Bra saker: Nobelpristagare jag faktiskt vill läsa

Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit, men en sak som faktiskt är sig alldeles lik är det här med att ge priset till en gubbförfattare med unkna åsikter som inte lockar till läsning för fem öre.

Eftersom det här är en tid där jag samlar på bra saker så tänker jag inte ägna fler ord åt det jag inte lockas av, här följer istället en förteckning över nobelpristagare i litteratur som lockar alldeles särskilt:

Olga Tokarczuk. Det är så himla synd att förra årets pris delades ut samtidigt som årets så att Olga Tokarczuks författarskap hamnat i skymundan, och så att hon mot sin vilja behövde sitta på samma scen som Handke på den där presskonferensen förra veckan. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska läsa första av 2018 års pristagare, men jag tror att Styr din plog över de dödas ben ligger bra till.

Selma Lagerlöf. Förstås vill jag läsa mer av Selma Lagerlöf, särskilt efter att ha läst om henne i Anna-Karin Palms formidabla Jag vill sätta världen i rörelse. Mitt problem är bara att jag inte riktigt vet var jag ska vända mig härnäst i författarskapet. Möjligen lutar det ändå åt Jerusalem slutligen.

Elfriede Jelinek. Hennes Älskarinnorna står sen några månader i min bokhylla och viskar om uppmärksamhet. Jag är väldigt spänd och förväntansfull på vad jag ska tycka om den.

Pär Lagerkvist. Jomen visst, förstås mer Lagerkvist också. Jag står närmast inför hans Sibyllan och förväntar mig något utöver det vanliga. Som alltid.

Sigrid Undset. Jag läste ju första delen om Kristin Lavransdotter i somras och har börjat på del två, möjligen kan jag kanske vilja umgås med henne redan under julhelgen.

Doris Lessing. Hon är svår Doris Lessing, jag är lite rädd för henne och kanske är det just därför jag så gärna vill ta mig vidare in i hennes författarskap. Jag tror möjligen att Det femte barnet står näst på tur.

William Faulkner. Jag ska någon gång i mitt liv läsa ut As I lay dying som jag tycker mycket, mycket om men som jag med jämna mellanrum inte orkar läsa vidare i för att den är så mörk och tung.

Albert Camus. Som särdeles fascinerad av pestskildringar är det ju tjänstefel att inte vilja läsa Albert Camus Pesten. Så jag vill läsa Albert Camus Pesten.

Alexander Solsjenitsyn. Av honom har jag bara läst En dag i Ivan Denisovitj liv, men den var fantastiskt bra så jag vill läsa mer. Jag vet bara inte vad än.

Toni Morrison. Det här är något jag skäms över, men jag har inte läst något av Toni Morrison och så kan jag inte ha det. Jag tror att jag ska börja med hennes Älskade och jag tror att jag ska göra det snart.

Svetlana Aleksijevitj. Jag tyckte mycket om hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte när jag läste den och jag har länge vetat att Bön för Tjernobyl ska bli min nästa bok av henne.

Det var inte meningen att listan skulle bli såhär lång, det liksom bara hände. När det nu blev som det blev så ser jag naturligtvis att detta är en ypperlig läsutmaning inför 2020, att läsa nobelpristagaren nya som mer eller mindre välbekanta. Särskilt som jag tror att listan kan bli längre. Jag återkommer om detta framöver.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll

Hemåt Skrolycka igen (om att läsa om Kejsarn av Portugallien och att återvända hem)

Jag håller i en bokcirkel på mitt bibliotek och där är jag enväldigt bokväljare. Den här månaden har jag ställt det så fantastiskt att vi läst (några av oss för första gången andra med mig som omläsning) Kejsarn av Portugallien. Jag har läst boken tre gånger tidigare som jag minns, men det kan vara mer. Och ändå hisnar jag över hur bra den är. Hur enkel och lättläst och snabbläddras och allt det där men också så galet, galet känslosam och bra.

En annan sak som slår mig är hur mycket den där tv-serien påverkade mig. Jag såg den efter att jag läst boken och ändå är det Ingvar Hirdwall jag ser, finns det någon annan filmatisering som lyckats så bra?

