2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas

Varje gång jag tar mig för att läsa en bok som den här, med älvor och kärlek, hoppas jag på att den ska vara lika bra som någon av Holly Blacks Folk of air-böcker. Det är de förstås aldrig. Inte heller Ett hov av taggar och rosor. Holly Blacks böcker är nu också något alldeles särskilt så det är förstås en orättvis jämförelse.

Ett hov av taggar och rosor är en till två tredjedelar rätt trist historia, kanske inte långtråkig men i alla fall seg nog för att få mig att fundera på att lägga ner boken både en och två gånger. Den sista tredjedelen däremot är oerhört spännande och intressant, så mycket så att jag är villig att förlåta den såsiga inledningen och mitten.

Feyre är en tuff, cool och livrädd huvudperson. Mitt egentligen enda problem med henne är att hon ifrågasätter sina egna beslut och dömer sig för dem hela tiden, också när hon inte hade något val. Det blir tröttsamt. Jag hade föredragit om någon av hennes andra (framglimtande) karaktärsdrag, hon är till exempel lojal, kärleksfull, kreativ, hade fått vara hennes främsta.

Huvudberättelsen är den att Feyre dödar en ”varelse” av misstag, eller så är det med vilje, och för det blir hon straffad med förvisning från människornas värld. Hon tas från sin våpiga familj (där hon är någon sorts askunge) och blir (typ) fånge hos älvorna vid vårhovet och deras ledare Tamlin (där hon blir någon sorts skönhet till hans odjur). Sen kompliceras allt av en hel massa lögner och det faktum att Feyre och Tamlin (ganska omotiverat och plötsligt) förälskar sig i varandra. Sen kommer vi till den där sista delen av boken som är actionspäckad och bra. Snipp, snapp, slut och så vidare till nästa del i serien.

Jag tycker att Ett hov av taggar och rosor är helt ok underhållning en stund och hade jag inte vetat för mycket så hade jag nog läst vidare. Men nu råkade jag få se något på baksidan av en av de kommande böckerna som jag kollade upp närmare. Jag är inte alls känslig för spoilers och trivs egentligen riktigt bra när jag inte blir för överraskad utan vet vartåt något lutar. Här handlar det dock om att en karaktär som är problematisk för att inte säga rätt vidrig i sitt beteende kommer att bli ett kärleksintresse för den person han var rätt vidrig mot. Jag begriper förstås också hur det kommer göras (han gjorde som han gjorde för att han var ensam/ledsen/eller något annat som funkar för snubbar) och jag vägrar köpa det.

Jag gillar ofta mest att läsa om den onda killen (eller den dåliga killen eller hur man nu översätter bad guy) i alla typer av berättelser. För att de är roliga, ofta har ett karaktärsdjup som den snälla killen saknar och för att de uppenbarligen är roligare att skriva så att författare brukar ge dem mer utrymme att vara sådär härligt elaka. Men jag tycker inte om när de först, som i den här boken, skrivs som bara elaka mot den som ska bli kär i dem. Lite bråk och munhuggeri är förstås ok, men inte övergrepp. Jag tycker absolut att ondingar kan få vara lite allmänt onda och de kan få göra en resa mot att bete sig bättre, men det måste finnas humor i det och det måste finnas ett element av missförstånd kring det där de utsatt den som blir kär i dem för. Så är det inte här. Det är inga missförstånd, det är inte lättsamt och för att vända dynamiken måste så mycket oväntat och komplicerat hända och jag tror inte att Sarah J. Maas (baserat på den här läsningen) är kapabel att sno ihop det. Jag fruktar som sagt att hans beteende kommer förklaras bort med något som inte alls förklarar det och så har en massa tjejer fått lära sig, än en gång, att en kille kan bete sig lite hur som helst om han bara bjuder in en tjej att laga honom. Det kan naturligtvis de här tuffa tjejerna som läser hantera för de vet sedan länge att fiktion inte är överförbar till verkligheten. Men jag är så jäkla trött på den berättelsen att jag tänker bespara mig läsningen av den en gång till, väl medveten om att jag då kan gå miste om den första fungerande utförandet av förvandlingen. Jag är beredd att ta risken.


Om boken

Titel: Ett hov av taggar och rosor
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Carina Jansson
Första delen i en serie.