”Den kvinnliga erfarenhetens epiker”

När Doris Lessing 2007 förärades nobelpriset i litteratur löd motiveringen ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Jag hade inte läst Lessing än då, men jag minns att jag hajade till inför motiveringen. Män som tilldelas priset får det alltid för att de är någon sorts mänsklighetens uttydare (jag har inte orkat läsa alla motiveringar, det ska erkännas, kanske finns det en ”den manliga erfarenhetens epiker” där också?), men Doris Lessing fick nöja sig med att vara någon sorts kvinnosymbol. Nuförtiden har jag läst lite Doris Lessing och jag kan bara ana hur jäkla arg hon troligen var över den där formuleringen.

Att Doris Lessing skulle ha fyllt 100 år i år är bara ena halvan av förklaringen till att jag tänker i dessa banor.

Under hösten har jag umgåtts intensivt med Selma Lagerlöf, dels när jag läst om hennes Kejsarn av Portugallien för fjärde gången och dels genom Anna-Karin Palms biografi Jag vill sätta världen i rörelse. Doris Lessing och Selma Lagerlöf har inte mycket gemensamt om man ser till teman och stil, men ändå… De är båda människor jag hyser en enorm respekt (väldigt nära gränsen till rädsla) för, jag skulle aldrig i livet våga möta dem i ett samtal. De skulle stirra igenom min själ på fem röda, de är två människor som skrämmer mig med det jag tolkar som stränghet och intelligens. En annan sak de har gemensamt är just det här med att förminskas till representanter för något enbart kvinnligt rakt igenom sitt författarskap. Selma Lagerlöf beskrevs av sin samtid som något av en sagotant, någon som lite intuitivt slängde ihop sedelärande historier. Den som tänker så kan inte ha läst vare sig om Kejsarn av Portugallien eller Anna Svärd. Jag är så glad i hur Anna-Karin Palm placerar Selma Lagerlöf i en kontext och visar att hon var långt mer än det hon ansågs.

Jag vet inte hur mycket Selma Lagerlöf eller Doris Lessing brydde sig om detta, men visst bör de ha varit rätt sura över att inte få vara författare i sin egen rätt. Jag är rätt sur över det i alla fall. Och så tänker jag ett varv till och inser att det förstås är en strategi för alla som känt som jag. Det finns inte ett bättre sätt att avväpna någon som man misstänker är överlägsen i såväl stränghet som intellekt än att förminska henne och göra henne till sitt kön och bara det. Doris Lessing blev väl kanske lite mindre farlig, lite mindre att räkna med som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” kan jag tänka.


Det här inlägget publicerades första gången i november förra året på Kulturkollo.

Bara bra böcker! Allt av Selma Lagerlöf

Idag är det Nobeldagen och det gör det naturligtvis mycket relevant att dela en text om Selma Lagerlöf med er.

Faktum är att jag älskar annat jag läst av Selma Lagerlöf mer än jag älskar Gösta Berlings saga som texten handlar om, men jag märker ju hur den bitit sig fast. När det kommer till Selma har nog alla sin egen favorit, Min är Kejsarn av Portugallien (den har jag skrivit om du här och här), det gäller bara att läsa sig fram till sin egen. Men nu alltså Gösta Berling:

Selma, Gösta och en lång, lång läsresa
Jag älskar Selma Lagerlöf, det är fakta. Jag älskar henne som stencool förvaltare på Mårbacka, som tuff sanningssägare i och utanför Akademien och jag älskar hennes världar, hennes Värmland. Kejsarn av Portugallien är en av mina bästa böcker och nog min allra största läsupplevelse, flera gånger om. Serien om den Löwensköldska ringen har jag bara läst en gång, men den har etsat sig fast i minnet på ett otroligt sätt. Jag har också tyckt mycket om Bortbytingen, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar. Jag älskar helt enkelt Selma Lagerlöf av hela mitt hjärta. Så jag tänkte, jag läser hennes debut till den här veckan och slänger ut lite älsk på den här, vad kan gå fel?

Till en början gick precis allt fel.

För att göra en egentligen inte så komplicerad historia oerhört lång så började jag ge mig i kast med Selma Lagerlöfs debutroman i september 2016. Jag hade precis sett Västanå teaters uppsättning av Lövensköldska ringen, läst om den boken och i ren Selmakärlek drabbats av en oerhörd lust att läsa mer. Och just Gösta Berlings saga hade jag ju inte läst förr. Så jag började, kom 20 sidor in och sen kom sammanbrottet. Mitt alltså. Utmattningen och allt det förfärliga föll över mig och jag kunde inte läsa (det var inte Gösta Berlings fel alltså, det råkade bara sammanfalla i tid…).

