Skrivsöndag om lugn och ro

Det är väldigt komplicerat det där med skrivandet tydligen. I alla fall för mig. Eller om det är väldigt enkelt det är…

Jag har kommit till insikt och till lugnt till slut. Jag har en viss fallenhet för att bli rätt manisk när det gäller sådant som betyder något för mig. I november föll jag, kraschade jag ur en oerhört intensiv (två och ett halvt år lång) period av skrivande. Jag har under den perioden skrivit massor. Det är väl inte exceptionellt i sig, men pressen jag satt på mig själv har varit det. Jag säger inte att det är rakt igenom dåligt. Jag har ju fått se att jag faktiskt kan ro iland med stora skrivprojekt, att jag kan skriva längre texter (romaner!). Det skulle jag inte ha fått veta om jag inte drivit på mig själv så hårt. Jag tror att det varit värt det, men det har kostat. Jag tror att det hade varit väldigt dåligt för mig om det fortsatt.

Det intensiva tappade taget om mig i oktober/november någonstans. Samtidigt som jag jobbade lite för mycket och mycket annat runt mig kraschade. Jag stod där plötsligt med en känsla av att ha tappat taget (om allt, nästan till och med om verkligheten). Jag mådde så oerhört dåligt och skrivandet var bara en börda i det. Jag insåg hur mycket de här kraven jag hade på mig höll på att kväva mig när jag fick en refusering från ett förlag och kände att jag verkligen inte brydde mig. Eller snarare så kände jag att det var himla skönt att inte bli antagen för jag ville inte skriva så intensivt som jag skrev och ska man ges ut måste det ju bli ännu värre.

Den här förändringen bottnar inte bara i elände, den kommer ur att jag sedan i somras skriver på ett nytt romanmanus. Det är en berättelse som jag behöver skriva ur mig för min egen skull och som jag inte vill något annat med. Inte ens redigera det tänker jag. Friheten i den skrivprocess har varit allt. Det är så oerhört vilsamt. Sen när allt föll omkring mig så gjorde det inte något att jag inte orkade så mycket med det manuset. Jag plitar lite när jag vill. Men en sak som jag inte ville släppa och som jag hållit på med sen november 2020 är att skriva något litet varje dag och när då längre textsjok kändes svårt så gjorde jag en återutflykt till poesin igen. Och som jag älskar det!

Jag har alltså aldrig stått längre från tanken om publiceringsdrömmen än jag gör nu, men jag har nog heller aldrig varit så harmonisk i mitt skrivande. Jag har tappat mycket av mitt skrivsjälvförtroende, men samtidigt har jag kastat av mig kraven på att skriva bra. Att överhuvudtaget få och kunna skriva räcker långt, det räcker hela vägen fram.

Bild från Pixabay

Skrivsöndag: Att älska och förlora – två halva ark papper

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.


Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Dagar av galopperande hjärtklappning

Först av allt, den här boken är stress och utmattning. Den är allt det jag känner igen från min tid som utmattad och som jag nu återknyter bekantskapen med i dessa tider av extrem stress som drabbat oss alla och som vi utmattningsöverlevare kanske har både svårare och lättare att handskas med. Vi har vanan, men vi har också erfarenheten. Med det sagt, du som befinner dig i utmattning ska inte läsa den här boken. Än.

Alla andra bör läsa den, det finns inget bättre sätt att förstå sig på utmattning eller människor som drabbats av den. Här finns det fragmentariska, det där stakatoaktiga, textstyckena blir kortare och kortare ju längre vi kommer. Tankarna, alla jävla tankar som måste tänkas, ältandet, rädslan för vad sömnlösheten ska göra med en, rädslan för att aldrig bli sig själv igen, rädslan för att aldrig hitta ut. Och så det där man inte ser själv, som att ge sig på att skriva intensivt och få ihop en bok på fem veckor som Maja Lee Langvad gör. Det är sånt man gör, men det är inte så bra…

Dagar av galopperande hjärtklappning är också en bok av skrivandet, dess betydelse och hur det kan göras i den mest osäkra och otäcka av situationer. Som skrivhandbok är den kanske inte bra att direkt applicera på sitt liv, men som filosofisk tankebok är den fenomenal.

