The End of Mr Y

Det börjar så bra. Med vetenskapsvärld och mystiska, kanske magiska böcker på antikvariat och i dammiga bokhyllor. Jag hade riktigt sjukt höga förväntningar på den här boken (som jag dessutom köpte i London, bara en sån sak…) och till en början verkar de alltså bli infriade. Men sen rasar hela bygget in i någon sorts tjatig trist rytm.

Jag fattar aldrig tycke för Ariel. Hon är förvisso trasig på ett sätt som borde vara intressant och älskansvärt men jag berörs aldrig riktigt av henne, eller någon av de andra karaktärerna heller för den delen. Kanske är det distansen som läggs mellan mig och bokens verklighet när resorna i troposfären tar sin början som stör mig. Eller så är det helt enkelt min irritation över de lite väl långa utvikningarna om metafysik och homeopati som jag har svårt att komma förbi. Jag upplevde ju redan med Franzen att jag har väldigt svårt för långa samtal och utvikningar i berättelser. De ger mig intrycket att författaren vill stila med sina egna kunskaper och det är något jag är synnerligen allergisk mot.

Finns det då något positivt att säga om boken? Det gör det absolut men för egen del så hittade jag de där guldkornen främst i början av boken. Att sen min bok är en synnerligen snygg engelska utgåva med svärtade kanter underlättade naturligtvis också läsningen (köpte också en skitsnygg utgåva av Thomas senaste Our Tragic Universe som jag kommer bli tvungen att läsa bara för att…). Liksom drivkraften att beta av ännu ett namn på min boktolva… Läs andras recensioner (Bokstävlarna, Fantasybloggen, Kulturdelen, Bokmärkt– alla verkar älska den här boken, det är bara jag (och tack och lov Enligt O) i hela världen som inte begriper storheten…) för en mer nyanserad och till och med hyllande helhetsbild. Tack för mig. Over and out.