan också läsa min text Bortom Gilead.

I händelse av min död. Här är inte min text det bästa, men den tjänar som en påminnelse om att läsa en bok jag tänker på varje dag, om en fråga (mäns dödliga våld mot kvinnor) som märkligt nog fortfarande inte får den uppmärksamhet och lösning den måste få.

Strumpstickor och feministisk vrede. När min vrede över mixtrandet med aborträtten väcks skriver jag arga texter. Jag är fortfarande arg och allt jag skriver är fortfarande sorgligt viktigt att minnas.

Just nu i februari 2022

Februari har inte börjat bra. Ett barn har brutit armen, ett barn är sjukt (men inte i covid-pesten), vi har en mus boende på vinden som försöker gnaga sig in till oss via väggarna. Jag är lite slutkörd efter all oro armbrottet medförde (och för att jag inte får sova på nätterna för att den jäkla musen gnager så högljutt!), men jag har ändå bestämt mig för att det här ska bli en bättre februari än jag brukar förvänta mig. Januari var jobbig och lång och jag orkar inte vänta till mars innan det lättar så jag klamrar mig fast vid nuet (eller snartet) och hoppas att det blir bättre. Jag tänker minsann tillåta mig att tro på en solig och på gränsen till vårig februari, i alla fall inombords. Det kostar ju inget att hoppas.

Just nu…
… läser jag: Happy Sally av Sara Stridsberg. Den är förunderlig och trollbindande. Och så har jag hittat Dorothy Sayers! I veckan läste jag ut underbara Kamratträffen och nu har jag fått hem Oskuld och arsenik (fel ordning, jag vet men det gör mig inget) och tänker slänga mig över den.
… ser jag på: det gamla vanliga. Lite På spåret, lite vintersport när OS sker på tittbar tid. Jag lider av svår handbolls-abstinens efter em, men ikväll börjar melodifestivalen så det rättar nog till sig (inte för att det är samma sak på något annat sätt än att det är underhållning). På tv-seriefronten ser vi Station eleven och den är fantastisk. Jag gjorde också ett försök med Shadow and bone efter att ha läst boken, men den är inte för mig (vare sig boken eller serien egentligen men mer om det om någon vecka).
… lyssnar jag på: det är ju tyvärr mössen (eller musen) som knaprar på väggar och tak. Jag hoppas på en mild februari så att de kan flytta ut och vi kan vidta åtgärder för att de inte ska komma tillbaka. Väldigt mycket längtar jag efter det faktiskt.
… längtar jag också efter: dagar när solen värmer och jag blir påmind om att det kommer att bli en vår snart.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg

”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Så skriver Sara Stridsberg i Dyksommar och jag har svårt att beskriva hur mycket jag älskar att hon har modet att ställa frågan genom den lilla flickan. Det är väl det vi alla undrar när det kommer till depression och svårt mörker i våra liv, ”hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

Det är inte så egentligen att jag sökt barn och ungdomslitteratur om föräldrars psykiska ohälsa och självmord, snarare tvärtom, jag försöker för det mesta undvika sånt som gör så orimligt ont. Det är något av en slump att jag ramlat över Vi skulle segla runt jorden och Dyksommar på senare tid, eller kanske mer av en utvecklad förmåga att veta vad av allt det folk framhåller som jag inte får låta bli att läsa än en slump ändå. Och det här är en augustnominerad barnbok av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg, whats not to read and like?

Någon har någonstans skrivit (förlåt att jag inte minns bättre, det är inte meningen att sno boktankar, men det var så bra) att Dyksommar är som en barnversion av Beckomberga och jag kan inte annat än hålla med. Det är samma historia, den lilla flickan som hälsar på sin sjuka pappa på en vårdinrättning och lär känna andra till själen sjuka vuxna, omstöpt så att det viktigaste, själva kärnan finns kvar. Och det är inte ens tungt, inte rakt igenom tungt. Mörkt och hemskt och sårigt och ledset förstås, men ändå med en lätthet och en vardaglighet som jag tror behövs. Delvis beror detta naturligtvis på Sara Stridsbergs text, men jag tror också att Sara Lundbergs illustrationer gör mycket för detta. Bilderna är enkla samtidigt som de är oerhört uttrycksfulla, det är ett briljant samarbete helt enkelt.

Dyksommar är också skriven med den mycket tydliga ambitionen att avdramatisera och trösta, det märks i skrivningar som ”Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus tills det går över. Det är inte farligt.” Jag har länge tyckt mycket, mycket om Sara Stridsberg som författare, nu tror jag nog att jag älskar henne. Jag hoppas att Dyksommar blir en bok som många vuxna läser, med barn naturligtvis, men också för egen skull. Dyksommar är en viktig bok på det allra bästa sätt. Alla behöver vi väl lära oss att det inte är farligt att må dåligt om man bara får hjälp, och att man får ställa de där frågorna som gör ont i en.

DYKSOMMAR
Författare: Sara Stridsberg Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Miranda bok (2019)
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskade Drömfakulteten (även om jag inte begrep hälften av den och den var väldigt jobbig) och jag älskade Darling river. Det gör det så svårt att beskriva vad jag känner inför Beckomberga: ode till min familj. Jag jätteälskar den?

Det som är så bra med Beckomberga är nog allt. Miljön är så fint beskriven, så längtande och vemodigt. Jackie och Jimmy darling, Sabina och alla andra. Jag känner dem i kroppen, även de som bara får några sidor och meningar, som Jackies mamma och Vita. Deras vikt för helheten framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

I dagar som dessa liksom alltid och hela tiden är det viktigt att det finns bra skildringar av vad depression, psykisk sjukdom och självmord är och gör. Beckomberga är en tung bok, men samtidigt också en bok om saker som är som de är. Det finns lyckostråk och skönhet också i det mörkaste. Kanske just särskilt där.

BECKOMBERGA: ODE TILL MIN FAMILJ
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag(2014)
Köp den t.ex. här eller här.