Nu måste vi prata om Sookie

Jag har skrivit en hel del om Sookie Stackhouse på den här bloggen, säkert allt för mycket enligt vissa. Jag har skrivit om min kärlek till bokserien, min skepsis inför True Blood (som jag naturligtvis ändå kommer se den tredje säsongen av när den drar igång på svt om en vecka) och min förväntan inför att läsa en ny bok i serien (för dem av er som missat allt detta men vill läsa mer rekommenderas en titt i Vampyrsamlingen).

Jag har skrivit översvallande. Jag har varit läsförväntansfull och passionerad. Men nu… Det har helt omärkligt hänt något och jag undrar lite förvirrat om det är mig eller Sookie det är fel på. Den senaste boken Dead Reckoning kom ut i maj och jag köpte den förstås genast, jag längtade efter att läsa, jag åtrådde den rent utav sådär som man bara gör med ett utvalt fåtal av sina böcker. Jag planerade in ostörd läsning i hammocken, jag skulle ge den den tid som förtjänades och behövdes. Jag skulle ge mig tillåtelse att riktigt sjunka in i den. Men det funkade aldrig. Läsningen hackade. Nu är jag fortfarande futtiga 50 sidor in i boken och har inte fastnat alls (eller det är väl det jag gjort…), efter en hel sommars försök. Jag tvingas inse att även om jag läser ut den här boken (och det kommer jag förstås att göra) så kommer jag inte älska den lika mycket som de föregående (förutom Dead until Dark då som jag nästan avskyr litegrann). Och det gör mig sorgsen. Som att jag håller på att förlora en vän. Det har jag förvisso förväntat mig men inte förrän Harris avslutar serien. Den förra boken var också lite långsam men jag gillade det ändå, det fanns ett lugn där som var fint. Men nu förstår vi inte längre varandra jag och Sookie, eller rättare sagt jag bryr mig inte längre om henne eller Eric eller Sam eller någon nog mycket för att orka förstå. Kanske blir det bättre när jag kämpar mig vidare, kanske återfår vi kontakten. Men kanske, kanske håller jag på att förlora Sookie och det gör mig som sagt lite ledsen på riktigt.

Konsten att äga en bok

Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet… Finns det någon mer som när liknande, eller andra konstiga tendenser?

Dead in the Family

Det blir ju en hel del vampyrer här men det här är ändå boken jag väntat på och längtat efter i ett år. Del tio i serien om Sookie Stackhouse.

För allas skull – de som inte läst så långt i serien och de som följer True Blood och är nöjda med det – tänker jag inte säga mycket om handlingen. Men konstateras måste i alla fall att det i den förra boken hände hemska saker med Sookie och flera av dem närmast henne. Sookie skadades på flera plan och i den här boken börjar vi se följderna av det.

Det finns två saker som jag är extra förtjust i här. Den första rör Sookies kärleksliv och här får jag verkligen trippa på tå för att undvika spoilers (läs inte mer om ni inget vill veta!)… Jag tycker om hur Harris skildrar det vardagsliv Sookie försöker leva med den “man” hon valt. Det är så tragikomiskt i all sin omöjlighet. Båda parter blir så sköra och små i relation till varandra och hur mycket det än smärtar mig att säga det så förstår jag ju att det inte kan hålla. Den andra saken som jag tycker om är det relativt lugna tempot. Först tänkte jag på det som en mellanbok men tillslut insåg jag att det är något mer än det. Vi får se början till en förändring i Sookies karaktär – hon blir mörkare, bittrare och tröttare. Och undra på det… Jag ser verkligen fram emot fortsättningen för nu känns det som om vad som helst kan hända…

Tack och lov lyckas Harris hålla sig fri från True Blood – det enda som finns från serien är en snygg liten blinkning till inledningslåten. Det händer saker här som motsäger det Alan Ball berättar i serien. Det gör mig ju inte direkt mindre förvirrad men det känns viktigt att de får vara sina egna världar.

Slutligen måste jag säga att jag är rätt svag för det lite pratiga jag-berättandet som Harris kör med i Sookie-böckerna. Det skulle aldrig funka om Sookie var den hon är i True Blood men nu är hon ju tack och lov inte det här.

~Ace Books, 2010~

Vecka 23 Läsrapport

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Klubb död

I den tredje boken om Sookie Stackhouse fortsätter intrigerna och alla övernaturliga väsen att hagla över Sookie. Det här är boken på vilken den tredje säsongen av True Blood, som snart börjar sändas i USA, ska baseras. Troligtvis blir sambandet mellan bok och serie lika löst knutet i fortsättningen men vissa huvudlinjer kan väl anas redan i avslutningen av den andra säsongen. Bill försvinner till en början spårlöst. Sookie får dock snart veta att han kidnappats och hålls fången. Men det är inte nog med det, hon får också veta att han har bedragit henne och lämnat henne frivilligt för en annan kvinna innan han kidnappades. Detta till trots bestämmer hon sig för att försöka rädda honom (vilket i boken inte framstår som så märkligt och irriterande som det låter).