Den här gången tycker jag fortsatt att de första och de sista sidorna är den vackraste skildringen av kärlek jag någonsin läst. Kattrina är nog den som växer mest som människa, som hon kämpar, som hon slåss med sig själv. Det är så stort att hon, som är en sån där kantig skogsbo det går tretton på dussinet häromkring, kan acceptera Jan. Att hon kan se honom för det han är är så stort att det nog har krävts de här fyra (eller om det är fler) läsningarna för att verkligen se det.

Jag tycker att det passar alldeles fantastiskt bra att tänka lite på Jan i Skrolycka och hans öde nu såhär på tåget tillbaka mot Värmland. Ingenting blir någonsin så tryggt och hemvant och svindlande vemodigt som Kejsarn av Portugallien. Det är det jag åker mot nu och det är gott.

31 bra saker: En jul med Selma Lagerlöf

Idag är det min tur att skriva något juligt på Kulturkollo. Det blev en text om det tryggaste jag vet, Selma Lagerlöfs noveller om julen. Jag älskar att få läsa om sånt som berättades ”förr i tiden”, om tomtar som inte är rödklädda och fryntliga utan rätt så elaka, om gudar och skogsväsen som tar illa vid sig och inte förlåter. Om brasor som sprakar och sånt som är precis som det ska vara.

Min text om Selma Lagerlöfs jular hittar du här.

Selma Lagerlöf är en av mina 31 bra saker,  alla bra saker hittar du här.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Det tog ett tag, men nu har jag läst Selma Lagerlöfs debutroman, Gösta Berlings saga. Precis hur långt ”ett tag” är kan du läsa om på Kulturkollo där jag lägger ut texten ordentligt. Ett smakprov hittar du här:

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd.

GÖSTA BERLINGS SAGA
Författare: Selma Lagerlöf
Köp den på ett antikvariat eller låna den på biblioteket 

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

Favoritläsning: Kejsarn av Portugallien

Född i Värmland, förtjust i sagor och berättelser, måste naturligtvis älska Selma. Och Kejsarn av Portugallien var mitt första, och till denna dag mest fantastiska, möte med den stora skaldinnan.

Kejsarn_av_PortugallienJan i Skrolycka sitter i mig som en sårskorpa som jag både vill och inte vill krafsa bort. Han är så smärtsam och så fin med all sin kärlek och galenskap, som också är kärlek. Det jag inte lärt mig av honom om kärlek och dess förödande och förunderliga kraft har jag inte lärt mig alls. Jan i Skrolycka är jag, den jag aldrig blev, kunde bli och den jag räds att vara. Som han älskar det där barnet, till vansinne, så älskar jag förstås mina barn, nästan. Jag förmår inte uppbåda hans passion, kanske för att jag har de där spärrarna som han saknar. Också Kattrina berör mig djupt. Hon som älskar mer som jag (precis som jag faktiskt när jag tänker efter) men hamnar i skymundan för hans totala skred av kärlek. Hon älskar sitt barn men det är hennes kärlek till Jan som är det förunderliga. Allas kärlek till Jan, hur bygden förvisso förlöjligar det de inte förstår men till slut segrar den där värmen och kärleken som bara en liten bygd kan känna för en karaktär. För sent. Men det kan nog inte bli annat.

Kejsarn av Portugallien är förstås en skildring av djup kärlek och vad den gör med oss, hur den formar. Men jag fastade också väldigt mycket för hur naturen beskrivs. De där vägarna de går på mellan gårdarna, bergen, det andas min barndom och skogspromenader jag tagit. Jag kan känna hur det luktar och känns i kroppen. Jag kan känna vemodet som är värmlandsskogen omsluta mig. Det är så bra hon är Selma.

