Stephen King

The shining av Stephen King

av

Först behöver jag berätta om filmen The shining. Jag avskyr nämligen den, så till den milda grad att jag länge drog mig för att läsa boken. Det jag tyckte illa om med den var inte bara Jack Nicholson (som jag har jättesvårt för och i den här filmen är han väldigt mycket Jack Nicholson, ett färdigt paket av galenskap från början) utan framförallt kylan. Det är något med betraktandet och ondskan som något som finns i människor. Jag kände att det var väldigt olikt den Stephen King jag älskar att läsa och då ville jag inte befatta mig med boken. Det är en himla tur att författaren själv har klagat så mycket på filmen.

Boken är något helt annat. Jack Torrance är en annan. Han är en (mycket mänsklig) människa som bryts sönder av den ondska som bor i Overlook Hotel. Wendy är inte ett viljelöst våp som gnäller eller skriker hela tiden, hon är modig och stentuff. Genom allt löper Jacks och Wendys kärlek till sin lille pojke, Danny, som de inte riktigt förstår sig på. Dannys ”gåva” the shining är en förmåga att känna på sig, veta, se saker som ska hända och att kommunicera med andra med samma förmåga. Det gör honom udda och det gör Overlook Hotel till en riktig mardrömsplats för honom.

The Shining är inte Kings bästa bok, den är lite rörig, inte minst när vi får följa med ner i Jacks sjuka medvetande och ta del av hur Overlook påverkar honom. Men den är ändå riktigt bra framförallt i skildringen av Jacks strid med sig själv. Han är en man som redan fallit, ner i alkoholism (som han tagit sig ur men snart ramlar tillbaka ner i) och han har gjort både Wendy och Danny illa. Han föraktar sig själv, men han har gjort en ansträngning, han är på rätt väg. De tror alla att det ska bli bra nu. Det är hjärtskärande att vara med och uppleva hur det inte alls blir det. Och Danny som är fem år gammal har en oerhörd börda att bära.

Jag är väldigt glad att jag gav boken en chans trots allt. Kanske ska jag till och med se om filmen någon gång och göra ett försök att betrakta den som ett eget verk fritt från boken. Jag har lite svårt med att acceptera att jag avskyr något som de flesta andra tycker så mycket om, jag gillar inte tanken att jag missar något…

Om boken

Titel: The shining
Författare: Stephen King
Förlag: Min utgåva Simon & Schuster (2001, original 1977)

Elva viktiga från instagram

av

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet

De försvunna böckernas bibliotek och annat obehagligt

av

Bibliotek var (och är fortfarande) för mig en tillflyktsort, en plats av trygghet och värme. Ett rum där jag gömde mig bakom bokhögarna på håltimmar och raster, där inga verkligheter kunde nå mig. Ett rum dit inte vampyrer, hjärnätare och varelser med sylvassa naglar nådde, även om de förstås finns där så är de tryggt undanstoppade mellan bokpärmarna.

Kristoffer Leandoer inleder sin roman De försvunna böckernas bibliotek med en berättelse om hur bokens jag brukade följa med mamma på biblioteket som barn, men att han föredrog det mystiska De försvunna böckernas bibliotek eftersom det var så tyst där. På det vanliga biblioteket väsnades böckerna så förfärligt… När han börjar där är jag förstås fast. För bortom den där ständigt pågående (och viktiga men ofta oinsatta) debatten om stök på bibliotek och tysthetsnorm och allt det där har vi missat att prata om oväsendet från böckerna själva… De ropar på mig också. Kräver och stökar och hoppas och vill, och är allmänt oregerliga om man bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt.

Men i ärlighetens namn verkar det inte så fredligt bland de försvunna böckerna heller. Hela författarskap glöms bort och går om intet i Leandoers bok, försvunna Mary Poppins-utgåvor sprider död och elände och skrivande människor upphör att existera.

