Halvblod

En vampyrbok till? Kan det verkligen vara något att lägga under julgranen i år? Lite skeptisk blir man (jag)  ju – kan det finnas något mer att skriva, ska den hamna inom den uttjatade snällvampyrgenren som man (återigen jag) i ärlighetens namn är rätt trött på?

Sofie Trinh Johansson har gett sig på uppgiften att försöka skapa en ny vampyrroman, med en ny infallsvinkel och faktiskt också nya teman. Och jag tycker att hon lyckas riktigt bra. Aveline är en till synes vanlig tjej som ganska snart inser att verkligheten är en helt annan än den hon förberett sig på. Hon är ett halvblod, dvs hälften människa och hälften vampyr, och hon är dessutom eftersökt av sina vampyrsläktingar. Hon tvingas fly från allt det välbekanta och tvingas dessutom förlita sig på tvivelaktig hjälp för att klara sig.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. Låt oss ta det i punktform:

  • Aveline. Hon är sårbar men gömmer sig aldrig bakom det i sina relationer, hon är riktigt tuff och ibland riktigt, riktigt irriterande korttänkt och alltså kan jag relatera till henne.
  • Billy. Ok att det ibland är lite övertydligt vad det gäller vissa hemliga saker i berättelsen men han är en väldigt komplex och fint tecknad människa, förlåt karaktär. Det finns förstås den lilla nackdelen med Billy att han är väl hårdhänt i sitt hanterande av Aveline men han har också den fördelen att han skärper till sig när han inser det. Jag gillar dessutom att det inte alltid är självklart vem som är den starka (fysiskt såväl som psykiskt) av Billy och Aveline i olika situationer.
  • Vampyreriet. Sofie Trinh Johansson gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att bygga upp ett trovärdigt vampyrsamhälle med regler och naturlagar. Jag är också väldigt förtjust i hur hon suddar vid gränserna för gott och ont och hur hon till exempel låter Aveline gå över dem vid upprepade tillfällen. Det dödas i den här boken och det görs på äckliga sätt. Jag gillar hur författaren inte väjer för någonting i den vägen.

Det finns egentligen bara en sak som stör mig i boken och det är en karaktär som jag inte vill avslöja allt för mycket om. Men jag kan säga så mycket som att han är väldigt god. Likt en cockerspanielvalp går han runt och är just bara god vilket irriterar livet ur mig (jag tror för övrigt att det är meningen att jag ska känna så, hoppas det i alla fall). Det i sig väcker dock intressanta tankar på hur sjukt det är att man (jag) har lättare att relatera till ondska än godhet. Borde nog läsa om vissa passager i terapeutiskt syfte…

Halvblod är första boken i en trilogi och jag kommer helt klart läsa fortsättningen för att få veta var den leder Aveline, Billy och den irriterande ;). Håll också utkik här på bloggen för det kommer att bli en utlottning vad det lider. För er som redan skaffat boken behöver jag inte berätta att jag har blurbat boken men jag gör det ändå eftersom jag är lite stolt över det :).

~Mörkersdottirs förlag, 2011 / Förhandsexemplar~