Kod 400

Normen för bibliotekarien*: kvinna, tråkig, snipig, ensam, förläst, ivrigt älskande sitt bibliotek och ordning och reda. Själv är jag kvinna, troligen trist (jag är ju historiker också vilket väl borde garantera mig en plats i tråktoppen för evinnerlig evighet), gift, förläst, ivrig älskare av alla bibliotek och ordning och reda.

20130124-191326.jpg Kod 400 är en bok, eller snarare en bibliotekarierant, som bekräftar och förstärker den där bilden. Av den torra bibliotekaren. Hon som vet mycket om mycket oviktigt, som förirrar sig in i smådetaljer och ändlösa resonemang. Och hon som faktiskt för ovanlighetens skull blir smått aggressiv när hon inte lyssnas på. Jag tycker att hon skulle kräva mer, varför inte gå hela vägen och bli gerillabibliotekarie? Jag skulle vilja ha en sån som förebild, men det närmaste jag hittat är väl Rupert Giles i Buffy…

Det uttalas en hel del sanningar i boken och befästs en hel del myter. Själv känner jag faktiskt igen en del men skillnaden mellan oss är att jag inte är undanskuffad på en avskydd geografiavdelning i källaren, jag är inte särskilt bitter och jag älskar mitt jobb (som faktiskt oavsett vad bokbibliotekarien vill intala sig, innehåller långt mycket mer än ”pip, pip” och upprabblandet av återlämningsdatum).

Och så har jag oerhört dålig koll på Deweysystemet, trots den där kursen på Bibliotekshögskolan och det faktum att Sverige ska slussas över till det inom en kanske snar framtid. Jag avskyr det av den enkla anledningen att det är ihopsatt av siffror istället för bokstäver. Siffror är sjukt motsträviga i mitt huvud. Som sig bör i en bibliotekarieskalle kanske…

Kod 400 Sophie Divry. Sekwa

* Du har väl inte missat det här synnerligen underhållande på Bokhora, signerat Marcus