Det här är en bok om böcker, om hur de kräver, hur de väsnas i huvud och hjärta på oss och hur de är omöjliga att värja sig mot. Hur kärleken till dem kan se ut, förtärande och alldeles fantastisk. Och hur det i deras närmsta närhet kan gömma sig fasor större än vi kan ana, kanske genom portar in i vårt eget mörker…

Det här med skräck i bibliotek är inget okänt trots allt. Stephen King har, förstås, skrivit en förfärlig novell om Bibliotekspolisen. Där är det barnavdelningen på ett bibliotek som inte är så väldigt kuddrumsmysig. Något lurar i skuggorna och är man slarvig nog att glömma en återlämningsdag, ja då kommer bibliotekspolisen efter dig. Och han är ingen vanlig vardaglig bibliotekarie som hyssjar dig till tystnad. Nej, han stoppar inte före döden. Jag är själv rätt förtjust i att böcker lämnas tillbaka i tid så jag kan låna dem vidare till nästa bokslukare, men jag tycker nog att bibliotekspolisens metoder är lite väl hårdhänta… Det brukar räcka med ett brev…

Doktorn i Doctor Who har också gjort ett (han har gjort fler biblioteksrelaterade äventyr) hemskt besök i ett bibliotek, och vilket bibliotek sen, det är stort som en planet och lagrar obegripliga mängder information. Där möter doktorn sitt förflutna och där möter han Vashta nerada – skuggorna. De köttätande skuggorna. Låt mig säga att det inte är detsamma att vara ensam på biblioteket om kvällen efter att ha sett det avsnittet…

De försvunna böckernas bibliotek är en bok att långsamläsa. Att sitta i stillheten och njuta av. Var man nu ska hitta sån stillhet nu när vi vet vad skuggorna gömmer…

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar inlägget här.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

av

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.

Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Bara bra böcker! Lida

av

Så var vi framme vid Stephen Kings andra bra bok i denna uppräkning av bra böcker, troligen den allra bästa i hans mycket fina bibliografi.

På liv och död

Kolla mig då, jag ska nu sno ihop en text där jag knyter ihop Jenny Diskis finstämda men råa sista bok, Den sista resan, med Stephen Kings klassiska (och galet obehagliga) Lida. Det kommer förstås bli episkt…

Nåja…

Tanken slog mig på hemväg från en löptur i slutet av sommaren. Jag hade Lida i lurarna och Annie Wilkes hade precis slickat blodet från en död råtta från sina fingrar (ja, jag stannade, slog händerna för munnen och kräktes nästan, men vidare). Hon erbjöd plötsligt den i hennes vård dömde Paul Sheldon att hämta geväret och göra slut på bådas deras lidande. Hon förundrades över hur råttan kämpat för sitt liv också efter att den brutit ryggraden i råttfällan. Och Paul Sheldon förundrades med henne, över detta och över att han nekade till att låta henne skjuta honom. Tanken började ta form att Lida handlar om just det, livsgnista, viljan att överleva trots att det är just det man gör – överlever inte lever.

Samma morgon hade jag börjat läsa Jenny Diskis bok om döendet. Hon beskrev cancerbeskedet väldigt sakligt, hur hon drog en Breaking bad-vits inför läkaren, hur tiden som mättes ut kändes i kroppen, och sen började hon minnas sitt liv. Och där hittade jag en länk. Hur Jenny Diskis dödsbesked inte fick henne att tänka på döden utan på livet. Hur döden är en stor koloss som ställer sig i vägen för sig själv.

Det närmaste döden jag någonsin varit är inte när någon jag älskat dött, jag har likt Jenny Diski aldrig sett en död människa. Att sitta i ett gravkapell, se kistan och veta att någon ligger död där i är förstås omskakande, men jag har ändå varje gång tänkt mer på livet än döden i de situationerna. Nej, det närmaste döden jag varit var när jag födde mitt första barn. När hon inte skrek och jag själv nästan inte överlevde. Den tystnad och stillhet och sorg jag upplevde i förlossningsrummet när alla sprungit iväg var en total frånvaro av liv. Det var döden. Och jag visste det, låg där i min ensamhet och tänkte det, accepterade. I det läget brydde jag mig inte om ifall jag levde eller dog eftersom jag var övertygad om att barnet dött och att smärtan snart, snart skulle komma tillbaka (barnet levde och smärtan kom tillbaka). Jag hoppas att den känslan av stillhet ska hjälpa mig i det verkliga slutet.

