Som om jag vore fantastisk

som-om-jag-vore-fantastiskÄr det slut nu? Det är alldeles för jobbigt för att vara sant om det är det. Men Ellas gnagande och skrikande ensamhet är i och för sig alldeles för tung oavsett om vi får följa med vidare eller inte.

Sofia Nordins postapokalyptiska serie om ungdomarna som överlevde febern och inledde kampen för överlevnad har den här gången tagit Ellas perspektiv. Henne har vi inte gått på djupet med förut och jag har nog tyckt att hon verkar lite ytlig. Och hon är fortfarande ingen jag skulle vilja umgås med (eller skulle valt när jag var i samma ålder, och hon skulle sannerligen inte ha valt mig) men det är ju det som är grejen med apokalypsen, en kan inte direkt välja sitt sällskap efteråt.

Ella och Nora åker på roadtrip och det är på ett sätt frihetslängtande och mysigt men samtidigt hela tiden skavigt. De de lämnar kvar skaver, de tomma vägarna, övergivna bilarna, relationen – allt skaver. Och mest av allt är det Ella och hennes självförakt som gör ont. Jag har lite svårt för henne men jag vill samtidigt prata allvar med de som finns runtomkring, att de måste försöka lite mer, att hon måste få vara som hon är. Att hon också är bra. Ellas ensamhet, instängd i sig själv, fortfarande delvis kvarlämnad i en värld som inte längre finns. Det är sorgligt på riktigt.

Oj, jag glömde säga att Som om jag vore fantastisk är bra. Men det är den, lika bra som de två föregående böckerna.

SOM OM JAG VORE FANTASTISK
Författare: Sofia Nordin
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Del 3 i en serie. Del 1: En sekund i taget, del 2: Spring så fort du kan.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Spring så fort du kan

Tack och lov är verkligen Spring så fort du kan precis så bra som jag inte vågade hoppas på. En sekund i taget som kom förra året var en av det årets största käftsmällar och absolut den bästa ungdomsboken tillsammans med Nyckeln. Och så mycket finns kvar i Spring fort du kan – avigheten, rädslan, litenheten, kampen, svårigheten att förstå sig själv, andra och världen. Den tunga, allt överskuggade sorgen som hela tiden lurar i skuggorna…

Den här gången är det Ante som berättar, han som blir hittad och plötsligt sitter där vid ett köksbord och dricker mjölk igen, med sällskap och en hel värld av känslor som vaknar när kroppen tinar upp från vinterkylan. Det är vardagsbestyr, som att rykta hästar och se till att det finns vatten, men minst lika viktiga är de där moraliska ställningstagandena, minnena som trängs undan och relationerna som är så himla svåra att begripa sig på.

Jag gillar Ante så som jag gillade Hedvig i En sekund i taget, de är båda människor jag kan identifiera mig och framförallt sympatisera med. Och så bär de så mycket skuld och sorg, det är inte utan att jag vill krama om dem och förklara att de ju är så sjukt mycket bättre människor än de själva tror.

Jag var skeptisk en stund, innan jag läste boken, men nu längtar jag efter fortsättningen. Jag skulle så väldigt gärna vilja förstå mig på Ella litegrann också, visst får jag väl det också va? 

Spring så fort du kan av Sofia Nordin. Raben & Sjögren

Finns också som e-bok

En sekund i taget

en sekund i tagetVi är i början av året men redan nu är jag beredd att säga att jag hoppas att Sofia Nordin ska nomineras och vinna fina priser under 2013 för En sekund i taget. Lite prematurt kan tyckas men faktum är att i min lilla läsvärld blir det inte mycket bättre än det här.

Hedvig kliver i bokens början ut från sin lägenhet, bort från familjen, vardagslivet och allt det hon känner. Inte för att hon vill utan för att allt är borta och Hedvig börjar inse att man faktiskt inte kan lägga sig ner och tvinga kroppen att självdö. Någonstans där inne vill Hedvig överleva trots att hon inte vill vilja det.

