Sofie Sarenbrandts debutdeckare, Vecka 36, har fått en del uppmärksamhet för att den låter två gravida kvinnor spela några av huvudrollerna i ett brottsdrama. Det är väl värt att uppmärksamma eftersom det känns som ett nytt grepp och dessutom ganska modigt. Traditionellt skildras gravida kvinnor enbart utifrån sina graviditeter men här får Agnes och framförallt Johanna lov att tänka på och agera utifrån annat än just den egna graviditeten. Det känns faktiskt ganska uppfriskande. En ännu större del i att jag gillar den här boken har det faktum att den är välskriven och bitvis nagelbitande spännande.
Berättelsen är till synes och till en början enkel – Agnes, gravid i 36:e veckan, försvinner sista dagen på semestern i Brantevik. Det finns inga spår efter henne och de närmaste – maken och bästa väninnan Johanna, också gravid, lämnas med många frågor och tvingas hantera en omöjlig och fullkomligt vidrig situation. Efterhand öppnar sig fler intrigtrådar och berättelsen blir allt mer komplex men den tappar aldrig den där känslan av enkelhet.
Från första sidan är det här en riktigt spännande bok som man läser väldigt snabbt – på gott och ont. En pageturner är det men den stannar väl inte kvar så särskilt länge efteråt. Stundtals griper det dock tag rejält och jag drabbas av akuta igenkänningssyndrom när det gäller vissa graviditetsdetaljer. Över huvud taget känns Sofie Sarenbrandt förtroendeingivande i detaljerna. Hon känns påläst och noggrann.
Karaktärerna är trevliga, man vill lära känna de allra flesta och fika med dem, och lagom komplicerade. Porträttet av kriminalkorren är dessutom underbart elakt. Min enda egentliga invändning är att polisen heter Räffel… Å andra sidan brukar ju deckarpoliser ha förmågan att heta de mest märkliga saker så jag får väl stå ut med det framöver – för det blir väl en fortsättning..? Inte för att jag vill avslöja för mycket om slutet men det känns som att det måste komma en bok till (minst) och ge oss en del svar och godtagbara lösningar på det som dröjer sig kvar efter gåtans lösning. Jag kan nog så långt som till att säga att jag kräver det 😉
~Damm förlag, 2010~