Paul Sheldon vill leva för att han inte är säker på att han måste dö, räddningen kan komma. Jenny Diski vill leva för att se sina barnbarn växa upp, men hon är ändå betydligt mindre desperat i sin livslängtan, kanske för att cancern är en mer lättaccepterad mördare än Annie Wilkes? Jenny Diski dör slutligen så att säga utanför boken, hennes sista sidor handlar om någon sorts acceptans men också om att livet fortgår tills det inte gör det. Hur det går för Paul Sheldon får du veta om du läser Lida, vilket jag tycker att du ska, med råttlik och allt.

Så, fick jag ihop det? Sa jag något över huvud taget? Oklart. Men jag har själv tänkt mycket kring detta ett tag. Kanske sen min mormor försvann in i sin demens och jag fick anledning att fundera över om alla liv är bättre än alternativet. Eller så kanske jag ska erkänna för mig själv att det här är frågor jag sysselsatt mig med genom hela livet. Det är ju trots allt en sån fråga som hör till de eviga. Den tar aldrig slut och får inget tillfredsställande svar, men det är ju inte heller det som är meningen.

Inlägget publicerades första gången 2 oktober 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Det

av

Det här är den första av två bra Stephen King-böcker den här månaden och det här är definitivt den av de två som tog mig djupast ner i mörkret (mitt och världens). Det är en fenomenal bok, men inte alls utan problematiska delar…

Det
Någon sorts sammandrag av handlingen, trots att det känns som om jag är den sista i världen som läser: Sju barn samlas i utkanten av staden Derry, de förs samman av sorger och skräck. De söker sig till varandra och finner den där djupa vänskapen och samförståndet som bara 10- 11-åriga barn kan ge varandra. De håller ihop och de ställs inför den yttersta fasan – Det, i form av det de fruktar mest – Frankenstein, en gigantisk fågel, varulven och förstås clownen – Pennywise/Snåljåp.

En sak som förvånade mig när jag läste var att jag inte alls blev så rädd som jag förväntade mig, jag kunde sova om nätterna! Det som visade sig vara allra mest skrämmande var dessutom något annat än Det, det var människornas ondska – Henry Bowers! – och föräldrarnas ignorans och elakhet. Bills föräldrar kan jag förvisso förstå att de tappar fotfästet när de förlorar sin yngste son men herregud så arg jag är på dem för att de inte ser den de har kvar. Bill och Georgie och deras avslitna band till varandra är det som berör mig mest och som faktiskt får mig att gråta upprepade gånger när jag vadar genom de där 1300 sidorna. Det är så sorgligt alltsammans, och det är så smärtsamt att växa upp (visst gör det ont när knoppar brister osv osv).

Inledningen är bra även om jag inte sugs in direkt, del två är superb liksom del tre men i den sista delen, i avslutningen, tappar han mig lite den gode herr King. Det blir för mycket sex och allt för mycket av en kvinnosyn som jag har svårt att blunda för. Det vore exempelvis väldigt fint om Beverly fick vara något annat en en flicka för pojkarna att tråna efter och imponera på. Jag känner det redan tidigt i boken men mot slutet blir Beverlys fastlåsta roll oerhört besvärande. Första gången där nere i tunnlarna är hon dessutom 11 år och jag gillar inte alls vad King tvingar henne att göra.

Utan det feministiska sammanbrottet och det allt för explicita slutet och bilden av Det så hade det här varit en full femma. Nu är det något annat men ganska nära ändå. Jag kan inte riktigt värdera den så nära inpå men jag är fullt övertygad om att Det kommer att platsa på bästalistan under många, många år framåt. När min ilska över kvinnosynen bleknat lite till blir den ännu bättre och under tiden kan jag glädja mig åt att den har lett till många samtal om King och kvinnorna med min man – en gammal Kingläsare och genusforskare. Om alla som läste Det förde de samtalen skulle jag känna mig helt ok med att rekommendera boken till höger och vänster, men nu är det inte så så det får bli vildsinta rekommendationer med en brasklapp – Vi måste prata om Beverly, när du läst färdigt!

Läs också mina delrapporter från Det-läsningen: Första, Andra och Tredje.