En sak som jag har svårt att ta till mig är hur så gott som alla övernaturliga manliga varelser faller för Sookie och tämligen omgående vill ha vilt sex med henne (ok att det kommer ett försök till en möjlig förklaring längre fram i serien men här är det fortfarande konstigt). Det är lite som en omvänd Stieg Larsson-bok (där ju alla kvinnor helt obegripligt vill ligga med Mikael Blomkvist). Det stör lite men jag väljer att bortse från det för att intrigen är intressant nog i sig. Det finns också en obehaglig våldtäktsscen som är svår att släppa och som visar att vampyrer är vampyrer och inte vanliga män. Tack och lov är det också en händelse som får konsekvenser inte bara i den här boken utan längre fram i serien.

Sen måste jag ju säga något om omslagen på dessa Sookie-utgåvor. De är rätt coola, lite pulp, lite retro… Och de två första passar väl rätt bra till böckerna men det här tredje – jag kan bara inte förlika mig med det. Månpocket ska ge ut böckerna med andra omslag i juni och även om dessa omslag är ganska intetsägande så föredrar jag nog för den tredje boken intetsägande framför en aning porrigt…

Jämför bokpriser här

Levande död i Dallas

I andra boken i serien om Sookie Stackhouse blir det äntligen lite fart och fläkt. Kanske är det för att vi för första gången får lämna Bon Temps, kanske för att Sookie och Bills solida par bryts upp en aning. Jag är i alla fall med på tåget nu igen.

Sookie hyrs ut till vampyrerna i Dallas för att med hjälp av sina tankeläsningsförmåga hjälpa till att hitta en försvunnen vampyr. Detta leder henne till fångenskap, kamp om överlevnad och en strid med en av de mest vrickade kyrkobildningarna i litteraturen. Här finns också sidohandlingen med den mytiska och mystiska menaden som kräver sina offergåvor från vampyrer och Bon Temps befolkning. Hela menaddelen tycker jag hanteras oerhört mycket bättre i boken än i True Blood där den mest blir långtråkig men det är ju en annan femma.

Levande död i Dallas är en bok som vidgar Sookievärlden en aning och vi får för första gången en känsla av vad som komma skall. Vampyrpolitiken spelar en stor roll liksom den religiösa fanatismen som också får betydelse i fortsättningen. Jag tycker om att handlingen lämnar bubblan kring Sookie och Bill för att visa det större sammanhanget.

På onsdag recenserar jag den tredje delen i månpockets nyöversättning i serien.

Jämför bokpriser här!

Död tills mörkret faller

Äntligen finns Sookie Stackhouseserien i en anständig översättning! Det är Månpocket som i dagarna ger ut en nyöversatt utgåva av serien. Jag mötte Sookie för första gången i den förra svenska översättningen av den här boken och höll på grund av den på att aldrig läsa de resterande delarna. Till slut gav jag dem dock en ny chans på originalspråket men det är en välgärning att de nu finns tillgängliga också för enbart svenskläsande Sookie-fantaster.

Död tills mörkret faller är förvisso den tristaste delen i serien såhär långt, troligen på grund av allt introducerande och presenterande av bakgrundsfakta. Glatt överraskad under omläsningen blir jag ändå över att Bill inte alls är så hopplöst tråkig i böckerna som i True Blood – jag hade glömt att han ändå är utrustad med lite humor. Och bok-Sookie är ju en fröjd i relation till tv-serievarianten som jag tycker gjorts både bimboaktig och outhärdligt jobbig i serien. Med det inte sagt att jag inte alls gillar True Blood – den har sina kvaliteter den också.

Död tills mörkret faller introducerar Sookie och Bill och deras närmaste omgivning för läsaren. Vi får en mordhistoria och en hel del naket vampyrsex. Ibland är det lite pinsamt och ibland får man blunda en smula men ju längre boken lider ju mer insugen i berättelsen blir i alla fall jag. Trots att det är en omläsning så blir jag lite tagen av storyn på slutet…

Och så lite avslutande reklam för en bokhandel för ovanlighetens skull… Boken finns förstås att köpa på de vanliga ställena men för er som är intresserade av det mesta i Sookie Stackhouse-väg så rekommenderar jag ett besök här.