Skrivarsöndag

Skrivsöndag: Oavsiktligt av Karl Ove Knausgård

av

Föga anade jag när jag gav mig på att läsa Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt att jag skulle känna igen mig så mycket i hans resonemang. Jag har inte läst någon av hans romaner och har väl egentligen aldrig varit sugen på det, man kan säga att jag bär på lite fördomar mot karln.

Knausgård strösslas med tänkvärdheter som att ”litteraturen utforskar avståndet mellan dödens högtidlighet och livets ohögtidlighet”. Han skriver om motsatsen mellan oändligheten som bor inom oss och vår samtidiga begränsning och jordbundenhet och att denna motsats är drivkraften bakom all konst och litteratur. Allt det där tänker jag mycket över när jag läser och efteråt, jag tror att jag håller med honom.

En sak som jag vet att jag känner igen och lever är den där längtan efter att kunna och få skriva. Jag älskar hans sätt att tänka kring och beskriva hur han länge tvivlade, hur han trodde att litteratur måste skrivas på ett särskilt sätt och hur man måste låta tålamodet få ta plats.

Sen fastnar jag för det han skriver om att det inte finns någon kommunikation i verklig, upplevd sorg så som det finns i fiktiv sorg. Det är så sant, men jag har aldrig tänkt på det.

Det är möjligt att jag kanske är lite, lite sugen nu på att läsa mer av honom. Inte Min kamp nödvändigtvis, men kanske de där årstidsböckerna?

OAVSIKTLIGT. OM ATT LÄSA OCH SKRIVA
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Staffan Söderblom
Boken kan du köpa här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden.

Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

av

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.