Selma Mahlknechts debut Ingen fara är till stora delar en mycket fin bok. Under långa stunder älskar jag den reservationslöst och vissa passager griper tag i mig så att jag inte har en chans att värja mig. Jag gråter och sörjer och förundras och känner igen och skjuter undan. Så oerhört vacker och bra, om det inte vore för slutet…
Sandy försöker ta sitt liv och hennes syster Bess försöker nå fram till henne efteråt. De vill båda prata om sin barndom, sin mormor och de av olika anledningar frånvarande föräldrarna. Men de förmår inte. Och det är det Ingen fara handlar om – att inte förmå, inte nå fram, inte kunna prata trots att orden brinner inombords. Ett annat tema är livshistorier och livslögner, hur man kan bygga om sina minnen tills de bättre passar in i pusslet. Och när det inte är ok längre, när det blir farligt.
Jag fastnar främst i historien som berättas ur mormoderns perspektiv och det är den som berör mig medan systrarnas problem i och för sig känns angelägna men också mer diffusa. Jag gillar berättarstilen med korta stycken och fragmentariska berättelser ur olika synvinklar. Det fungerar bra för att verkligen synliggöra människorna och deras mycket mänskliga svårigheter. Det hjälper mig också att identifiera mig med flera karaktärer samtidigt. Mitt problem med boken visar sig först som en malande oro ungefär halvvägs och växer sedan till en koloss på de sista sidorna. Jag tycker att det blir övertydligt. Jag föredrar vanligen antydningar framför förklaringar och här ska allt redas upp och förklaras på de sista sidorna på ett sätt som inte lämnar något kvar av frågor att vända och vrida på. Dessutom tycker jag inte om de förklaringar jag får… Jag hade verkligen älskat den här boken om det inte vore för det men nu kan jag inte riktigt.
Som helhet är Ingen fara en intressant bok som engagerar och irriterar i nästan lika stor utsträckning (tack och lov är det mer älsk än irritation 🙂 ). Jag ser fram emot nya böcker av Selma Mahlknecht och hoppas då på att hon vågar lämna mig med gåtor snarare än uppackade presenter.
~Thorén & Lindskog, 2010~