13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13-minutes

Vi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå “antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The language of dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!
Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med “utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd…

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…
Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The language of dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Den här texten publiceras också hos Bokbabbel.

13 minutes

13_minutes.jpgFörst. Det här är en av de mest intensiva och därigenom otäcka böcker jag läst sen de där sista sidorna i Skulptrisen nästan skrämde livet ur mig 2005. Jag fick lov att pausa boken med bara 50 sidor kvar för att det var mörkt ute och jag visste att jag inte skulle få sova alls om jag drev på. Det var ändå svårt, att inte pussla, att inte låta tankarna dra iväg. Men boken lästes ut i strålande solsken med en snarkande katt på magen för maximal trygghet. Och det behövdes.

Egentligen är det här en väldigt svår recension att skriva, varje ord om handlingen är ett för mycket. Grundförutsättningen är att Natasha hittas en tidig morgon i vattnet. Hon är död men återupplivas. Sen rullas historien sakta upp (för det går sakta rätt länge vilket var jobbigt eftersom jag höll andan hela tiden), vem som gjort vad, vad som hände, varför.

Egentligen borde det räcka att säga att den här boken måste läsas för att det är Sarah Pinborough, jag och Bokbabbel har tjatat så länge så alla borde veta nu att hennes böcker alltid ska prioriteras i en läshög. Men vi kanske inte varit tydliga nog? Ok, om du gillar The secret place av Tana French ska du läsa den här boken, om du gillar valfri bok av Gillian Flynn ska du läsa den här boken, om du gillar Megan Abbott ska du läsa den här boken. Och sen måste du läsa The language of dying som är ännu bättre, rent av fantastisk. Och är du innehavare att ett förlag bör du genast sätta igång processen att översätta Sarah Pinborough. Ok? Ok!

Och är du inte riktigt övertygad än ska du hålla ögonen öppna om en liten stund för då blir det mer om 13 minutes här och annorstädes.

13 MINUTES
Författare: Sarah Pinborough
Förlag: Golancz (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

The Death House

Tillåt mig presentera: en gothiskt doftande Flugornas herre, kryddad med kärlek och förtvivlan djupare än döden.

death houseTänk dig att du är fjorton år, eller tio, eller tolv (i alla fall inte över arton) och att du tvångsmässigt blodtestas med jämna mellanrum, som alla andra i din ålder. Tänk dig att de hittar något, att du bär på defekten. Och de sliter bort dig från allt du har, dina vänner, din familj, ditt liv. Det är då du hamnar i huset, där döden väntar.

The Death House handlar, precis som Sarah Pinboroughs The language of dying, om döden. Om dödens närhet och vad den gör med människor. Vad den gör med barn. Och de är förstås så vanvettigt rädda. Det är hjärtskärande hur rädslan sitter i väggarna, hur de inte kan prata med varandra och hur de vägrar att tänka på sina föräldrar och önska sig något annat för att det inte finns någon mening.

Jag är inte helt förtjust i slutet, men jag vet inte om det beror på att det inte är så bra eller att jag inte önskar att det ska sluta så. I övrigt tycker jag att allt är helt fantastiskt. Jag älskade The language of dying, jag älskar The Death House. Älskar! Och på något plan avskyr jag den också. För att jag sitter här med en massa känslor igen. Ledsna känslor över att inte kunna kliva in i boken och kunna rädda de här barnen. Att de måste dö i den där ensamheten, utan någon som kramar dem. Jag har bara glimtar av den djupaste kärlek att klamra mig fast vid. Och det är ju i och för sig vackra flytbojar det också.

THE DEATH HOUSE
Författare: Sarah Pinborough
Förlag: Gollancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

#läserjustnu

Och den är så himla bra! Tack Bokbabbel för tips om dess existens!

5. Till den som inte räds döden

The_language_of_dying.JPG

Mystisk och magisk och alldeles realistisk verklig. The language of dying är en underbar bok som jag fortfarande inte kan säga så mycket om, jag står fast vid detta:

Det som är fantastiskt med The language of dying är allt. Språket, sättet att bygga karaktärer och stämning, den magiska realismen, allt är fulländat som det nästan bara kan bli i 130-sidorsböcker. Alla måste läsa den här boken, alla måste gråta och le och känna sig helt urvridna men lyckliga efteråt. Hör ni det?

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

The language of dying

Varning! Här följer en recension så undermålig i relation till recensionsoffrets, bokens, fantastiskhet att jag nästan skäms litegrann. Strunta inte i att läsa boken för den sakens skull, ok? 

Det hände sig i början av nyåret att jag drev runt på Londons gator och hamnade på finfina älsklingsbutiken Forbidden planet där jag råkade snubbla över den snyggaste boken på år och dag. Jag köpte den naturligtvis. Sen ägnade jag en tågresa och lite till åt att läsa och förundras, och konstatera att jag helt oförhappandes hittat en riktig liten pärla.

The language of dying är en berättelse om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd, det är berättelsen om syskonen som kommer till huset för att följa sin far på den sista resan, om kvinnan som står i mitten. Vi får glimtar av deras liv och skymtar något magiskt i ögonvrån, ett väsen som väntar på henne någonstans där ute.

Det som är fantastiskt med The language of dying är allt. Språket, sättet att bygga karaktärer och stämning, den magiska realismen, allt är fulländat som det nästan bara kan bli i 130-sidorsböcker. Alla måste läsa den här boken, alla måste gråta och le och känna sig helt urvridna men lyckliga efteråt. Hör ni det? Läs!

The language of dying av Sarah Pinborough. Jo Fletcher books