En studie i rött

en-studie-i-rott-180x279Jag är en sån som läst ytterst lite Sherlock Holmes (något kort och sen Baskervilles hund), sett några avsnitt Sherlock, fascinerats och velat gå tillbaka till källan. Mina förväntningar var inte direkt höga, vad skulle en detektivhistoria från sent 1880-tal kunna säga mig idag liksom?

Men det kom ju på skam. En studie i rött är jättebra. Den är välskriven och den som sett Sherlock förstår genast att Moffat och Gattis som skapat den serien verkligen älskar och vill återskapa stämningen i Conan Doyles böcker. Det är levande, fyndigt, rappt och allt annat än mossigt.

Mer säger jag inte, avslöjar ingen intrig utan rekommenderar lite klassikerläsning istället. Själv tänker jag absolut läsa vidare och efter det planerar jag att läsa Mattias Boströms Från Holmes till Sherlock som jag hört mycket gott om.

En studie i rött av Arthur Conan Doyle. Lind & co

Finns som e-bok.

Sherlock

Jag är naturligtvis lika kär i Benedict Cumberbatch som alla andra (dock inte riktigt på Caitlin Morans nivå i Morantologi). Bara namnet liksom, han måste ju vara skapad i en Sagan om ringen-bok men eftersom jag inte orkat läsa dem så vet jag inte vilken… Eller möjligen Harry Potter, men de har jag ju inte heller orkat läsa. Bra början här, i ett inlägg som talar med nördligan, att outa, ännu en gång, de två ömma punkterna för en nörd… Jag har sett och gillar en del Star Trek om det kan hjälpa… Och Battlestar Galactica… *viskar mumlande tio tusen gånger förlåt och kryper in i ett hörn några år*

Nä men på riktigt då, jag gillar Benedict Cumberbatch väldigt mycket och Martin Freeman ännu mer. Jag tycker om de komplicerade historierna i Sherlock och delvis just för att de inte tar slut när avsnittet är slut. Ibland blir jag lite trött på det estetiska (det där liksom fotograferande och etiketterande som Sherlock håller på med för att vi ska förstå hans briljans), det blir för mycket där det kunde tonats ner och ägnas åt relationer istället. Jag älskar nämligen dynamiken mellan Sherlock och Watson, för att inte tala om den mellan bröderna Holmes…

Jag befinner mig just nu i säsong två och måste säga att jag ibland blir lite arg, när jag ser det dåliga hos Steven Moffat glimta igenom. Han visar ju i Doctor Who att han (och medskaparen till Sherlock Mark Gattis) är mycket kompetent när det kommer till att skildra den udda fågeln så länge det är en han. Det manliga geniet med all sin taggighet och sin dolda känslighet är hans signum. Kvinnorollerna not so much. Alltså Irene Adler i första episoden av andra säsongen (hon kommer väl tillbaka antar jag, förhoppningsvis för att motbevisa min analys). Varför kan hon inte bara få vara en cool, halvond och komplicerad karaktär? Varför måste hon vara naken? Varför måste hennes bystmått vara en kod och varför måste Sherlock klara den direkt? Och varför måste hon utveckla amorösa känslor för Sherlock när hon redan berättat för oss att hon är lesbisk? Han verkar ha lite problem med lesbiska kvinnor den gode Moff, de finns där gärna som manliga trånobjekt, en fin tanke liksom men sen när det blir alvar av det så är det homosexuella/queera bara ”en fas”, något man kan ignorera med en kyss (i senaste säsongen av Who finns ett lesbiskt par vi aldrig ser kyssas eller röra vid varandra, en av kvinnorna blir dock kysst av Doktorn utan en kommentar) eller något man kan övervinna med lite ickeexisterande charm. Det har jag problem med, särskilt som det inte finns några andra framträdande kvinnoroller (förutom hon som städar och lagar mat då).

Jag ser vidare och hoppas på en bättring…