Så i vår slog mig tanken att jag nog var redo för Gösta igen, jag tyckte ju om de där 20 sidorna. De lovade gott. Så jag började lyssna på den som ljudbok. Och avskydde allt.

Jag avskydde kavaljererna, majorskan på Ekeby, Gösta Berling och alla jäkla fruntimmer som blev kära i honom. Jag avskydde den förnumstiga berättarrösten. Allt utom naturen avskydde jag. Att skriva naturen och det värmländska som en karaktär är Selma Lagerlöfs bästa grej. Ingen annan skriver värmländsk vemodig skog så som jag känner den i själen.

Tack och lov kunde jag inte riktig försona mig med att inte alls tycka om Gösta Berlings saga. Jag avbröt det där ljudbokslyssnandet (där Per Myrberg förvisso läser fint men där produktionen är totalt undermålig med tydliga knapptryckta pauser efter varje stycke) och greppade boken. Och släppte avskyn lite eftersom.

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd. Jag kommer inte fyllas av den där brinnande kärleken när jag tänker på den här boken. Men jag kommer tycka att det var värt att kämpa, den långa resan var värd ansträngningen.


Inlägget publicerades första gången 23 maj 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bra saker: Nobelpristagare jag faktiskt vill läsa

Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit, men en sak som faktiskt är sig alldeles lik är det här med att ge priset till en gubbförfattare med unkna åsikter som inte lockar till läsning för fem öre.

Eftersom det här är en tid där jag samlar på bra saker så tänker jag inte ägna fler ord åt det jag inte lockas av, här följer istället en förteckning över nobelpristagare i litteratur som lockar alldeles särskilt:

Olga Tokarczuk. Det är så himla synd att förra årets pris delades ut samtidigt som årets så att Olga Tokarczuks författarskap hamnat i skymundan, och så att hon mot sin vilja behövde sitta på samma scen som Handke på den där presskonferensen förra veckan. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska läsa första av 2018 års pristagare, men jag tror att Styr din plog över de dödas ben ligger bra till.

Selma Lagerlöf. Förstås vill jag läsa mer av Selma Lagerlöf, särskilt efter att ha läst om henne i Anna-Karin Palms formidabla Jag vill sätta världen i rörelse. Mitt problem är bara att jag inte riktigt vet var jag ska vända mig härnäst i författarskapet. Möjligen lutar det ändå åt Jerusalem slutligen.

Elfriede Jelinek. Hennes Älskarinnorna står sen några månader i min bokhylla och viskar om uppmärksamhet. Jag är väldigt spänd och förväntansfull på vad jag ska tycka om den.

Pär Lagerkvist. Jomen visst, förstås mer Lagerkvist också. Jag står närmast inför hans Sibyllan och förväntar mig något utöver det vanliga. Som alltid.

Sigrid Undset. Jag läste ju första delen om Kristin Lavransdotter i somras och har börjat på del två, möjligen kan jag kanske vilja umgås med henne redan under julhelgen.

Doris Lessing. Hon är svår Doris Lessing, jag är lite rädd för henne och kanske är det just därför jag så gärna vill ta mig vidare in i hennes författarskap. Jag tror möjligen att Det femte barnet står näst på tur.

William Faulkner. Jag ska någon gång i mitt liv läsa ut As I lay dying som jag tycker mycket, mycket om men som jag med jämna mellanrum inte orkar läsa vidare i för att den är så mörk och tung.

Albert Camus. Som särdeles fascinerad av pestskildringar är det ju tjänstefel att inte vilja läsa Albert Camus Pesten. Så jag vill läsa Albert Camus Pesten.

Alexander Solsjenitsyn. Av honom har jag bara läst En dag i Ivan Denisovitj liv, men den var fantastiskt bra så jag vill läsa mer. Jag vet bara inte vad än.

Toni Morrison. Det här är något jag skäms över, men jag har inte läst något av Toni Morrison och så kan jag inte ha det. Jag tror att jag ska börja med hennes Älskade och jag tror att jag ska göra det snart.

Svetlana Aleksijevitj. Jag tyckte mycket om hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte när jag läste den och jag har länge vetat att Bön för Tjernobyl ska bli min nästa bok av henne.

Det var inte meningen att listan skulle bli såhär lång, det liksom bara hände. När det nu blev som det blev så ser jag naturligtvis att detta är en ypperlig läsutmaning inför 2020, att läsa nobelpristagaren nya som mer eller mindre välbekanta. Särskilt som jag tror att listan kan bli längre. Jag återkommer om detta framöver.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll

Hemåt Skrolycka igen (om att läsa om Kejsarn av Portugallien och att återvända hem)

Jag håller i en bokcirkel på mitt bibliotek och där är jag enväldigt bokväljare. Den här månaden har jag ställt det så fantastiskt att vi läst (några av oss för första gången andra med mig som omläsning) Kejsarn av Portugallien. Jag har läst boken tre gånger tidigare som jag minns, men det kan vara mer. Och ändå hisnar jag över hur bra den är. Hur enkel och lättläst och snabbläddras och allt det där men också så galet, galet känslosam och bra.