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Albert Bonnier förlag

Selma revisited

Jag fick ju ett Selma-ryck för ungefär en månad sen. Jag drabbades av den totala Selmalängten och insåg att jag inte ägde så många av hennes böcker som jag ville eller borde och alltså ägnade jag en del tid och pengar åt bokbörsen och tradera för att råda bot på det (bilden visar, suddigt och nästan spöklikt, hur förträffligt det gått). Nu är läget mycket bättre och jag har till och med hunnit läsa en del som jag tidigare av mystiska anledningar missat. Sen tidigare älskar jag Kejsaren av Portugallien och Löwensköldstrilogin totalt och reservationslöst. Jag har nu införskaffat dessa också och mitt första drag för att motivera detta var att ”tvinga” maken att läsa trilogin för första gången. Nu mumlas det saker som får mig att anta att han nog inte är lika förälskad som jag blev men bra tycker han i alla fall att de är (det är rätt mycket som det brukar vara när jag tipsar om älskansböcker med andra ord…).

Själv har jag slängt mig över dubbelvolymen med En herrgårdssägen och Herr Arnes Penningar och blev snabbt påmind om vad det är som är så himla förträffligt med Selma. Det är språket, det är berättarglädjen och det är det där skarpa och elaka som sticker till där det känns. Hon är ju inte direkt harmlös, tack och lov. I båda romanerna hittar jag kopplingar till framförallt Kejsaren av Portugallien – i det galna och i den där tunna linjen mellan vår verklighet och en annan. Där finns också de starka kvinnorna som behandlas illa av livet men ändå lyckas gå sin egen väg i en värld som författaren förstår som männens.

I En herrgårdssägen möter vi Ingrid som reser med ett cirkussällskap och studenten Hede som en gång räddar henne undan förnedring. Dessa två ska mötas igen, på de mest oväntade sätt och platser. Han ska bokstavligt talat hjälpa henne upp ur graven mitt i all den galenskap som drabbat honom och hon ska försöka ta sig igenom till hans gamla jag. Hon gör det inte lätt för sina karaktärer Selma och hon häver hinkvis av sorg över dem, omöjliggör det osolkade lyckliga slutet men låter dem vara vardagliga människor med lagom låga krav på livet. De är så sårade och små att de inte kräver det osolkade för att bli lyckliga.

I Herr Arnes penningar finns inga utsikter för lyckliga slut alls. Där börjas det med mord på en rik präst, hans familj och husfolk. Den enda som överlever är Elsalill som hjälps av en fiskhandlare till tak över huvudet efter tragedin. Hon har förlorat sin syster som dock återkommer till hennes sida för att varna och uppmana henne att hämnas. Herr Arnes penningar är en spökhistoria och en tragedi, en allt igenom mörk och sorgesam sak som kan ge sken av att vara en lättsmält saga till en början men visar sig vara något helt annat när man läst den.

Selma Lagerlöfs röst är så unik och så fantastisk att jag nu inte kan tänka mig annat än att läsa vidare – in i Jerusalem, in bland kavaljererna på Ekeby, in i dagböckerna och de mindre kända berättelserna. In överallt för att hitta nya historier och underfundiga och roliga karaktärer. Och sen, som Magnus uppmanade till redan i höstas, ska det förstås bloggas mer om Selma.

Och för dem som inte visste det så kan jag stödja mig på Selma när jag nu konstaterar att ”det är inte ett lätt göra att vänta på våren i Värmland” (Ur En herrgårdssägen) – så sant som det är sagt 😉

Tematrio – Gamla svenskar

Lyran ber oss i veckans Tematrio berätta om tre favoriter bland ”gamla svenskar”. Jag tolkar det som att vi pratar om klassiker och har satt ihop en trio över älskade sådana. Observera att jag denna gång inte nämner vare sig Stad-serien eller Kejsaren av Portugallien som jag annars brukar tjata mig blå om 🙂 Det beror helt och hållet på att även jag måste variera mig ibland och betyder naturligtvis inte att de inte platsar i trion…

Min första gamling är Aniara av Harry Martinsson. Aniara är ett epos bestående av 103 sånger om mänsklighetens kamp för överlevnad efter jorden (Doris) undergång. Sorgen och den kompakta ensamheten på rymdskeppet Aniara är starkt skildrat. Jag minns att jag blev otroligt gripen när jag läste boken och jag får fortfarande ett hugg i bröstet såhär tio år senare.

