The witchcraft of Salem village av Shirley Jackson

Shirley Jackson är förstås en favorit. Hennes We have always lived in the castle är en av de bästa böcker jag läst och The haunting of Hill house är definitivt en av de mest skrämmande. Så frågan är vad hon kan göra i en enkel återberättande historia om vad som hände i Salem under sent 1600-tal. Väldigt mycket skulle jag säga.

Historien om flickorna som påstår sig utsatta för trolldom i Salem i mitten av 1690-talet har nog alla vi som intresserar oss för historia, kvinnohistoria och häxförföljelser hört om både en och två gånger, men inte såhär. Och jag har ändå svårt att sätta fingret på vad Shirley Jackson gör så bra. Hon använder samma protokoll, samma uppgifter, samma dramaturgi, förstås. Men hennes röst, hennes tolkning, hennes vilja att förstå är unik. Hon skriver in Salem-rättegångarna i ett sammanhang, där de inte bara utgjorde höjdpunkten och kanske startskottet för de stora rättegångarna och samhällspanikerna. Shirley Jackson visar att den också utgjorde en sorts början till slutet. Aldrig mer skulle häxprocesserna se sådana ut (i USA i alla fall), aldrig mer lät sig hela samhällen slitas med i galenskapen. Och aldrig mer kunde de ansvariga frånsvära sig ansvaret i efterhand eftersom de som dömde i Salem gjorde det unika när de bad gud och allmänheten, de dömda och deras efterlevande om ursäkt några år efter att det som skedde skedde. Det var naturligtvis lika många år för sent, men Shirley Jackson visar hur unikt det var och hur viktigt det ändå var för det som komma skulle och det som inte blev.

Det kanske inte verkar så viktigt det här med häxprocesser idag. Det tillhör ju det förgångna och allt det där. Som historiker (jag har bestämt att jag som doktor i historia har fritt fram att kalla mig det även om jag inte längre praktiserar vetenskapen, jag förespråkar och älskar den fortfarande) vill jag dock lyfta vikten av att minnas det som hände ”förr”, eftersom det som har hänt händer igen och eftersom vissa vill göra andras historia till sin. Vi lever i tider där mäktiga män (inte bara Donald Trump) vill göra gällande att de utsätts för häxprocesser. Det gör de inte. När ignoransen (eller möjligen arrogansen eftersom de troligen mycket väl vet att de använder orden fel) är så stor blir böcker som den här så mycket viktigare. Shirley Jacksons The witchcraft of Salem village är en ständigt aktuell och ständigt viktig bok som säger något om människor, mänsklighet och samhällsbyggen. Den slumrande historikern i mig rekommenderar den varmt, liksom bokälskaren. Jag rekommenderar också att lyssna på den under till exempel en tågresa mellan Göteborg och Karlstad, den räcker precis hela sträckan (om det blir tio minuters försening och det blir det ju).

THE WITCHCRAFT OF SALEM VILLAGE
Författare: Shirley Jackson
Förlag: Skyboat media ink. (2014)
Inläsare: Gabrielle de Cuir

Den här boken är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

We have always lived in the castle

Då har vi det där problemet igen då… Ni såg kanske att den är boken hamnade högt på min bästalista och vad sjutton skriver man om såna böcker? Och vad skriver man om såna böcker när man inte vill avslöja någonting för framtida läsare?

Jag skriver att det är bra, på gränsen till fantastiskt och fulländat. Varenda karaktär i boken är mystisk och obegriplig och fullständigt glasklar. På samma gång. Jag räds dem och älskar, fascineras och stöts bort. Vissa skeenden förstår jag direkt även om de inte uttalas, andra saker överraskar mig totalt trots att jag kanske borde ha sett dem i förväg. Hela berättelsen är en enda febrig saga som bara driver på djupare och djupare in i mörker, förtvivlan och galenskap (men vems?).

När jag tyckte om The haunting of Hill house så förstod jag att Shirley Jackson var en författare för mig, och nu när jag fullkomligt förälskat mig i We have always… Så kan jag inte sluta läsa. Det får bli någon av hennes novellsamlingar härnäst (The lottery and other stories landade hemma hos mig igår), trots att de är just novellsamlingar…

The Haunting of Hill House

Såhär är det: Jag är en väldigt mörkrädd och lättskrämd person som paradoxalt nog läser en hel del läskiga böcker. Det märkligaste är dock att jag sällan blir riktigt rädd när jag läser. Jag skräms aldrig av vampyrer, kräver 40-gradig feber för att knockas av zombier (även om de som fenomen alltid skrämmer mig mer än de flesta andra varelser) och var inte ens särskilt rädd när jag läste Det (och då plågas jag ändå av någon sorts clownfobi light). Den enda bok som skrämt mig sådär på riktigt (= nästan från vettet) är nog Susan Hills The Woman in Black, och nu när jag tänker på det första halvan av The Strain. Jag ska väl inte säga att jag gillar att bli skrämd från vettet men ibland är det lite uppfriskande att hitta en bok som verkligen lyckas sträcka sina blodiga klor under huden på en. Därför är jag helt skräckblandat förtjust över att ha hittat The Haunting of Hill House som inte bara är sjukt läskig utan som också är välskriven och som dröjer sig kvar allt för länge och nästan blir otäckare och otäckare ju mer jag tänker på den efter läsningen.

Dr Montague samlar en grupp människor i ett hus som sägs vara hemsökt. Det är Elinore som ska vara vår opålitliga ciceron, Theodora som vi nog aldrig lär känna (delvis på grund av denna ciceron?), och Luke som ska ärva det gamla huset och befinner sig där efter krav från arvtanten. Jag tänker inte berätta särskilt mycket mer för er som ännu inte läst boken. Det händer saker förstås (eller gör det det?), otäcka saker. Och huset är mörkt och ruvande, människorna i det är komplexa och det är aldrig särskilt självklart vad som händer eller hur det ska sluta.

Det jag gillar mest och som nog också skrämmer mest är att man aldrig riktigt kan lita på att Shirley Jackson ska följa mallen, hon låter till exempel saker hända också i dagsljus vilket blir rent utsagt skitläskigt. Det finns också några sekvenser där Elinor kanske inte riktigt är den vi tror och där frågan om vad som är verklighet inte är helt lätt att besvara. De sekvenserna, särskilt den med den där handen hon håller om natten, är så obehagliga att jag faktiskt, utan framgång, försöker undvika att tänka på dem…

The Haunting of Hill House är helt enkelt så obehaglig som man vill ha riktigt bra skräck, den är också så komplex och välskriven som man kan önska sig. Visst hakar jag upp mig på vissa saker (som att det plötsligt dyker upp nya karaktärer) men under större delen av läsningen är jag så nöjd med helheten att jag inte bryr mig om att orda mer om det.

~Robinson Publishing, 1999~

Andra som skrämts av The Haunting of Hill House: Lingonhjärta, Glory Box