En annan sak som slår mig är hur mycket den där tv-serien påverkade mig. Jag såg den efter att jag läst boken och ändå är det Ingvar Hirdwall jag ser, finns det någon annan filmatisering som lyckats så bra?

Den här gången tycker jag fortsatt att de första och de sista sidorna är den vackraste skildringen av kärlek jag någonsin läst. Kattrina är nog den som växer mest som människa, som hon kämpar, som hon slåss med sig själv. Det är så stort att hon, som är en sån där kantig skogsbo det går tretton på dussinet häromkring, kan acceptera Jan. Att hon kan se honom för det han är är så stort att det nog har krävts de här fyra (eller om det är fler) läsningarna för att verkligen se det.

Jag tycker att det passar alldeles fantastiskt bra att tänka lite på Jan i Skrolycka och hans öde nu såhär på tåget tillbaka mot Värmland. Ingenting blir någonsin så tryggt och hemvant och svindlande vemodigt som Kejsarn av Portugallien. Det är det jag åker mot nu och det är gott.

31 bra saker: En jul med Selma Lagerlöf

Idag är det min tur att skriva något juligt på Kulturkollo. Det blev en text om det tryggaste jag vet, Selma Lagerlöfs noveller om julen. Jag älskar att få läsa om sånt som berättades ”förr i tiden”, om tomtar som inte är rödklädda och fryntliga utan rätt så elaka, om gudar och skogsväsen som tar illa vid sig och inte förlåter. Om brasor som sprakar och sånt som är precis som det ska vara.

Min text om Selma Lagerlöfs jular hittar du här.

Selma Lagerlöf är en av mina 31 bra saker,  alla bra saker hittar du här.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Det tog ett tag, men nu har jag läst Selma Lagerlöfs debutroman, Gösta Berlings saga. Precis hur långt ”ett tag” är kan du läsa om på Kulturkollo där jag lägger ut texten ordentligt. Ett smakprov hittar du här:

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd.

GÖSTA BERLINGS SAGA
Författare: Selma Lagerlöf
Köp den på ett antikvariat eller låna den på biblioteket 

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

Favoritläsning: Kejsarn av Portugallien

Född i Värmland, förtjust i sagor och berättelser, måste naturligtvis älska Selma. Och Kejsarn av Portugallien var mitt första, och till denna dag mest fantastiska, möte med den stora skaldinnan.

Kejsarn_av_PortugallienJan i Skrolycka sitter i mig som en sårskorpa som jag både vill och inte vill krafsa bort. Han är så smärtsam och så fin med all sin kärlek och galenskap, som också är kärlek. Det jag inte lärt mig av honom om kärlek och dess förödande och förunderliga kraft har jag inte lärt mig alls. Jan i Skrolycka är jag, den jag aldrig blev, kunde bli och den jag räds att vara. Som han älskar det där barnet, till vansinne, så älskar jag förstås mina barn, nästan. Jag förmår inte uppbåda hans passion, kanske för att jag har de där spärrarna som han saknar. Också Kattrina berör mig djupt. Hon som älskar mer som jag (precis som jag faktiskt när jag tänker efter) men hamnar i skymundan för hans totala skred av kärlek. Hon älskar sitt barn men det är hennes kärlek till Jan som är det förunderliga. Allas kärlek till Jan, hur bygden förvisso förlöjligar det de inte förstår men till slut segrar den där värmen och kärleken som bara en liten bygd kan känna för en karaktär. För sent. Men det kan nog inte bli annat.

Kejsarn av Portugallien är förstås en skildring av djup kärlek och vad den gör med oss, hur den formar. Men jag fastade också väldigt mycket för hur naturen beskrivs. De där vägarna de går på mellan gårdarna, bergen, det andas min barndom och skogspromenader jag tagit. Jag kan känna hur det luktar och känns i kroppen. Jag kan känna vemodet som är värmlandsskogen omsluta mig. Det är så bra hon är Selma.

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Albert Bonnier förlag

Selma revisited

Jag fick ju ett Selma-ryck för ungefär en månad sen. Jag drabbades av den totala Selmalängten och insåg att jag inte ägde så många av hennes böcker som jag ville eller borde och alltså ägnade jag en del tid och pengar åt bokbörsen och tradera för att råda bot på det (bilden visar, suddigt och nästan spöklikt, hur förträffligt det gått). Nu är läget mycket bättre och jag har till och med hunnit läsa en del som jag tidigare av mystiska anledningar missat. Sen tidigare älskar jag Kejsaren av Portugallien och Löwensköldstrilogin totalt och reservationslöst. Jag har nu införskaffat dessa också och mitt första drag för att motivera detta var att ”tvinga” maken att läsa trilogin för första gången. Nu mumlas det saker som får mig att anta att han nog inte är lika förälskad som jag blev men bra tycker han i alla fall att de är (det är rätt mycket som det brukar vara när jag tipsar om älskansböcker med andra ord…).