Inlägget publicerades första gången 8 augusti 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Återvunnet (och uppdaterat) om min Stephen King-resa

av

Idag publicerar jag en lista på Kulturkollo där vi hjälpts åt, Kulturkolloläsarna och jag. Våra bästa böcker och filmatiseringar hittar du här. Jag passar också på att avsluta veckans King-bonanza med en publicering av en uppdaterad text baserad på ett inlägg från temahelgen 2013:

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Där var det slut på originalinlägget och det har ju faktiskt hänt jättemycket på King-läsningsfronten sen dess. Eller så särskilt mycket har jag kanske inte läst, men det jag har läst har varit smått fantastiskt. Jag ägnade några sommarveckor 2015 åt pest, död och mörker, det var en stor upplevelse även om Pestens tid inte riktigt höll hela vägen för mig. Att skriva var liksom Dolores Claiborne väldigt bra, men Lida var alldeles, alldeles underbar. Åh som jag hatälskar Annie Wilkes!

Och det allra bästa är att jag har så mycket kvar och oläst fortfarande! Just nu ska jag börja på The shining, men sen har jag också Duma key, Bag of bones och Liseys story i den närmaste läshögen. Så många stunder av King-magi framför mig…

Återvunnet om Stephen King och småstaden

av

Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg

Återvunnet om Stephen King och filmerna

av

Idag är det utmaningsdags på Kulturkollo, jag tänker inte svara på frågan förrän på söndag, men så här lyder den: Den här veckan vill jag helt enkelt att ni ger mig er bästa Stephen King-bok och er bästa Stephen King-filmatisering. På söndag sammanställer jag era svar med mina egna favoriter och resultatet kommer förstås bli en sprakande inspirationslista.

Istället för att göra utmaningen bjuder jag på en återpublicering av ett inlägg om Stephen King och filmatiseringarna.

pennywiseJag gillade inte att bli skrämd som tonåring. Men det är en sanning med modifikation. Jag älskade att se de där King-serierna som visades några somrar, slukade Det och Pestens tid, och skakade av skräck. Den svarte mannen och Pennywise var höjden av läskig dödsskräck och jag trivdes rätt bra med det även om jag inte sov så gott på nätterna…

Det jag tyckte om med King, redan tidigt, var hur han utforskar rädslan. För att drabba läsaren/tittaren med rädsla måste han förstå vad som skrämmer och där är han så himla fantastisk. LangoljärernaEn skämsfavorit, som inte alls är särskilt bra men som ändå säger en del om vad det är King gör bra (och när han går vilse) är Langoljärerna (döm mig inte, jag skyller på att min favvoskådis numbero uno, David Morse, är med). Där får jag förvisso utlopp för min flygskräck men framförallt handlar den om den där djupliggande rädslan, för det okända, det vi inte kan kontrollera och som kanske är universellt. King är så bra på att hitta den där punkten där rädslan sitter. Det bästa med Langoljärerna är att det så länge är så oerhört obehaglig att veta att människor försvinner och något okänt fasansfullt är på väg. När langoljärerna sen dyker upp är det slut på skräcken eftersom krattiga datoranimationer sällan är otäcka men också i novellen utgår jag från att det är så. Kanske är det därför King envisas med att avsluta sina böcker i svårslagna gigantiska blodbad och vansinne, för att skyla över att det inte längre är skräck? Eller för att se till att det inte längre är skräck..?

Måste vi prata om The Shining också? Jag har inte läst boken men gillade inte filmen med Jack Nicholsson. Vet inte varför, jag är bara knäpp på det sättet.

20130917-211345.jpg
I en text om Kingfilmatiseringar får vi ju inte glömma de som är bra på riktigt… De som inte aspirerar på att vara skräck även om de delvis är det på det där grundläggande sättet eftersom de handlar om inlåshet/fängelse, dödsstraff och uppväxt. Det finns tre klassiker skulle jag vilja säga och två av dem hämtas från novellerna i Different seasons (Sommardåd har jag inte sett men är den någonstans i närheten av novellen så är den också fantastisk). Shawshank redemption/Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer alla kategorier, detsamma gäller Den gröna milen (David Morse igen!) och Stand by me. Den fantastiskhet som vilar i de tre filmerna kanske förlåter alla dåliga monster och filmatiseringar som gjorts. Eller?

Återvunnet om Stephen King och pojkarna

av

Jag lovade återpublicering från temahelgen 2013 och här kommer det första inlägget:

stand_by_me_1986_600x400_536814
De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.