Jag tror att det kan vara i detaljerna det sitter. Att kunna beskriva kyrkogården där sonen begravs så att jag känner den i kroppen. Att kunna plocka fram minnet av ett totalt misslyckat föräldraögonblick och spegla mina sådana ögonblick, och sen övertyga mig om att det var det viktigaste ögonblicket. Herregud som jag går sönder av den här boken!
Jag kan inte skriva den här recensionen utan att säga något om författaren, om Stig Sæterbakken. Jag brukar försöka strunta i författares privatliv men när en konstnär tar sitt liv kort efter att en bok om livets djupaste sorg och förlust skrivits så färgar det av sig på boken, eller i alla fall min läsning av den. Den blir ännu viktigare, en fantastisk författares sista ord. Den sista romanen. Det är så oerhört, outsägligt sorgligt.
Genom natten är berättelsen om en sons död, om en familjs kamp för överlevnad och vad sorgen gör med oss. Den känns allmänmänsklig men aldrig urvattnad. I ett citat på min pocketboks framsida står det att den är ”litteratur som åstadkommer någonting med läsaren – på allvar” och jag är böjd att hålla med. Den sträcker in en gripklo i bröstet på mig och pulvriserar mitt hjärta. Jag vet inte om jag någonsin läst en så smärtsam bok.
Nu tänker ni som inte har barn att det här är en sån där bok som vara berör såna där blödiga föräldrar och att ni kan strunta i den. Men si där har ni väldigt fel för Genom natten är en bok framförallt om kärlek, självkänsla och relationer. Det är en jäkligt livsnödvändig bok om att vara människa. Och den förtjänar långt bättre än mina plattityder! Gör mig en tjänst, låt Stig Sæterbakken slita hjärtat ur kroppen på er, ni kommer försöka tacka honom sen. Och då kommer det kännas ännu värre eftersom det är för sent. Vi tar glad och positiv en annan dag hörni…
Genom natten av Stig Sæterbakken. Pocketförlaget