Själv har jag slängt mig över dubbelvolymen med En herrgårdssägen och Herr Arnes Penningar och blev snabbt påmind om vad det är som är så himla förträffligt med Selma. Det är språket, det är berättarglädjen och det är det där skarpa och elaka som sticker till där det känns. Hon är ju inte direkt harmlös, tack och lov. I båda romanerna hittar jag kopplingar till framförallt Kejsaren av Portugallien – i det galna och i den där tunna linjen mellan vår verklighet och en annan. Där finns också de starka kvinnorna som behandlas illa av livet men ändå lyckas gå sin egen väg i en värld som författaren förstår som männens.

I En herrgårdssägen möter vi Ingrid som reser med ett cirkussällskap och studenten Hede som en gång räddar henne undan förnedring. Dessa två ska mötas igen, på de mest oväntade sätt och platser. Han ska bokstavligt talat hjälpa henne upp ur graven mitt i all den galenskap som drabbat honom och hon ska försöka ta sig igenom till hans gamla jag. Hon gör det inte lätt för sina karaktärer Selma och hon häver hinkvis av sorg över dem, omöjliggör det osolkade lyckliga slutet men låter dem vara vardagliga människor med lagom låga krav på livet. De är så sårade och små att de inte kräver det osolkade för att bli lyckliga.

I Herr Arnes penningar finns inga utsikter för lyckliga slut alls. Där börjas det med mord på en rik präst, hans familj och husfolk. Den enda som överlever är Elsalill som hjälps av en fiskhandlare till tak över huvudet efter tragedin. Hon har förlorat sin syster som dock återkommer till hennes sida för att varna och uppmana henne att hämnas. Herr Arnes penningar är en spökhistoria och en tragedi, en allt igenom mörk och sorgesam sak som kan ge sken av att vara en lättsmält saga till en början men visar sig vara något helt annat när man läst den.

Selma Lagerlöfs röst är så unik och så fantastisk att jag nu inte kan tänka mig annat än att läsa vidare – in i Jerusalem, in bland kavaljererna på Ekeby, in i dagböckerna och de mindre kända berättelserna. In överallt för att hitta nya historier och underfundiga och roliga karaktärer. Och sen, som Magnus uppmanade till redan i höstas, ska det förstås bloggas mer om Selma.

Och för dem som inte visste det så kan jag stödja mig på Selma när jag nu konstaterar att ”det är inte ett lätt göra att vänta på våren i Värmland” (Ur En herrgårdssägen) – så sant som det är sagt 😉

Tematrio – Gamla svenskar

Lyran ber oss i veckans Tematrio berätta om tre favoriter bland ”gamla svenskar”. Jag tolkar det som att vi pratar om klassiker och har satt ihop en trio över älskade sådana. Observera att jag denna gång inte nämner vare sig Stad-serien eller Kejsaren av Portugallien som jag annars brukar tjata mig blå om 🙂 Det beror helt och hållet på att även jag måste variera mig ibland och betyder naturligtvis inte att de inte platsar i trion…

Min första gamling är Aniara av Harry Martinsson. Aniara är ett epos bestående av 103 sånger om mänsklighetens kamp för överlevnad efter jorden (Doris) undergång. Sorgen och den kompakta ensamheten på rymdskeppet Aniara är starkt skildrat. Jag minns att jag blev otroligt gripen när jag läste boken och jag får fortfarande ett hugg i bröstet såhär tio år senare.

Hjalmar Söderberg finns troligen med hos de flesta trio-skrivare (jag läser dem först efter att ha skrivit mina egna för att inte påverkas) och så också här. Jag hade dock svårt att välja mellan Doktor Glas och Den allvarsamma leken men landar på den sista. Den sorgliga berättelsen om Lydia och Arvid som älskar varandra så djupt och ändå i slutändan sårar och skadar varandra med sådan sorglig styrka. Så sorglig men vacker om kärlek och sekelskiftets Stockholm.

Slutligen kan jag ju förstås inte låta Selma vara helt och hållet. En av mina favoriter bland Selma Lagerlöfs produktion är romantrilogin Löwensköldska ringen där förutom titelboken också Charlotte Löwensköld och Anna Swärd ingår. Den första romanen är en kort spökhistoria som lägger grunden för fortsättningen där kvinnoödena står i centrum. Charlotte och Anna är två starka kvinnor som väljer helt olika vägar i livet. Rekommenderas till alla som vill läsa levande klassiker.