Jag tycker så mycket om den här boken samtidigt som jag kände av den där galopperande hjärtklappningen under tiden jag läste och nu efteråt. Den är ett eko, ett minne, men den är också här och nu. Det gäller att inse det och förhålla sig. Men jag väljer nog helst att ta det lugnt och andas djupt framför att tokskriva en bok

DAGAR AV GALOPPERANDE HJÄRTKLAPPNING
Författare: Maja Lee Langvad
Förlag: Ellerströms (2019)
Översättare: Helena Boberg
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, ”övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Skrivsöndag om mitt skrivande

Dags för en Skrivsöndag om mitt eget skrivande. Jag började skriva skönlitteratur igen kring årsskiftet och en uppdatering om hur det gått och funkar kan väl vara på sin plats.

Runt påsk skrev jag färdigt mitt första manus, det jag jobbat med i flera år, men samtidigt inte eftersom det varit vilande så långa perioder. Jag skickade det till ett förlag (efter mycken vånda, jag skriver för att jag måste/vill, det där med att publicera känns väldigt avlägset och vissa dagar inte ens längtansvärt) och inledde en väntan som kom att bli längre än jag kunnat ana. Runt midsommar skrev jag klart mitt råmanus till roman 2 och kunde inte hålla mig utan kastade mig raklång in i skrivandet av råmanus till tredje romanen, det är alltså en löst sammanhållen sorts trilogi vi pratar om. Några veckor innan semestern i juli tvingades jag inse att jag inte är en sån där människa som kan jobba heltid och skriva romaner på kvällarna. Förstås. Få personer är det och troligen ingen återhämtare efter utmattning. Fan också. Det var bittert faktiskt. Jag vill ju så gärna. Semestern ägnades åt skriv ändå och genomläsning av roman 2, lite planläggningen och så.

Sen har jag tänkt mycket över hur jag kan ha det till vardags för att det ska bli hållbart. Jag hoppas att jag är en sån människa som kan jobba heltid och skriva på helgerna, en sådan människa måste jag vara annars kommer jag bli olycklig. Jag har haft en period då jag faktiskt inte ens hunnit eller orkat det, men jag hoppas att det är övergående. Och just idag ligger ett helt ledigt höstlov framför mig, ett läslov förstås, men också ett skrivlov.

Och för någon vecka sen kom svar från förlaget om romanen jag skickat in. En refusering förstås, men inte bara. Jag fick kommentarer som visar att mitt manus blivit läst och som försöker hjälpa mig framåt. Min första känsla inför refusen var sorgligt nog lättnad eftersom jag nu inte måste någonting, jag orkade helt enkelt inte känna något annat. Sen hade jag en timme morgonen därpå när jag kände mig lite ledsen, ratad och besviken, men så sa det plötsligt klick i skrivhjärnan och jag insåg vad jag ska göra för att följa råden och göra romanen bättre. Det är ett stort arbete, men jag tror att det kommer bli bra. Och så finns skriveuforin här igen. Och som sagt, nu har jag en hel vecka till att utforska detta nya. Lyckan!

Skrivsöndag: En introduktion

Idag inleder jag en inläggsserie om skrivande här på bloggen. Jag kommer bjuda på glimtar av mitt eget skrivande, texter om skrivarhandböcker och essäer och lite smått och gott som jag tycker passar in. En gång i veckan, alltid på en söndag, en tid framöver. Om inte annat tänker jag att det kan vara ett sätt att övervinna (=överleva) mörkret.

Just nu läser jag Lev kreativt av Julia Cameron. Den är en sorts kurs för att få in kreativiteten i sitt liv och främja skrivande och andra skapande processer. Där finns skrivövningar som ger mig jättemycket och sånt som bara känns flum, men i grund och botten tror jag att jag kommer få mycket ut av att följa med i processen. Man ska till exempel skriva tre sidor rätt oreflekterad och framförallt okritiserad text varje morgon, det tar längre tid än man tror, men jag känner redan efter två veckor att det öppnar upp en del. Det gör något med en att starta dagen med kreativitet. Jag kommer förstås att rapportera från denna utflykt under hösten.

Att jag har läsare bland mina läsare vet jag, men finns det kanske också skrivande människor här inne? Stilla gärna min nyfikenhet genom att berätta lite om ditt skrivande i kommentarerna.