En sekund i taget är en andlöst spännande bok, jag håller andan och har hjärtklappning mer än en gång tillsammans med Hedvig. Mest av allt är det dock för mig en oerhört smärtsam och sorgesam bok. Jag är Hedvig under stora delar av läsningen, jag vill få henne att äntligen gråta och släppa fram all den där sorgen hon bär samtidigt som jag själv får mer och mer ont i hjärtat utan att kunna gråta. Först efter sista ordet släpper det för mig och tårarna strömmar hysteriskt, fulgråt ni vet, sånt man stänger in sig i badrummet med för att inte skrämma barnen… Jag tror att den här boken berör mig så djupt delvis för att Hedvigs sorg efter föräldrarna, lillebror (usch så förtvivlat hemskt det är med lillebror), bästisen, alla, vem som helst är så instängd men påtaglig och styrande av allt hon gör. Men främst handlar det nog trots allt om att boken tvingar mig att reflektera över mig själv. Vad skulle jag göra om det ofattbara hände, om jag förlorade allt och alla. Det är förfärligt att inse att min självbild säger mig att jag skulle lägga mig ner och tvinga kroppen att ge upp, sluta äta, dricka och bara ligga där. Kanske är det inte så, kanske skulle jag överraska mig själv, låt oss aldrig ta reda på det ok?

En annan sak jag insåg om mig själv är att trots att jag är rätt svartsynt så hoppas jag alltid på mirakel och ett lyckligt slut. Möjligen en skada av för mycket läsande men också ett ganska sympatiskt drag tycker jag. Jag är inte bara cynisk och depressiv, jag har lite hopp om magi också vilket kanske ändå betyder att inte alls måste ge upp hoppet när det ser mörkt ut, kanske kan jag också vara en sån som reser sig och vågar vilja leva mitt i allt det jobbiga. Som Hedvig.

En sekund i taget Sofia Nordin. Rabén & Sjögren

Det händer nu

Jag blir så glad varje gång jag läser en ny ungdomsbok som jag upptäcker är sådär bra som de ofta är nu för tiden. Det finns så mycket stark och viktig läsning för tonåringar och jag kan inte låta bli att undra om det var samma sak när jag växte upp och varför jag i så fall gick direkt från barnböcker till vuxenböcker. Det är möjligt att jag har missat en hel värld men jag gör mitt bästa för att ta igen det… Sofia Nordins nya bok Det händer nu är en av alla dessa förträffliga ungdomsböcker som getts ut nu i höst och som gör mig riktigt lycklig.

Stella och Sigrid är bästisarna som gör allt tillsammans, pratar, festar, reser på familjesemester till Kreta… Men Stella har en hemlighet också från Sigrid – hon vill något ännu mer, hon vill kärlek. Längs historiens gång hinner Stella göra både ett och två misstag innan hon vågar börja hoppas på att Sigrid kanske, möjligen, eventuellt skulle kunna gilla henne också – på det sättet.

Boken är en fin vardagsungdomsskildring där kärlekstrasslet är något annat än det vanliga. Sofia Nordin lyckas visa hur lesbisk kärlek är lika mycket kärlek som den heterosexuella och att det finns fler beröringspunkter än skillnader. Samtidigt väjer hon inte inte för den extra dimensionen som samhällets normer utgör. Jag tycker om att hon gör Stellas och Sigrids kärlekssaga möjlig utan att förenkla.

Det enda som egentligen stör mig en aning är att Stella är en av de där superpopulära tjejerna i skolan. Jag förstår värdet i att ha en sådan tjej i huvudrollen för att visa att hon är som ”alla andra” och för att visa vad som händer när hon kommer ut. Jag tror dock att jag hade gillat boken ännu mer om Stella varit en tjej vilken som helst som kanske inte hade en topposition att skydda men som likväl också riskerade något i och med sin kärlek.

~Rabén & Sjögren, 2010~