Sharon Bolton

Sommarens bästa läsning eller mina höstläsningstips

av

Sommaren är förvisso över sedan länge men jag har sparat på det här inlägget av en anledning, jag ville hinna skriva om alla bästaböcker så att det kan finnas länkar via vilka man kan läsa mer om varför de är så bra. Nu har jag hunnit ikapp mig själv och här är mina tips för höstläsningen, mina favoriter från läsmånaderna juni, juli och augusti (i läsordning).

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 & 2 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Den glömda dagboken av Christoffer Holst. Riktigt fin och mörk feelgood med mycket mat som sig bör i en Holst-roman.

Ett litet steg i taget av Katherine Center. En riktigt bra feelgood-roman med en rejäl dos svärta.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

All the bad apples av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Malibu rising av Taylor Jenkins Reid. Bladvändarvänlig strandläsning om familjerelationer.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

Soluppgång över strandpromenaden av Jenny Colgan. En rätt ljuvlig feelgood-bok, den bästa i strandpromenadserien.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

The dark av Sharon Bolton. Oerhört obehaglig incel-deckare med allas vår Lacey Flint.

Barndomsbrunnen av Göran Greider. En personlig berättelse om barndom och sjukdom.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden svärta.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Bild av Debby Hudson på Unsplash

The dark av Sharon Bolton

av

Ingen kan skriva det obehagliga och skrämmande så bra som Sharon Bolton, och särskilt inte när hon utsätter Lacey Flint för hemskheterna. Jag blir alltid mörkrädd av att läsa den här serien och The dark utgör sannerligen inget undantag.

Det mörka, hatet, terrorn, hotet i The dark kommer från en incel-grupp och det är så sjukt obehagligt eftersom det känns realistiskt hur snart saker skulle förändras och gå åt helvete om det var på riktigt. För det är ju på riktigt rätt ofta nu för tiden. Sen hjälper det förstås inte att en av ledarna i gruppen känner Lacey sen gammalt och vill henne riktigt illa.

Böckerna om Lacey Flint är alltid riktigt mörka och obehagliga som sagt, men inte bara. Jag tycker om att få hänga med Lacey och med polisen Mark Joesbury med vilken Lacey har någon sorts relation sen flera år tillbaka. Jag tycker om att återbesöka dem igen nu när jag faktiskt gett upp hoppet om att det skulle komma en ny bok i serien. Jag kan inte låta bli att hoppas på att det blir fler, men kanske är det ändå slutet på berättelsen jag läst.

Om boken

Titel: The dark
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Orion (2022)
En bok om Lacey Flint, tidigare delar: Nu ser du mig, Dead scared, novellen If snow hadn’t fallen, Like this, forever och En mörk och förvriden flod.

Hantverkaren av Sharon Bolton

av

Så oerhört ojämn hon är ändå Sharon Bolton. Min senaste av hennes böcker var Daisy in chains som jag hade längtat väldigt mycket efter men sen blev väldigt besviken på, av flera anledningar. Sen började jag ju läsa Hantverkaren i somras och slutade rätt snabbt eftersom det var olidligt att läsa om levande begravda barn och inte veta säkert att det skulle bli något bra av det. Det är inte värt att lidande släpa sig igenom något sånt om det ska bli Daisy in chains-dåligt. Så tack och lov för kloka kollegor som läser och kan rapportera att det blir bättre på levande begravda-fronten (det blir värre också, men på ett annat sätt), att det blir riktigt bra och att där finns Pendle-häxor…

Hantverkaren är nog den bästa av de av Boltons böcker jag läst (dvs bok 1, 2, 3 och 4 om Lacey Flint och den redan nämnda). Den är fortfarande inte perfekt, men vem är jag att förvänta mig det. Hantverkaren är fascinerande, väldigt väl sammanhållen och mycket grym, och skrämmande spännande en väldigt stor del av läsningen. Den historiska aspekten med häxprocesserna och allt det jag känner igen från exempelvis Jeanette Wintersons skildring av de dömda häxornas umbäranden i The daylight gate fungerar väldigt bra för att skapa en miljö som både lockar och skrämmer. Människorna däri blir både mänskliga och symboler, det finns så oerhört många skrämmande skuggor i Sharon Boltons Sabden.

Florence Lovelady tycker jag om, hon är verkligen stenhård, hon går så långt över gränsen att gränsen inte längre syns, men jag är med henne hela vägen. Jag tycker också att det är väldigt fint att vi inte får veta så väldigt mycket om den dömde barnamördaren Larry Glassbrook, vem han var och gjorde. Jag tycker om att få tänka på honom själv nu efteråt. Överhuvudtaget är det här en bok som jag tycker om att pussla med i efterhand för att se hur jag får ihop allt. Jag är inte säker på att den skulle hålla för en omläsning direkt, men som minnespussel är den väldigt fin.

HANTVERKAREN
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The craftsman
Köp den t.ex. här eller här.

Daisy in chains

av

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel[/su_note]