Att längta barn

Det blir inte alltid som man tänker sig… Det började med att Bokbabbel skrev så fint om en bok att jag började plita på en egen text om mina erfarenheter i ämnet barnlöshet eller egentligen missfall, sen tipsade hon om Det bästa barnet som inte heller handlar om missfall men ändå tar upp mycket av det opratbara (Bokbabbel håller också på och samlar ihop en läslista). Tanken var hela tiden att få ihop en maratonlång text om att förlora ett ofött barn. Maratonlång för att det nog inte kunde undvikas, om missfall för att det saknas berättelser om det. Så med den ingången började jag läsa Det bästa barnet.

Att det inte alltid blir som man tänker sig kan paret i Sofia Olssons Det bästa barnet (en fortsättning på hennes Hetero i Hägersten som jag skam till sägandes inte har läst än) skriva under på. Vi möter ett totalkrisande kärlekspar som inte vet vad de vill annat än att de nog vill ha barn. Och det är så smärtsamt bra, den där beskrivningen av hur den där längtan efter barn till slut blir till besatthet överskuggande allt annat.

20130522-190026.jpg

Jag har ingen aning om hur det är att tvingas in i den där cirkusen av sprutor, hormoner och ägg. superjobbigt, förfärligt antar jag. Min erfarenhet av barnlängtet är en annan och kan kännas lite futtig med tanke på att det tog oss ganska precis två år mellan beslutet att vi ville få ett barn tills vi höll henne i våra armar. Det är ingen tid alls egentligen, men det där första året när vi försökte var en sån fasansfull mardröm. Jag känner så igen mig i Det bästa barnets beskrivning av den växande sorgen som läggs in i varje jäkla mensvärksgenomlidande, känslan av att vara en dålig kvinna (få barnlängtande kvinnor fixar att vara feminister också, som mannen i Det bästa barnet väldigt insiktsfullt påpekar).

En sak som hände med oss och som inte händer i boken är den graviditet som blev nästan direkt när vi började försöka. Jag blev med barn och jag kan säga att även om man vet hur stora riskerna är så börjar man drömma och planera för det där barnet. När det sedan rinner ut som en blodig klump är det inte bara ett nio veckors foster som försvinner, det är också det där barnet som man aldrig får hålla i handen, leka med eller lära skratta. Det finns flera anledningar till att jag trodde att jag skulle dö. Förutom den där smärtan som inte kan beskrivas förstås, den kroppsliga.

Eftersom jag är den jag är så hade jag gärna velat hitta tröst i litteraturen, velat läsa om erfarenheten, komma bort från känslan av skam. Jag behövde styrkas. Men ingenting.

Vet ni att den enda jag berättade för (min man var med, honom behövde jag inte berätta för) då var en professor jag skulle tenta för den där dagen när jag trodde att jag skulle dö? En gammal professorslik historieprofessor. I åratal efteråt, också när jag väntade mitt andra barn, hon som skulle födas, mindes han och frågade. Sånt borde ha fått mig att berätta mer. Men eftersom berättelserna saknades trodde jag inte att de fick finnas. Kanske är det därför det här inlägget publiceras i alla fall. Till slut. I tryggheten av att nu ha förmånen att älska två livs levande barn…

Det bästa barnet är en riktigt jobbig bok om kärlek och svek, och om att se sig själv bli den där barnmaskinen som gråter hela tiden. Det blir som sagt aldrig som en tänker sig och det här blev inte mycket till recension, inte mycket till text om missfall heller kanske. Men den blev i alla fall nästan lite monsterlång…

Det bästa barnet av Sofia Olsson. Galago

Vill du läsa riktiga recensioner av Det bästa barnet? Bokbabbel, Bokstävlarna och Enligt O har skrivit.