Hjalmar Söderberg finns troligen med hos de flesta trio-skrivare (jag läser dem först efter att ha skrivit mina egna för att inte påverkas) och så också här. Jag hade dock svårt att välja mellan Doktor Glas och Den allvarsamma leken men landar på den sista. Den sorgliga berättelsen om Lydia och Arvid som älskar varandra så djupt och ändå i slutändan sårar och skadar varandra med sådan sorglig styrka. Så sorglig men vacker om kärlek och sekelskiftets Stockholm.

Slutligen kan jag ju förstås inte låta Selma vara helt och hållet. En av mina favoriter bland Selma Lagerlöfs produktion är romantrilogin Löwensköldska ringen där förutom titelboken också Charlotte Löwensköld och Anna Swärd ingår. Den första romanen är en kort spökhistoria som lägger grunden för fortsättningen där kvinnoödena står i centrum. Charlotte och Anna är två starka kvinnor som väljer helt olika vägar i livet. Rekommenderas till alla som vill läsa levande klassiker.

Kärlekstrio

Veckans tematrio handlar denna vecka (förstås) om kärlek och närmare bestämt om olycklig kärlek…

Den första bok i detta ämne som kommer upp i huvudet är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken om Arvid och Lydia. Det är sannerligen kärlek mellan de två och den är i alla delar olycklig och det är så otrolig sorgligt och vacker alltihop.

Jag har säkert nämnt Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf i någon tidigare tematrio men jag kan inte låta bli att återkomma. Det finns väldigt mycket olycklig och oförlöst kärlek där. Mellan Jan och dottern Klara Fina förstås men också mellan mor och dotter och mellan Jan och hans hustru. Vackert och sorgligt!

Mitt sista bidrag kan nog diskuteras eftersom det hela får ett lyckligt slut. Men stora delar av Jane Austens Övertalning kretsar ändå kring bortslösad och till synes förlorad kärlek. Det är dessutom en av de av hennes romaner som jag tycker allra bäst om varför den får hänga med på ett hörn här.

Bokfrågornas ABC 10

Lilla O:s alfabetiska bokfrågor har nått fram till bokstaven J denna vecka:

Jag tycker att det är svårt att läsa böcker skrivna i jag-form då det krävs en del av författaren för att det ska bli bra. Berätta om någon bok skriven i första person som du gillar eller inte gillar. Jag har inget principiellt emot böcker i jag-form men det kräver definitivt något extra av författaren. Jag tycker att Håkan Nesser lyckades bra i Maskarna på Carmine Street.

Berätta om en bok om eller av en journalist. En oerhört produktiv journalist/författare är ju Jan Guillou som jag har läst en hel del av. Jag har inte läst Arn-böckerna dock vilket jag förstått att resten av mänskligheten gjort. Filmerna har också gått mig förbi. Däremot hade jag rätt intensiva och positiva läsupplevelser när jag plöjde igenom serien om Carl Hamilton (dem har jag också sett i filmvarianterna och framhåller Stellan Skarsgård som ”den riktiga” Hamilton). Det är möjligt att jag inte skulle uppleva dem på samma sätt idag…

Jante styr Sverige och jag vill att du berättar om en bok där jantelagen gäller. I Kejsaren av Portugallien tycker jag att Selma Lagerlöf ger en fin bild av ett vanligt samhälle där jantelagen härskar i sitt ”du ska inte tro att du är något”-tänk. Jag tycker också att det är otroligt vackert hur kejsaren i all sin galenskap bryter upp jantetänket och visar att alla är något i sin litenhet och galenskap.

Vad jiddrar du om? Det hade jag en elev som brukade fråga när han tyckte att jag snackade obegripligheter eller ren skit. Berätta om en bok som du tycker är rent jidder. Jag har nog inte läst ut så mycket som känts rent jiddrigt och tyvärr har jag nog förträngt en del av det jag påbörjat men lagt bort.